Det skrivs böcker om det. Forskningsrapporter sätter fingret på det. Undersökning efter undersökning visar det: Att det inte längre räcker att bara vara man för att lyckas i livet. Att många män inte hängt med när efterfrågan på muskelkraft minskat till förmån för social kompetens och högre utbildning. Att medan kvinnorollen omprövats i både teori och praktik i flera decennier, har mansrollen inte genomgått samma prövning.

Vilket är vad som händer nu.

Överallt utom i spelen tycks det.

Medan hustrun väntar roar sig Edward Kenway i Karibien.

Där sitter till exempel Edward, hjälten i #Assassin's Creed IV: Black Flag. Han är i sängen, bredvid sin vackra fru och berättar att han måste fixa till det så att han, hon och deras framtida barn får ett värdigt liv, ett helt hus att bo i. Därför måste han ge sig av. Det är någonstans i det tidiga 1700-talet om jag fattar saken rätt, så det dröjer två år innan han är tillbaka. Hon kommer att vänta. Och längta.

Han ger sig ut på haven, blir lönnmördare och tänker inte mycket alls på henne.

"De är heterosexuella. De är vita. De är starka, beskyddande och räddar andra"

Det är ärligt talat rätt bekvämt. Och varför inte, det är eskapism och spel.

Joel i #The Last of Us är lite annorlunda. Han är ingen typisk spelhjälte och han lever inte i en typisk spelvärld där gränsen mellan gott och ont, rätt och fel är tydlig; han utmålas inte heller som en särskilt god människa. Så när han möter den unga Ellie är det inte heller av gott hjärta han tar sig an henne. Han gör det av betydligt mer pragmatiska skäl, nästan motvilligt. Men ändå, snart blir även Joel ganska standard som hjälte; tystlåten och stark, den som räddar och tar hand om en kvinna, ett barn eller för den delen en hel värld.

Också det en ganska bekväm roll för en man. En närmast gammaldags roll, trots att berättelsen utspelar sig i framtiden.

Inga gråzoner, bara superhjältar

I #Batman: Arkham Origins behöver jag inte ens bry mig om relationer. Jag är bara en superhjälte i svarta kläder, väldigt tystlåten, dessutom överjävligt stark och smart. Hela tiden finns tydliga uppdrag att ta sig an för mig; komplexiteten i valen är minimal. Världens styrs av tydliga regler, jag vet vad jag ska göra för att vinna och varför jag förlorar. Inga gråzoner.

Även det på något sätt rätt passande för en stereotyp bild av en man. Rätt ska vara rätt, och så vidare.

Visst, det finns en del spel som inte mejslar ut mansporträtten så grovt, men snackar vi actionspel i trippel-A-klassen är de manliga hjältarna rätt mycket stöpta i en och samma form. De är heterosexuella. De är vita. De är starka, beskyddande och räddar andra. Mår någon dåligt är det flaskan som gäller.

Livet som superhjälte är rätt okomplicerat.

Man kan se det här från lite olika perspektiv. Ett är så klart bristen på kvinnliga hjältar, men det här är inte en krönika om den saken. Ett annat är den generella bristen på manliga hjältar av annat slag, alltså de som inte bara är tuffa, tysta, hårda och starka. Lite som Lee i #The Walking Dead, eller kanske Ethan Mars i #Heavy Rain.

Jag säger som sagt inte att de här hjältarna inte finns, bara att de inte är särkilt många eller vanligt förekommande. Speciellt inom actiongenren, vilken som bekant tenderar att sälja bäst. Det är bara att kolla hur det ser ut den här hösten: #GTA V, #Battlefield 4, #Call of Duty: Ghosts och #Assassin's Creed 4: Black Flag är höstens storsäljare, alla med högst stereotypa manliga actionhjältar.

"Som trygg eskapism är det spot on både för gamers och utvecklare"

Lockelsen för många män i detta är inte svår att förstå, och behöver inte heller skuldbeläggas. Som trygg eskapism är det spot on både för gamers och utvecklare; så länge spelet riktar sig till en massmarknad bestående av heterosexuella vita män är det antagligen mycket säkert att lägga sig just där med sina mansporträtt.

Själv känner jag mig ofta både kvävd av och trött på det. Jo då, jag gillar att spela sådana spel också. Men inte bara. Inte hela tiden.

Last of Us-Joel börjar som annorlunda spelman, men fastnar snart i gamla hjulspår.

En sak som tyvärr gör det lite svårt för mig att klaga är att det nästan uteslutande är män som gör de här spelen. Precis som jag är de dessutom väldigt ofta vita och heterosexuella. Det gör det sabla svårt att hävda att jag är utsatt för något slags förtryck. I mitt fall är jag dessutom etablerad speljournalist med utrymme i media. Jag kan säga vad jag tycker, som här.

Så det finns inte mycket utrymme att tycka värst synd om mig. Däremot kan det ju vara tillåtet att jag blir trött på att spelutvecklarna inte förmår prestera lite mer nyanserade manliga hjältar. Något som inte bara tillfredsställer nostalgiska drömmar om en mansroll som fanns, som nu ter sig allt mer som en myt. Jag vet att Edward seglar under 1700-talet och att i den historiska kontexten är det logiskt att snygga tjejen väntar och trängtar i flera år medan han gör karriär. Men ändå; lite mer kulturell relevans kunde jag väl få? En snäppet mer modern man (och kvinna så klart, men nu handlar det här ju inte om det, som sagt)?