Om man bara orkar se lite bortom ytan – medelålders manlig hjälte med något slags skäggväxt – upptäcker man snabbt en ganska ovanlig spelhjälte. Han är varken deprimerad eller självupptagen, han är tvärt om ädel och uppoffrande och tar sitt uppdrag på största allvar.
I samma miljö är även damerna väldigt seriösa, och mycket starka. Visst, du kan inte spela dem, men här tramsas varken med coola oneliners eller görs ett nummer av kvinnornas snygghet. De står bra på egna ben, minst sagt.

"I samma miljö är även damerna väldigt seriösa, och mycket starka"

Och återigen; för mig passar det perfekt in i spelvärlden. Vi befinner oss i ett alternativt 1800-tal, ett London i steam punk där ett slags riddarna kring runda bordet har överlåtit sig att sköta lag och ordning. Det är mörkt, murrigt, vackert – och på allvar.

Alltså är allvarliga karaktärer på sin plats.

Nå, inte heller här måste någon hålla med mig, men jösses vad jag vänder mig mot att spelkaraktärer måste vara roliga, se ljust på livet, alternativt ha alkoholproblem eller brottas med inre demoner. Det, om något, är ju ytterst stereotypt och, ärligt talat, ofta rätt dålig design.

Argument 5: Spelet är för kort.

Sist men alls icke minst, detta om spelets längd. Ramaskrien när ryktet började gå om att spelet bara var fem timmar långt visste knappt någon hejd. I realiteten visade det sig att spelet är någonstans mellan sju och åtta timmar. Är det för kort?

Återigen och för egen del; jag tycker inte det. För att använda en klyscha: Hellre kvalitet än kvantitet. Jag vet otaliga spel som skulle mått oerhört bra av att vara kortare, Alien: Isolation var till exempel ett sådant i mina ögon. Det hade både blivit bättre om det kortats ner, och framför allt hanterbart.

Sju timmar är i mitt liv alldeles lagom långt för att jag ska hinna spela det på en helg. Jag har tre barn. Jag har heltidsjobb. Jag har vänner. Jag har en flickvän som jag vill göra andra saker än spela med. Och det finns fler spel jag vill hinna spela.

Föreställningen att spel måste vara en viss längd för att vara bra är förlegad. Det är ett synsätt anpassat efter främst unga människor med mycket fritid, eller gamers som ägnar det mesta av sin fritid till spelande. Så som det kanske var på 90-talet. Det är, som bekant, 2015 nu.

Det är inte alla som gillar långa spel. Vi är tvärt om väldigt många som är mycket nöjda med mellan fem och sju timmars speltid. Om bara spelupplevelsen är bra. Med detta menar jag bara att föreställningen om att ett spels kvalitet är kopplad till dess speltid är några smulor märklig. Visst finns det en koppling, men den är väl snarare att spelet ska vara så långt som är lagom för att upplevelsen av spelet ska bli så bra som möjligt?

För mig är det som jämförelsen mellan Och natten viskade Annabel Lee och och A brief history of seven killings. Den senare är inte bättre för att den är lång, den förra inte sämre för att den är kort. Det är två separata upplevelser; de är visserligen både litteratur och ord på papper, men i övrigt har de inte mycket gemensamt. Båda ger mig känslor och upplevelser, var och en på sitt sätt, var och en värd sitt pris.