#Trackmania 2 är ett knepigt spel att recensera. Inte för att jag tvekar över vad det är för sorts spel eller hur det är att spela det – den biten är barnsligt enkel. Men när det elfte spelet (om jag räknat rätt) i serien kommer ut och heter Trackmania 2 blir jag förstås en smula förvirrad. Att spelet i laddningsskärmar och menyer bara verkar heta ”Canyon” hjälper inte heller till att reda ut begreppen. Dessutom är dess affärsmodell en smula luddig och innehåller de alltmer populära mikrotransaktionerna i oroväckande mängd.
Betongkanter är dåliga i alla former av racingsammanhang
Först och främst så är det här Trackmania 2: Canyon som recenseras. #Ubisoft släpper spelet med ett gäng banor och bandelar med vagt amerikanskt mellanvästern-tema, vilket innebär mängder av breda vägar som sträcker sig över röda, sandiga slätter och igenom dramatiskt skurna dalar som känns igen från vilken westernfilm som helst. Här och där stöter du på betongmurar som tagna från ett dammbygge någonstans i Nevada, och eftersom det här är Trackmania kommer du förstås oftast att köra upp på dem, sladda dig förbi en oljetank och avslutningsvis våldsamt slamra ner på andra sidan och köra vidare. Bara för att du kan.
När det väl blir köra av har du en bil som påminner om en Mustang eller Camaro av något slag, F1-bilarna från tidigare delar lyser med sin frånvaro. Precis som tidigare kan du, om du vill, ändra färg och glansighet på lacken, sätta på klistermärken eller rent av måla helt på frihand med olika penslar och verktyg i spelets editor. Som gammal karaktärseditor-knarkare älskar jag den här funktionen.
Tunnelseende är vanligt vid höga farter
Körkänslan är klassisk Trackmania. Din bil känns som när du lekte med Hotwheels på golvet som liten och byggde vansinniga banor att sladda dig igenom med handen på biltaket. Faktum är att den som spelat något spel i serien kommer att känna igen sig direkt, oavsett om du spelar med handkontroll eller tangentbord. Den enda egentliga nyheten är att du nu kan ta kurvorna med ett välkontrollerat bakställ, vilket såklart förändrar körstilen. Du kan heller inte kontrollera bilens vinkel i luften på samma sätt som tidigare så avstampet från hopprampen är desto viktigare för en bra landning. För många närkontakter med hårda bandetaljer bucklar också din bil men förstörelsen är enbart kosmektisk. Om du föredrar lite mer realistisk racing tar det ett tag att vänja sig vid känslan, men när du gjort det går det att rusa fram genom banorna med hög precision och extrem hastighet. Det är simpelt, klurigt och beroendeframkallande.
Allt gott får ett slut
Det roliga vara dock bara ett tag, eftersom de medföljande banorna (som låses upp i omgångar) är rätt få. Men därefter hittar du förstås mängder av spelarskapade utmaningar online – Trackmania har alltid handlat minst lika mycket om att bygga som att köra. Banverktyget erbjuder dessutom två lägen, ett enklare samt ett som låter dig placera minsta lilla grästuva exakt där du vill ha den. Precis som i tidigare spel i serien handlar det här minst lika mycket om att lista ut vad du egentligen ska göra, som att köra så snabbt du kan från A till B, men också exakt hur fort du kan hoppa över C för att inte slå i D eller rent av ta reda på var banan överhuvudtaget går. Det händer att det bara står en mur i vägen, som måste passeras genom att köra uppför en ramp och använda centrifugalkraften för att köra på väggen. Pusselläget från tidigare spel lyser med sin frånvaro, men det är lovat att det ska komma senare som extrainnehåll, även om du antagligen får betala en slant för det.
Kosmetiska bucklor visar hur bra (dåligt!) du kör
Allt det här är också en del av ett större nätverk som kallas Maniaplanet. Om du går in på den officiella websidan hittar du, tja, i stort sett ingenting. Men om du startar spelet och tittar på evenemang och forum hittar du desto mer – eller det är åtminstone tanken. I dagsläget är det hyfsat tomt men utvecklaren Nadeo har planer på att utöka konceptet med spelarskapat innehåll till både förstapersonsspel (Shootmania) och rollspelsditon (Questmania). Canyon är bara början.
Det är också här Ubisofts nya satsning börjar framträda. Du köper grundspelet Trackmania 2: Canyon och nya banor, bandelar, bilar, målningar, spellägen och lite vad som helst dyker sedan upp på Maniaplanet och kan köpas med mikrotransaktioner direkt från spelets huvudmeny. Det är redan nu klart att nästa miljöpaket kommer att heta Valley. Du slipper dock kopieringsskydd av typen ”du måste alltid vara online”, även om spelet är en smula stympat om du startar det utan att ha en aktiv internetuppkoppling (ingen multiplayer, och singelplayermenyn är märkligt nog inte lika pedagogisk). I grund och botten är Trackmania 2 ändå en fartfylld, extremt simplifierad actionracer som kräver snabba fingrar och millimeterprecision. Det är inte det sämsta.
