Storleken har betydelse. I alla fall om du frågar de Battlefield-spelare som ända sedan #Battlefield 3-släppet gnisslat och gnällt över kartornas snåla volym. För många är just storleken essensen av varumärket, att få bränna runt som en skjutglad stålbjässe och sprida död och vrakdelar kring sig. Därför undrar jag så smått varför det dröjt ända tills nu – nästan ett år efter att spelet släpptes – innan #Dice levererar just detta med extra allt.
#Armored Kill sorteras in i det något hatade begreppet "kartpaket med prislapp". Södermalm-utvecklaren har tidigare sagt att de inte vill beblanda sig med detta, men i sin egen bok kommer de undan genom att bjuda på lite mer än så. Förutom de fyra slagfälten finns det en ny sorts pansarfordon (tank destroyers), raketartilleri, fyrhjulingar, det välbestyckade flygplanet AC-130 och ett nytt spelläge. Till skillnad från den tidigare släppta bansamlingen #Close Quarters är den gamla samlingens krigsregler tillgängliga på den nya kvartetteten.
55 ton kärlek.
Beroende på vilket spelläge du väljer får du väldigt skilda upplevelser. Klassiska Conquest får till exempel en ytterligare dimension eftersom det är kontrollen av en viss flagga som ger ditt lag tillgång till den cirkulerande dödsspridaren AC-130. Det är inget plan du kan styra själv utan du bemannar endast dess grovkalibriga kanoner medan det flyger runt. Dess förutbestämda bana kommer säkert att diskuteras friskt de närmaste veckorna, den blir ett otroligt lätt mål för fiendeflyg och markbaserade luftvärn. Redan några timmar efter släppet hade folk hittat blinda punkter på marken där de är omöjliga att nå med planets kanoner. Visst kan man hävda att du då tvingas samarbeta med marktrupper, men alla som spelat ett anonymt spel online vet att sådant sällar funkar i praktiken.
Infanteri mer än roadkills
Trots fordonsfokuset har infanteriet fortfarande en viktig roll i Armored Kill. Att de flesta väljer att spela som ingenjörer, för att kunna laga egna och spränga andras fordon, är naturligt. De hade å andra sidan väldigt lite att göra i Close Quarters, särskilt eftersom det inte gick att spränga upp nya vägar med hjälp av pansarskottet. Det är också väldigt viktigt att dominansen i luftrummet rubbas med ett par värmesökande robotar avfyrade från axeln. Top Gun-wannabes ska inte tro att de är något. Fotgängare får också hjälp att hantera de stora avstånden från en gammal bekant från Bad Company-serien – de snabba fyrhjulingarna är tillbaka. Och de behövs för det finns inget tråkigare än att bli strandad med en halvkilometer till precis allt.
Inte helt oskyldig.
I konsolversionerna, med sina färre spelare och trängre banor, upplever jag inte att balansen mellan infanteri och fordon ändras särskilt mycket alls. Där kan du fortfarande ta dig nästan överallt till fots utan att drabbas av tråkslag, vilket också gör lurpassande på gnisslande larvfötter till ett större nöje. Det betyder såklart att Armored Kill tappar lite av sin dragningskraft men å andra sidan har Battlefield 3 på Playstation 3 och Xbox 360 alltid varit en något intimare upplevelse.
