The Walking Dead: 400 Days

#The Walking Dead är spelens Kobayashi Maru. Ett spel som är omöjligt att vinna, ett no-win scenario du inte kan överlista. Allt du kan göra är att fördröja det oundvikliga samtidigt som återstoden av omvärlden trasas sönder omkring dig. Förr eller senare tvingas du göra något obeskrivligt. Du måste välja mellan liv och död. Döda eller dödas. Det finns ingen mållinje i slutet på den långa, ständigt farliga vägen du vandrar. 400 dagar har gått och det är dags att återigen låta #Telltale riva hål i våra hjärtan.

Till slut blev The Walking Dead verkligen det där storverket folk tjatade om förra året. Personligen lämnade jag de två första episoderna inte fullt så imponerad innan spelet verkligen lyckades sätta sina infekterade naglar i mig. Karaktärerna växte, deras relationer blev mer välrundade och historien tog några behövliga steg bort från den känslomässigt manipulativa tonen som hållit mig på avstånd.

Trots sin korta tid lyckas 400 Days berätta mycket.

Därför var jag till en början orolig över huruvida det fristående kapitlet #400 Days skulle kännas magert jämte de föregående avsnitten. Istället för att berätta en historia över fem avsnitt tas vi här igenom fem historier på ett avsnitt, för en total längd på knappt två timmar. Givetvis är det dumdristigt att förvänta sig att Telltale på så kort tid ska kunna placera oss i samma emotionella choke-hold som säsong ett, men vad de lyckas med är ändå anmärkningsvärt.

De första 400 dagarna av slutet

Formatskiftet är ett smart och nödvändigt drag med tanke på hur mycket som ska sägas på den korta tiden. Vi presenteras för över ett dussin olika karaktärer vars historier utspelar sig vid fem skilda tidpunkter under undergångens första 400 dagar. Den komprimerade längden gör att vi dyker ned i små korta scenarier som generellt kretsar kring en eller två stora val. Varje episod är nästan helt dialogdriven men avslutas med ett unikt spelmoment som hjälper till att röra om mitt i allt snicksnack. Tempot är såklart högre och det finns en bra variation som gör att man vill fortsätta att följa de här människornas öden, vilket såklart är precis vad Telltale är ute efter.

Elände varvas med lugna stunder – som snart byts ut mot mer elände..

Med ytterst sparsamma medel lyckas de göra väldigt mycket med sina karaktärer på mycket kort tid. Samtliga känns levande – eller så levande de kan vara, under omständigheterna – och deras personligheter presenteras på ett organiskt och trovärdigt maner. Det behövs inga övertydliga haranger om motivationer och bakgrunder, inga "som ni alla vet"-dialoger som förstör inlevelsen.. Korta samtal som cementerar vilka de här personerna är, hintar om vad de kommit ifrån och var de kan vilja vara på väg, samtidigt som Telltale peggar upp små ledtrådar som de sedan kan börja nysta upp ordentligt när säsong nummer två kickar igång.

Frågan är hur mycket av det som presenteras i 400 Days som kommer att få payoff på i nästa samling episoder? Jag undrar hur det kommer att kännas om karaktärer som jag här haft kontroll över kommer att dyka upp som icke-spelbara i ett senare avsnitt. Och vilken påverkan kommer slutet egentligen att ha? Det är svårt att vara negativ eftersom jag inte vet hur Telltale kommer att knyta ihop de lösa trådarna i nästa säsong, men det är värt att undra hur ett såpass påtagligt stilbyte kommer att förändra helhetsupplevelsen i framtida avsnitt.

De tematiska parallellerna med första säsongen duggar tätt.

400 Days är dock inte bara en utdragen trailer för vad som komma skall, utan även på egna ben ett imponerande äventyr. När du ställs inför ett vägskäl där ingetdera av alternativen ter sig särskilt lockande återkommer genast den där sugande känslan i magen, ackompanjerad av en djup utandning. Trots att jag är fullt medveten om att vad jag säger och gör i praktiken inte är mycket mer än ren kosmetika känner jag tusen nålar i hela kroppen när jag tvingas välja mellan pest eller kolera. Det var de stunderna vi alla avskydde och älskade med The Walking Dead och Telltale låter oss inte slippa undan den här gånger heller.

Detta är i grund och botten ett imponerande kapitel i en serie som redan lagt ribban oerhört högt. Som en aptitretare är det nästintill perfekt. Frågor samlas i hjärnbalken och längtan växer sig starkare. När allt kommer omkring är 400 Days viktigaste funktion som bevismaterial att The Walking Dead inte bara var en lyckosam slump. Telltale vill garantera att de inte behöver Lee och Clem för att beröra, och det har de gjort galant. Nu kan längtan börja på allvar.

Det handlar om gripande levnadsöden och berättelser, författade av en penna doppad i den mörkaste svärta. Så var det 2012, så är det 2013. 400 Days är över på mindre än två timmar men de tappra och trasiga människorna dröjer sig kvar. Shel som till varje pris vill skydda sin lillasyster från den nya världsordningen. Fast det inte går. Eller Bonnie som girigt sörplar i sig den lilla kärlek som finns. Fast hon inte får.

Det korta och kärnfulla äventyret i en döende värld är kanske inte mer än en aptitretare inför den andra säsongen. Av naturliga skäl sveper vi bara över de fem olika berättelserna. Men det räcker för att valen ska göra ont på riktigt, och det räcker för att trigga igång en het längtan.

Fredriks betyg:
[score=4;l]

[float="right"]Fredrik Eriksson[/float]

[float="right"]Skribent[/float]