Recension – Broken Sword: The Angel of Death

Den tredje delen i Broken Sword, The Sleeping Dragon, var det första som helt var uppbyggt med tredimensionell grafik. Det blev ett väldans liv då utvecklarna gjorde ytterligare helt om och introducerade den nya styrningen. Borta var nu det klassiska peka-och-klicka, och Sleeping Dragon var i många fans ögon inte ett äkta Broken Sword-spel.

Äventyrsgenren har under de senaste åren decimerats så kraftigt att vi kan vara glada om det släpps ett riktigt bra äventyr varje år. Spelutvecklare som ger sig in i kampen om våra surt förvärvade pengar har det tufft på dagens marknad. Det är då inte konstigt att den fjärde upplagan i den klassiska äventyrsserien Broken Sword går tillbaka till det klassiska och beprövade.

Tillbaka till rötterna

Med The Angel of Death försöker utvecklarna Revolution Software lyfta tillbaka tåget på rälsen som spårade ur med The Sleeping Dragon. Och det märks; energi har lagts på historieberättandet, de klassiska kontrollerna är tillbaka, likaså de klassiska pusslen. Förövrigt var inte Sleeping Dragon ett dåligt spel i sig, men kändes inte riktigt som Broken Sword.

Huvudpersonen George Stobbart är tillbaka, denna gång som en urfattig fordringsägare som fördriver dagarna med att gå runt och hoppas att kunderna ska falla in. Då dyker det plötsligt en dag upp en ung, skärrad kvinna vid namn Anna-Maria i hans kontor. Hon är på flykt undan ett par galna gangstrar som vill komma över hennes gamla, kodade manuskript som leder till en stor skatt. Den desperate och äventyrslystne George tvekar inte en sekund. En skatt, en kvinna i nöd och ett äventyr är precis vad han behöver för att komma på fötter igen.

Den tredimensionella spelvärlden som presenterades i det föregående spelet verkar vara här för att stanna. Med den färska världen öppnades nya möjligheter för utvecklarna som inte tidigare varit möjligt i den platta, tecknade omgivningen som vi blivit vana vid. Det var dock inte världen som var problemet, snarare den misslyckade presentationen. Skymmande kameravinklar och jobbiga kontroller var ingenting annat än hinder för en njutbar spelupplevelse.

Musen är tillbaka som ett ovärderligt redskap i utforskandet. Den används nu även för att förflytta sina karaktärer runt, klättra uppför/på stegar, kombinera föremål med mera. Längtar du tillbaka till tangentbordet finns det dock tröst att få då du kan styra din karaktär helt och hållet med tangenterna. Däremot kan du inte spela enbart med tangenterna då bland annat konversationsämnen och dina samlade prylar endast kan styras med den gamla råttan.

Den omtalade övergången från platt till grafik med djup har inte riktigt varit den revolution man kan tro. Ännu en gång måste vi dras med jobbiga, statiska kameravinklar och objekt som skymmer sikten. Dock är det en betydligt trevligare upplevelse som bjuds i Angel of Death. Grafiken är inte på något sätt före sin tid; modeller, texturer och omgivningar är ojämna men de uppfyller sitt syfte utan några större klagomål från min sida.

Vad gäller berättandet så är det uppbyggt enligt samma modell som de flesta spel i genren, det vill säga: små pussel och klurigheter driver storyn framåt. Lös ett pussel, en dörr går upp och du kan fortsätta. Pusslen är ibland väldigt lätta men senare i spelet ökar de betydligt i svårighet, ibland till en helt ologiskt nivå.

Sammanfattningsvis

I början av recensionen frågade jag mig själv hur mycket som kan hända i en spelgenre på tio år. Tittar man på utseendet så ser man naturligtvis en väldans skillnad. Men skalar man bort det ytliga gör man de verkliga upptäckterna. Här kan man se hur väldigt lite som hänt under alla dessa år. Broken Sword: The Angel of Death kunde ha varit hämtat från mitten av nittiotalet, i alla fall om man tittar på storyn plus alla klurigheter.

Röstskådespeleriet är lysande på sina ställen. George känns lite träig och säger inte så mycket. De övriga och lite mer färgranna karaktärerna gör ett desto bättre jobb. Den andra viktiga stämningsfaktorn, musiken, är en av de bättre sakerna i spelet.

I sin helhet är resultatet av nyheterna i Angel of Death en betydligt trevligare upplevelse än The Sleeping Dragon. Storyn är fängslande, ljud och musik är bättre än genomsnittet, och kontrollerna enkla. Spelets brister hittar vi en aning bristande grafik, få nyheter och en på för tok kort speltid.

I dagens spelvärld är vi inte så bortskämda att vi kan välja och vraka bland släppen av äventyrsspel. Broken Sword: The Angel of Death är en av de bättre titlar jag haft äran att testa i år. Jag hade faktiskt mer nöje med den här titeln än med uppföljaren till det bästa äventyret någonsin, The Longest Journey: Dreamfall. Gillar du äventyr, skaffa The Angel of Death. Förvänta dig ingenting spektakulärt utan försök bara glädja dig åt årets bästa äventyr.