Alla spelare har en alldeles egen garnison, och i och med att den är en så central del av upplevelsen är det naturligt att hänga där när man inte har något bättre för sig. Det går till och med att bygga en egen bank och auction house, vilket i ännu större utsträckning eliminerar behovet av att ränna runt i huvudstaden. Det blir en smula ensamt och gör att Warlords of Draenor ibland känns som ett singleplayer-spel med inslag av mmo.

I uppdragsstrukturen är det dock forfarande mmo av den gamla skolan som gäller, och det är framförallt här jag påminns om varför jag lämnade spelet för två år sen. Det går liksom bara att massmörda ett visst antal djur och meningsmotståndare innan psyket kapitulerar, och World of Warcraft driver mig sakta men säkert allt närmare tvångströjan.

Grönt dreggel är det nya svarta... dregglet.

Det finns en formula där jag får tre uppdrag åt gången; döda 15 motståndare, plocka fem grejer från marken och döda tre namngivna minibossar. När jag är klar blir jag lotsad vidare till nästa område där jag gör om exakt samma grej fast med andra karaktärsmodeller. Det blir en sanslös copy/paste på uppdragsstrukturen, som sedan smetas ut över i princip alla Draenors zoner. Föreställ dig att spela första banan i #Super Mario Bros. om och om igen, fast med ny bakgrundsfärg varje gång. Roligare än så kan man ha.

Massmord!

Det som är så retfullt är att Blizzard kan så mycket bättre. I början av äventyret varvas dessa traditionella uppdrag med välregisserade strider, filmsekvenser och rik handling med många ikoniska Warcraft-karaktärer. I det sammanhanget fungerar upplägget mycket bättre. Att banka ihjäl tio ogres och samla 20 getöron känns mer okej om jag får snacka med självaste Thrall efteråt. Det fungerar så några gånger ibland, men överlag alldeles för sällan. Oftast får jag därför nöja mig med de timslånga sessionerna av tråkiga och oinspirerade massmord.

Men jag utför dem åtminstone i en fantastisk värld. World of Warcraft må inte vara det mest tekniskt imponerande mmo-spelet där ute, men Blizzard kan verkligen det här med design. För en gammal The Burning Crusade-vurmare som jag är det en ren fröjd att återvända till Outland så som det såg ut innan allt gick åt skogen. Att få se Shattrath, Nagrand och Shadowmoon Valley i nytt ljus är en ynnest. Miljöerna är dessutom fyllda med skatter och stora bossar som inte är direkt knutna till några uppdrag, vilket uppmuntrar till utforskande och ingjuter en känsla av upptäckarglädje under mina resor.

Köp prima gräs - grönare än på andra sidan!

När jag når end game känns det inte, likt hos så många av genrefränderna, som att spelet tar slut – det känns som det börjar. Instanser, stora pvp-slag på ön Ashran och raids väntar. Likaså utformandet av min garnison med tillhörande uppdrag. Och mycket mer.

Kommer jag fortfarande vara kvar om tre månader? Det är förstås svårt att svara på. Men just nu har jag inga planer på att lämna Draenor. Jag har alldeles för mycket att göra; aktiviteter som känns både underhållande och givande. Warlords of Draenor är ett bevis på att Blizzard fortfarande kan göra något vettigt med World of Warcraft, och att min kärlek till spelet inte var fullt så nära döden som jag fruktade.