Inspirationen (och i vissa fall rena idéstölder) kommer från film- och spelstorheter som A.I, Mass Effect, Syndicate och Blade Runner, och jag vill med emfas säga att det här är det bäst skrivna Bethesda-spelet hittills. Att huvudpersonen för första gången fått en röst gör såklart sitt till, även om den manlige varianten som jag valde har sina brister. Dialogvalen fungerar, och rösten gjuter liv i det jag skapat med den rätt schyssta karaktärsgeneratorn. Jag ser inte hur man kan överge det här spåret i framtida titlar.
Och efter 50-55 effektiva speltimmar sitter jag där, klockan tre på natten, med avklarad huvudstory. Och känner mig slutkörd, men sällsynt tillfredställd. Det hade såklart kunnat ta mig mycket längre tid, om jag haft den.
Sen öppnar sig nästa möjlighet: Här finns så mycket för den som vill spela vidare efter slutet, eller för den delen dryga ut speltiden. Jag räknar kallt med att jag har minst hälften av sidouppdragen kvar att upptäcka, kanske mer än så.
Mängden platser att upptäcka och utforska, troliga och otroliga figurer att möta, tycks aldrig sina. Visst finns här utfyllnad och rena fetch quests, men det är lätt att sålla och välja bort. Plocka godbitarna. Efter min recensionsomgång har jag fortfarande stora svarta hål på kartan, och en logg full av olösta uppdrag. Jag använde fast travel mer än vad jag egentligen hade velat, för att hinna ta mig fram till den gäckande upplösningen i tid för recensionsdeadline. Och jag snuddade bara vid allt vad crafting heter, där har du en hel vetenskap i sig.
Undrar var jag kan få en Iguana-on-a-stick?
För den som inte nöjer sig med ett högkvalitativt efter katastrofen-äventyr med mängder av olika lager, har Bethesda i ett utslag av Assassin’s Creed-ifiering även byggt in möjligheteten att rensa områden från fiender, och bygga upp hela samhällen. Du hjälper några nybyggare på traven, och kan sedan utveckla och försvara samhället. Du samlar material och bygger skjul. Sätter upp försvarsverk och odlar grödor. Människorna blir fler, och hoten större. Förutom några få uppdrag har den här aktiviteten inte någon egentlig inverkan på huvudspelet. Det är en distraktion, om än en ganska välgjord sådan. Tillfredsställelsen i att lägga många timmar på att bygga upp byar från grunden hade såklart varit större om det inte hade känts som ett spel i spelet.
Bygg små samhällen. Ett spel i spelet.
De tre stora fraktionerna har sina helt unika uppdragsstrukturer som öppnar sig om du ansluter dig, och det borgar för stor omspelbarhet. Dessutom finns hela tolv kompanjoner utspridda över spelvärlden, varav jag stötte på fem under min session. Hunden Dogmeat finns såklart där, han eller hon ansluter redan första timmen, om du vill. Dogmeat sliter ner fiender och skakar dem, och biter av armar på oskyldiga ghouls.
En annan följeslagare var till en början så enerverande att jag tänkte dumpa henne vid första bästa Red Rocket. Men så hände något, och hon växte till en av de storymässigt mest meningsfulla och trovärdiga npc:er jag någonsin mött. Jag säger storymnässigt, för kompanjoner kräver fortfarande mycket barnpassning, trots att de i praktiken är odödliga. Men jag fäste mig vid henne, och hon utvecklades. Vi skildes i stort sett aldrig åt efter det, jag och Piper.
Det blir enormt svårt att se henne i ögonen under min första omspelning. Hur kan jag hitta någon som kompletterar mig så bra som hon? Någon som så stoiskt står ut med mina ostiga kommentarer och ängsliga frågor om hur det egentligen står till mellan oss. Visst hade jag kunnat önska mer bakgrundshistoria för följeslagarna. Ibland vill man gräva mer men går bet.
Jag kommer att spela om Fallout 4, vilket är mer än jag kan säga om de flesta rpg. Dels är det den faktiska mängden potentiella upptäkter som lockar, men såklart även pc-versionen, som vi kommer att syna i sömmarna senare i veckan. Om någon månad kommer buggarna att vara identifierade och förhoppningsvis utraderade – jag upplevde en totalkrasch och ett antal mindre störningsmoment, men inget som hindrade mig från att slutföra uppdrag, ingen gamebreaker. Och sen kommer mod-communityt att göra sin sedvanliga handpåläggning, friskt påhejade av Bethesda.
Lite extra nyfiken är jag på att se vad som egentligen döljer sig i svandammen på allmänningen mitt i centrala Boston. Jag har på känn att en fat boy laddad med en mini nuke kan komma till användning.
Uppdatering: Missa inte när vi snackar Fallout 4:s PC-prestanda med Swecklockers!
