Den stora styrkan i Doom ligger i de enskilda striderna snarare än i helheten, dock. På så vis är det likt originalet. Det är som bäst när det är hektiska möten mot vågor av demoner, och som sämst när spelet sackar på tempot – vilket det gör väldigt sällan. Banorna är linjära i grunden, men öppna på så vis att det finns gott om skrymslen att upptäcka med hemligheter, uppgraderingar och extra monster att slåss mot. För att ge oss en morot att jaga hemligheter finns ett uppgraderingssystem där man till exempel kan ge vapnen extra förmågor, få mer hälsa eller uppgradera den där ikoniska rymdmarindräkten. Det är dock inte nödvändigt att leta sig blå i ansiktet. Uppgraderingar hjälper, men det är i första hand din skicklighet som avgör striderna.
Fin utsikt och ett dubbelpipigt hagelgevär – vad mer kan man begära?
Att först bryta nacken på en ettrig imp, blåsa bort en grupp zombier med en raket och sedan såga skallen av en elak demon med motorsågen är vardagsmat. Du går fram som en ångvält genom fiendehorderna med både när- och avståndsattacker om vartannat.
Variationen kommer i form av idel tunga vapen. Det feta dundrandet från det dubbelpipiga hagelgeväret, som gör comeback från #Doom 2, är fantastiskt. Världens kanske bästa fps-vapen i ny tappning är inget att spotta åt, och nog är den väldigt tillfredsställande att använda även här. Det blir sällan särskilt mycket kvar av fienderna efter en välriktad träff på nära håll. Alla vapen har sina användningsområden, och alla är roliga att använda (även om hagelgevären regerar). Att använda motorsågen ger dessutom massor med ammunition, så det finns ett litet taktiskt inslag i när det är värt att använda den (bränslet till den är väldigt begränsat).
Och så har vi BFG, förstås. Det stora jävla vapnet. I min bok är detta den bästa versionen av det bärbara massförstörelsevapnet hittills. Att se fienderna spricka sönder som ballonger när man avfyrar en salva är ganska fantastiskt.
Designen på några av vapnen är dock lite ojämn. En del, som den älskade kulsprutan, är underbart fläskiga, men framför allt plasmageväret som såg så distinkt ut i originalet har nu blivit en trist, slät, vit historia. Även fiendedesignen är något ojämn. Den groteska blandningen av kött och metall har fått en lite mer generisk design. Det spelar mindre roll i stridens hetta, men det är en mild besvikelse att den fruktade cyberdemonen inte ser riktigt lika mäktig ut längre. Det kan förstås bero på mitt förhållande till originalet. Som sagt så har vi ofta en väldigt klar bild av vad Doom är och ska vara, och när det skär sig mot den bilden är det lätt att bli besviken.
Roligast ensam
Om Doom är väldigt roligt i singleplayer, och det är det faktiskt, så är det tristare i multiplayer. Det är svårt att bara imitera originalets enkla dödsmatcher, men att försöka para det gamla med det nya är också vanskligt, och mötet är inte helt friktionsfritt. Striderna i Doom kräver kanonmaten för att vara konstant tillfredsställande. Tjusningen ligger i att rusa runt, dubbelhoppa och kötta sig igenom en aldrig sinande ström av fiender, och i multiplayer försvinner den dynamiken och helheten blir en axelryckning. Det gör inte jättemycket för mig personligen då jag alltid har uppskattat Doom främst som ett singleplayerspel, men det är onekligen synd att Id inte lyckats återskapa de underhållande striderna från kampanjen även i multiplayer.
Motorsågen är människans bästa vän. Andra förhåller sig mer kallsinniga till den.
Något som drar upp helhetsintrycket igen är Snapmap-läget. Ett välkommet tillskott som gör Doom till en blodig kusin till #Super Mario Maker. Med en enkel editor kan man skapa sina egna kartor, både för en och flera spelare. Verktyget kunde vara bättre, men redan nu finns det gott om användarskapade kartor att roa sig med, och jag räknar kallt med att spelarbasen kommer att bygga riktigt bra banor framöver. Det är ett fint inslag, och väldigt logiskt med tanke på det hängivna community som växte upp kring originalspelen.
Doom är en kärleksförklaring till gamla tiders fps, och för det mesta är det väldigt roligt. Det når inte samma hisnande nivåer som originalen en gång gjorde, men det är fortfarande väldigt underhållande. Att återupprepa ett gammalt recept kan förstås aldrig ge samma effekt som när det först revolutionerade actiongenren. Att spela nya Doom är mer gemytligt nostalgiskt än omvälvande. Det är dock en fin påminnelse om varför vi började spela shooters från första början. Snabba, intensiva bataljer där inget spelar roll förutom nuet – stridens hetta.
Fotnot: Vi har spelat Windows-versionen av Doom.
