Om lagkamraterna agerar helt på egen hand utan kommandon är fiendesidan snarare en regelrät uppvisning av disciplin och samordning. Motståndarna har begåvats med vad som FZ:s redaktion putslustigt kallar "laserögon". Trots att striderna utspelar sig i ett nattligt halvmörker och trots att stridsfältet i regel är mer eller mindre kaotiskt med allierad eldgivning från en rad olika håll vet i regel fienderna exakt var du är. Att ta en omväg runt ett kvarter i hopp om att kunna lura en halv pluton italienska infanterister i bakhåll lönar sig således sällan. Tyvärr förtar det också en hel del spelglädje - inte minst då spelmotorn varken belönar kreativitet eller uppfinningsrikedom.
På motsvarande sätt sätter även fysikmotorn upp begränsningar. Trots att omgivningarna är generöst fyllda med bråte, trots att kontorsutrymmen är (stereotypt) inredda med omkullvälta skrivbord med lurpassande tyskar och trots att det vimlar av dörrar och murar som närapå ber om att få bli söndersprängda så ruckar varken granater eller kulor någonting alls. Kort sagt - allting du ser är nästan undantagslöst fastspikat i marken. Plankor som blockerar en dörr blir på det viset ett lika oöverstigligt hinder som de lådor som är strategiskt utplacerade framför oåtkomliga områden. Ett spel som är producerat 2007 med en miljonbudget och Epics kritikerrosade spelmotor Unreal Engine 3 i ryggen skall prestera bättre än så här. Mycket bättre.
Ömsom vin, ömsom vatten
- snygg grafik, beprövad multiplayer men...
Stundtals är Airborne en bländande uppvisning i så kallat HDR-ljus, rörelseoskärpa och andra visuella effekter som känns hyggligt fräscha. Det myller av aktivitet som då och då inträffar vid större eldstrider ger visst intryck - och visst, det inledande fallskärmshoppandet är återgivet på ett sätt som närmast för tankarna till HBO-serien Band of Brothers (ett i sammanhanget gott betyg). Electronic Arts serverar dock den grafiska anrättningen med en fadd eftersmak. Texturerna är lågupplösta och gryniga. Vissa detaljer är påmålade med enkla reliefer för att återge ett djupförhållande. Kort sagt - man har satt ambitionsnivån långt under vad hårdvaran klarar av - något inte minst spelets grönska visar. Att låta två gröna texturer fästa vinkelrätt mot varandra för snabbt och enkelt modellera ett träd är långt, långt under all kritik. Gör om och gör rätt, EA.
Även om Airborne i flertalet aspekter håller en låg nivå torde flerspelarläget vara det största frågetecknet. Det finns där, absolut. Och ja - det fungerar klanderfritt i teknisk mening - man bjuder på två olika typer av team deatchmatch-varianter samt ett tredje spelläge av typen "capture and hold" (du som spelat någon av titlarna i Digital Illusions Battlefield-serie känner snabbt igen dig). Ändå framstår alla lägen som slentrianmässigt inlagda. Anledningen är det snart tre år gamla Medal of Honor: Pacific Assault.
När Airborne använder några av FPS-genrens mest beprövade - och slitna - multiplayerlägen använder föregångaren Pacific Assault en flerspelardynamik som lånat mycket av Splash Damages Wolfenstein: Enemy Territory. Med spelarklasser som kompletterade varandra och delmål som skulle utföras i turordning lade Pacific Assault grunden till en mer sofistikerad och levande onlineupplevelse än vad Airborne är i närheten av. Hur man än väljer att betrakta det så är Airborne i flerspelarmening ett ordentligt kliv tillbaka i tiden - tyvärr. Betraktar man därtill att bara 12 spelare kan vara inloggade samtidigt och att tre av de sammanlagt sex multiplayerkartorna är hämtade från Medal of Honor: Allied Assault (Destroyed Village, The Hunt och Remagen) falnar glansen ytterligare.
Dussinpangare
- få nyheter sänker betyget
Airborne känns i sitt butiksaktuella skick ofärdigt. Hade man visat upp det på en pressvisning förra året hade jag utan omsvep kunnat acceptera en och annan skavank. Tyvärr har Electronic Arts valt att resonera på ett annat sätt. Fallskärmshoppen - spelets enda riktiga nyhet - må vara nytänkande. Att kunna röra sig relativt fritt över varje bana för att utföra delmålen i den ordning man själv vill är befriande icke-linjärt och också värt en applåd. Men - och det här är ett viktigt men - Airborne gör i allt övrigt ingenting för att föra vare sig genren eller spelserien framåt.
Du som nöjer dig med sex fristående kampanjuppdrag och ett mediokert flerspelarläge i ett traditionellt FPS-gränssnitt kommer säkert att ha visst behåll av Airborne. Ni övriga gör klokt i att antingen blicka bakåt (inte minst till det spelmässigt mer underhållande Call of Duty 3) eller framåt - på andra sidan årsskiftet väntas Gearbox släppa Brothers in Arms: Hell's Highway. En halvkvalificerad gissning är att Airborne vid det laget endast kommer att existera som ett luddigt minne och som utfyllnadsmaterial längst nere i elektronikkedjornas reakorgar.
