Vad var det sagt om BattleForge?
Får det vara lite nördmentalitet så här på fredagskvällen? Lite analoga spel, drakbon och myspys med åttakantiga tärningar? Läs i så fall vad jag har att säga om den stängda BattleForge-betan, som för övrigt öppnades för pöbeln under gårdagen.
BattleForge - Smygtitt
Digital kortspelsmani i mångsortering.
"Men, din övertolkande paragrafryttare! Gå och skit ut ditt regelflåsande på någon annans domäner. Det står klart och tydligt på sidan 45 att min magiker gör vad fan han vill med sin skräckrosa bananstav inom 5 tum från dina defekta bergstroll. Jag vägrar att diskutera saken, och har du några invändningar är du välkommen att begrava snoken i Ultimate Bureaucracy Appendix of Doom kapitel 3 - 11 medan jag pryglar avföringsmaterialet ur dina kvidande trupper."
De analoga spelens värld har utan tvivel en taskig tendens att ebba ut i högljudda diskussioner om tärningskast, måttstockar och mothuggarens icke ombesörjda andedräkt. Regler är som bekant till för att tydas, inte följas - och börjar det bli dags att undslippa denna hysteri sitter Electronic Arts och trycker på nästa satsning inom transitionen av regelrätta bordsspel till attraktiva datorspel. BattleForge borde inte vara långt ifrån våra egenprojicerade bilder av Magic the Gathering, i alla fall inte om den tyska utvecklarstudion EA Phenomic får som den vill.
Visionen är att - förhoppningsvis också lyckosamt - kombinera massiv multiplayer med klassisk strategi. Addera därefter kortspelsämnet, uppdaterad World of Warcraft-grafik samt mikrotransaktioner och resultatet stavas plötsligt BattleForge. Detta i ett purfärskt fantasy-universum, då Phenomic kostat på sig att utarbeta en skröna som tål att dikteras.
Det är, återigen, ett gäng mischmasch-gudar som får ta på sig att världen skapades. Efter att ha känt sig någorlunda belåtna med sitt gemensamma verk skapades människan, och särskilt lämpliga individer utsågs till att agera i gudarnas ställe. Dessa kom att kallas för SkyLords, och brukar lymmelaktigt våld såväl som magi för att effektuera sina sublima uppdrag. Gudarna var dock klokare än att de bara donerade alla sina krafter till vårt tvivelaktiga släkte hipp som happ; ty SkyLords saknar förmågan att kunna drömma. Detta begränsar deras förmågor till handling, och utesluter den typiska människohybrisen. I 1000 år har de belevade halvgudarna senare huserat i gudarnas tillhåll - som passande nog är ett svävande citadell, i väntan på sitt första uppdrag (uthållighet och beslutsamhet in absurdum). När spelet brakar igång är ett gäng Giganter ute och principmopsar på gudomlig jord, varför legionen av SkyLords sänds ut för att eliminera alla apokalyptiska strömningar. Ärendet blir brådskande, och eftersom du råkar vara en mycket ädel SkyLord är tiden kommen för att visa prov på förmodad duglighet.
Oväsentligt nog korsas aldrig det bakomliggande fluffet med övriga segment av spelet. I massiva onlineskildringar avvisas ofta berättandet, då universumet står till användaren att utforska. Man häpnar faktiskt när man gör sitt första besök i molnvärlden - detta är strategi som du inte tidigare har sett det. Rent instinktivt låter mig åsiktstarmen veta att detta luktar exotik. Sitter man i himlen med en kortlek i näven och beordrar sina underlydanden att ritualslakta fienden är ingivelsen kanske inte heller särskilt lustig. För det är egentligen detta som spelet handlar om - att spela sina kort rätt. Uppsättningen av dessa, som finns i varje SkyLords ägo, frammanar drabanter av olika element. Eld, frost, natur och skugga - låter det tillräckligt fantasy och Magic-inspirerat ännu?
Om inte är affärsidén densamma som Magic the Gathering. Ju fler spelkort du hamstrar, desto mäktigare blir du. Expansionen av kortarsenalen sker via mikrotransaktioner, och är sannolikt substitutet för månadsavgifternas tillkortakommanden. I onlinespel måste servrarna faktiskt vårdas regelbundet, och norska Funcom är ett perfekt exempel på att månadsavgifter är en farlig väg att vandra för de mindre utvecklarna.
Mitt intryck är att spelet således odlas på näringsrik mark, och den tidlösa grafiken orsakar en formulering som säger att BattleForge är här för att stanna. Det inger rätt känsla för oss som någon gång varit indragna i icke-digitala spel, och definitivt vi som har en fallenhet för speciella fantasy-universum. En mix av Heroes och Warcraft vore den korrekta satsen för BattleForge.
Det spänner faktiskt lite i allsköns tunnhudade punkter på mig efter betatestet, och att man exempelvis oftast är flera spelare på uppdragen torde inte vara något egendomligt med tanke på hur det kooperativa spelläget evolverat i strategigenren på sistone. Men BattleForge har fostrats med massiva onlinerollspel som ledstjärna - och inte strategispel, strukturen blir följaktligen svår att jämföra med den sistnämnda. Tolv tappra baroner som kämpar med sina trupper, sida vid sida, i en rollspelsinfluerad sysselsättning är helt klart skild från att återspela ett enspelaruppdrag med en kompis i säg, Dawn of War II. Detta är onlinestrategi från himlen med ett kortspelsförverkligande i rollspelstransparens. Vi bidar med stora valpögon.
För övrigt anser jag att BioShock är den mest överlägsna komponeringen under denna halvan av decenniet.
