Dear Esther
Tack vare den eminenta myrstacken som vi kallar FZ fick jag igår höra om rean på greenmangaming.com. Väl där lyckades jag roffa åt mig det omtalade Dear Esther för den otroligt nätta summan av under $2. Nu har jag spelat igenom det, och ja, vad ska man säga?
Jag gick in i Dear Esther utan att riktigt veta vad jag skulle förvänta mig, en sorts blandning av höga och låga förväntningar på en och samma gång. Jag hade ju hört talas om det och hur otroligt fint det skulle vara. Som den tvivlarsjäl jag är kunde jag inte låta bli att betvivla detta. Hur fint kan det vara egentligen?
Dear Esther utspelar sig, för de av er som inte har hört talas om denna indiepärla, på en ö någonstans ute i Hebriderna. Där är du helt enkelt. Du vet inte hur du kom dit, vad du gör där, hur du ska ta dig därifrån, om du ska ta dig därifrån. Nu är det upp till dig att reda ut vad det här är för något egentligen. Jag tänker inte avslöja mer av storyn, dels för att jag inte vill spoila för er som ännu inte har hunnit ta er an det, dels för att jag tror att Dear Esther inte är till för att förklaras. Dear Esther är till för att kännas, för att göras till just din upplevelse. Flera av er läste säkert herr Arnroths krönika igår, och det här är precis det han talar om. Dear Esther är din upplevelse.
Rent visuellt är Dear Esther en helt okej upplevelse. Man får ha överseende med den något åldrade motorn. Det är dock aldrig fult, många stunder är det rentav slående vackert, men man hade kunnat göra det bättre med en fräschare motor.
Något som Dear Esther däremot har fått mycket beröm för är musiken. Den som står för tonsättandet till detta mysterieäventyr är en dam som heter Jessica Curry och jag kan inte annat än stämma in i kören av lovord. Musiken, och ljudbilden i övrigt är spektakulär. När jag gick längs de vindpinade klipporna och hörde vinden kunde jag nästan känna den i min nyfriserade nacke, gåshuden infann sig omedelbart.
Dear Esther är en upplevelse, kanske mer så än ett spel. Ändå uppmanar jag er alla som ännu inte har testat det att ge det en chans. Det är inte långt, en timme ungefär. I värsta fall har ni förlorat några kronor och lite tid. I bästa fall får ni en upplevelse som kommer fylla er med en sorts stillhet i sinnet, och som kan få dig att försjunka i tankar, lägga ett skimmer över hela din kväll. Eller vad vet jag, Dear Esther är er upplevelse.
