Brevet

<i>"Kära Emma.

Det här kan mycket väl vara det sista jag skriver i detta liv. Jag vet inte om mina tankar kommer överleva och så småningom föras till dig såsom mitt hjärta önskar; men likväl skriver jag detta för att i min dödens slutliga enfald visa dig min uppskattning och skänka dig min glädje och kärlek.

Mörkret trycker mot mig likt en kvävande beröring av ondskans fingrar. Dess förpestade fingertoppar glider över mitt anlete och det tycks mig som om intet av värde finns kvar i denna värld. De sade att jag skulle avrättas i gryningen; och mången timma har nu förflutit sedan solens sista brinnande strålar letade sig ned genom det trånga fönstret i min cell. Det sista hoppet har redan lämnat mig, och det enda jag nu önskar är att min själ skall slippa helvetets slutliga vånda och istället förlänas en evig plats i livet efter detta; ty där, långt bortom solnedgångens land skall jag invänta din själ, och jag ber nu, i detta dödens ögonblick, att vi skall mötas där när din tid så är kommen.

Jag vet inte vad fel jag gjort för att förbannas på detta sätt. De förlänar mig inte den kunskapen, trots att jag bett dem på mina bara knän att på så vis ge min själ tröst och ända denna kunskapslösa vånda i vilken jag vrider mig om natten. Deras nekande var för mig likt det slutliga hammarslag som krossade mina känslors murar och störtade dess krön ned i den eviga avgrunden. Jag grät. Mången timma svann då, när jag lät mitt sinne utbrista i en klagosång; en handling i vilken jag övergav min mänsklighet och min kropp lämnades likt ett öde skal när livet flydde dess fjättrar.

Nu hör jag deras steg. De kommer för att slutligt föra bort mig. Jag orkar inte gråta, och jag ber dig om förlåtelse för att jag nu, när vägen är som tyngst, ger upp trots att vi svor att kämpa för evigt den där sommardagen. Jag hoppas att du, till skillnad från mig, kommer ha krafter kvar när slutet kommer för dig. Krafter till att streta vidare, till skam för de ondskans krafter som önskar livet ur såväl dig som dina fränder. Jag bjuder dig nu, med mina sista ord i livet, min eviga kärlek, en svag låga, att värma dig i det kalla mörkret vid vägens slut. Farväl, min kära, du är mitt allt och min evighet.

Din för alltid
Robert."</i>

#blogg