Det här är ett allvarligt blogginlägg. Läs bara om du är på humör.
Jag har förändrats.
Jag minns en pojke, han var bestämt en väldigt blyg, ganska godtrogen en. Runt de 15. Alldeles för snäll, definitivt. Omvärlden hade väl inte riktigt drabbat honom med det där riktigt svåra. Minnet brukar inte svika mig - i 35 år har det varit en av få konstanter: ett utomordentligt gott minne - och jag minns att jag i princip inte grät på fyra eller fem år. 'Tror det var ett bråk mellan mina föräldrar kring de 15; möjligtvis mellan mig och dem. Då grät jag. Efter det inte förrän jag satt på ett tåg på väg norrut, från Göteborg mot Stockholm. Omständigheterna spelar i sammanhanget ingen egentlig roll, men jag var 20 och på väg mot en kurs i journalistik och mer symboliskt precis påbörjat resan mot vad jag fortfarande gör idag. Vägen har varit kurvig och man förändras. Gråten, det är en sådan sak. Idag kan mina ögon tåras av allt och ingenting. En tre rader kort textsnutt i en dödssannons. Att bläddra i en bok mitt i julhandeln som handlar om en vuxen mans relation till sin katt som nyligen dött. Av lycka eller bara av en överväldigande berättelse, ämnet spelar mindre roll. En ansträngd relation på jobbet fick min röst att brista förra året i ett samtal mitt på ljusa dagen. Det här förvånar mig. Storligen. Framför allt på grund av att jag grät oerhört sällan förr, inte bara i tonåren utan under hela mitt 20 nånting-årtionde. Och för att jag är mentalt stark. Jag böjs bra; knäcks inte. Det här handlar heller inte om att falla ut i den öppna gråt ett barn gör då det slår sig, utan om att bli rörd till tårar.
Man förändras. Ofta utan att veta hur. När jag var 17 år var jag för dödsstraff, trots min generella, överdrivna snällhet. 'Hade en naiv tro att man genom att skära bort svulsterna i samhället skulle kunna rota ut problemen. Idag vet jag bättre. Men då... då var det naturligt.
Är jag mer ledsen nuförtiden eller olycklig? Nej, det kan jag inte påstå. Jag har givetvis funderat på varför, och säkert finns många orsaker. Jag ler också till minnet av vad jag blivit. När Queens sångare och frontfigur Freddie Mercury gick bort i AIDS, det var 1991, satt jag hemma i soffan hos min bäste kamrat och noterade med förvåning hur hans pappa grät tyst till videon The show must go on, Freddies utmärglade och indirekta farväl till fansen, familjen, livet. Idag hade jag säkert gjort likadant. Eftersom jag så tydligt minns min dåvarande extrapappas saltblötta ögon blir det extra påtagligt, den krypande förändringen vi alla går genom. Den att leva. 15-åringen hade inte erfarit åldrande, sjukdom, död. Knappt erfarit brusten vänskap och försmådd kärlek. Att leta plats i livet i åratal utan att hitta rätt. 35-åringen har.
Mest är jag glad, då jag tvivelsutan ser på mig själv som en mer komplett människa och man idag än som tonåring. Nyanser hör levandet till. Bli grå istället för svart och vit. Det är ingen slump att gamla människor kallas visa. (Jo, griniga också men det hör till. Det kan jag leva med; i alla fall nu.)
Samtidigt går det inte att komma från att jag känner mig lite... vek, i brist på ett mer passande ord. Ena dagen var allt som förr, sedan fanns det bara där. Någon hostar mot dig en dag och plötsligt är du smittad. Sjuk.
Sjuk ja.
Pappa fick diagnosen malignt melanom i höstas, det satt i ett födelsemärke. Vi vet ännu inte hur djupt det grävt sig, men det satte sig djupt nog i mig. Vår relation har alltid varit... tja, jag vet inte. Lite för allvarlig. För neutral och för lite närhet och uppsluppenhet kanske. Jag inbillar mig att en del ligger däri. Det där är skitsnack förresten. Jag vet att det gör det. Den man någonstans djupt inuti vill lära känna - ni vet verkligen lära känna men på något sätt alltid funnit sig ha en distans till, visar sig plötsligt sårbar. Kommer inte alltid finnas där. Det är en del av det där. Det "riktigt svåra" ni vet.
Och så rinner en tår nerför vardera kinden. Det är sent och jag är trött. Funderar på humor, läsarna och lätta utvägar. Slår tillbaka det. Livet får kännas. I morgon kan vi prata om UFC och att slå varann på käften. Inte nu. Tack.
Mark Knopflers finstämda fingrar ackompanjeras inte bara av tonerna hans gitarr alstrar utan även av mina egna fingrar, på en helt annan bräda. Båda används att uttrycka känslor med. Mark spelar mycket utan plektrum, förresten. Kanske är just det, och den countryblues hans senare produktion innehåller, tecken på hans mognad. Blues lyssnade jag definitivt inte på som tonåring. Idag förstår jag varför - och ryser blundande till Stevie Ray Vaughan. Det är märkligt.
Är det här ett blogginlägg? Ens intressant för någon annan? Jag spelar spel och skriver om dem men är människa också, med kontraster. Läs den som vill. Min blogg - mina texter. "Spara som dold"? "Spara och publicera"?
Spara och publicera.