Indy
Att se Indiana Jones någon vecka efter premiären var ett klokt beslut. Jag och min flickvän fick njuta av filmen i en sval biograf med ytterst få andra besökare. Inga skrikande småbarn som måste springa till toaletterna var fjärde minut, inget öronbedövande prasslande och ingen underlig stank. Det är så här jag ville se Indys återkomst.
Resultatet var ungefär vad jag väntade mig. Harrison hänger med än trots att han är ett år äldre än min far. Karen Allen ser ut ungefär som hon gjorde för 27 år sedan och är lika bra nu som då. Det bjuds på biljakter, raviner, blåsrör med giftiga pilar, knytnävsslagsmål, karaktärer som hoppar mellan bilar i full fart, mystiska artefakter, slemmiga skurkar och brott mot alla fysikens lagar. Allt är där och Spielberg kokar ihop det till en riktigt härlig matinérulle, en B-film med hög budget och glimten i ögat. Jag njöt av föreställningen och störde mig endast på tre saker. En scen med en vitvara, en med lianer och en med något som jag inte kan avslöja.
Det gäller att se en film för vad det är. Vissa kritiker har en förmåga att förstöra allt genom att försöka analysera det som bara var tänkt att vara ytlig underhållning. Jag kommer ihåg en mailkonversation jag hade med en amerikansk recensent. Mannen skrev om Lethal Weapon IV och försökte analysera den, precis som om den vore baserad på en novell av Tjechov. Jag tyckte visserligen inte om den filmen särskilt mycket, men jag störde mig på tanken att försöka se djupet i en Lethal Weapon-film.