Det här med humor

Jag satt för en stund sedan och tittade på fjärde avsnittet i första Black Adder-serien. När Percy berättar att det sägs att den spanska infantinnans ögon är blåare än stenen från Galveston bryter jag ihop fullständigt. Jag skrattar så tårarna rinner och jag nästan kräks. Varför? Tja, säg det. Jag kan omöjligt förklara vad som var så roligt och att försöka återberätta det skulle bara bli löjligt. Alla som har försökt återberätta någon höjdpunkt ur sina humorupplevelser har säkert varit med om det, hur åhöraren tittar lite frågande på en och säger "Ja, det var roligt" med ett påtvingat leende.

En gång satt jag på en biograf, såg Vampyrernas natt och var helt ensam i hela salongen om att skratta. Likadant när jag såg Övertalning. Kanske har jag udda humor. I South Park räcker det nästan att jag hör Cartmans röst för att jag skall få ett anfall.

Det är naturligtvis en fråga om humör och stämning vad man skrattar åt, inte bara hur fyndigt ett skämt är. Jag har varit fnittrig tonåring jag också och vet hur man kan dras med i en total hysteri. Jag har ofta skrattat på olämpliga ställen och olämpliga platser, åt fel saker. Det blir aldrig roligare än när man kan dela upplevelsen med någon, men om personen ifråga inte är mottaglig kan ens egen upplevelse också få sig en törn och falla platt.

#blogg