Små händer - ett litet liv
Det är verkligen en klassisk barnbild, men den är otroligt kul att ha senare i livet. Det är otroligt hur snabbt man glömmer. Första kläderna har hon vuxit ur sedan länge, och när man tittar på dem har vi svårt att förstå hur hon kunde få plats i dem. I våra ögon är hon ju lika liten som när hon föddes, men sanningen är den att hon vuxit ganska många centimeter nu! Hua, tiden går snabbt. Snart är hon tonåring och hatar oss som bara en tonåring kan hata sina föräldrar.
Att vara förälder är en enorm omställning. Från att ha tyckt om tanken på att ha barn, till att faktiskt sitta där varje kväll med blöjbyten, nappflaskor och barnsånger är ett enormt stort steg. One small step for man, one giant leap for mankind...
I början var det svårt att knyta an. Hon var ju ett litet knyte som man liksom inte hade några starka band till. Åtminstone kände jag det så. Men nu, åtta veckor efter födseln är hon en liten människa, som jag har gemensamma minnen med, vi har gjort saker, skrattat, pussats, gosat och allt annat.. nu tycker jag om MEYA, inte "den där babyn". Det har blivit så mycket mer och det känns underbart.
Något som finns där som är mindre kul är att i och med att vi knyter an allt djupare till varann så infinner sig en känsla av oro i mig. Tankarna kan slå frivolter när jag tänker på hur hon kan göra sig illa, hur mycket farligt det finns där ute i världen... så många som vill andra ont osv osv... Jag vet att man inte kan förutse, och framför allt inte skydda henne från allt ont, men jag vill vara säker på att jag gör mitt yttersta.
Det handlar inte om att jag strävar efter att vara den perfekta föräldern, för den tror jag inte existerar. Men jag vill att hon ska få det bra, så bra det bara går. Jag kommer hjälpa henne, och hon kommer göra mycket själv för att se till att det blir så. En gemensam resa jag ser fram mot.
Njut nu av att det snart är helg och andra advent. Tiden rusar förbi.