Dokumentationssamhället

Det har börjat störa mig mer och mer att allt i livet numera dokumenteras. Väldigt många människor skriver dagböcker, bloggar, berättar om sina liv på nätet och uppdaterar diverse statusar på olika internetsidor för att låta världen veta vad de gör, tycker, var de befinner sig och hur de mår. Frågan är för vem detta görs. Är publiken verkligen så nyfiken att den behöver ständigt uppdaterade lägesrapporter? Skulle ni som läser här uppskatta dagliga inlägg om bagateller och ingenting alls? (Det kanske är vad jag skriver i alla fall, men åtminstone inte varje dag...)

Det verkar som att dokumentenandet har blivit viktigare än det som dokumenteras.

Exempelvis var jag nyligen på konsert och i luften framför mig sträcktes ideligen armarna uppåt, men det var inte klassiska hårdrocksgester eller arga knytnävar som höjdes utan en armé av digitalkameror. Massor av människor hade köpt biljett och tagit sig till spelningen, men väl på plats valde de att se showen genom ett litet skakigt kameraöga i stället för att närvara med kropp och själ i festandet. Jag hade lite svårt att förstå den prioriteringen måste jag erkänna.

Ett annat exempel är långresenärer som ska se Asien, Europa eller ta sig an något liknande stort projekt. I jämförelse med våra hippieföräldrar (OK, mina) som på sin höjd skickade ett vykort i veckan hem till den oroliga familjen när de var ute och tågluffade över kontinenten eller båtluffade genom medelhavet så sitter dagens resenärer uppkopplade på hotellrum eller internetcaféer och laddar upp foton och skriver om sina resupplevelser - i stället för att faktiskt gå ut och uppleva något. Också det en tveksam prioritering, enligt mig.

I julklapp fick jag en GPS-klocka som jag blivit väldigt förtjust i. Den har hjälpt till att höja träningsmotivationen och öka framgången i löpspåret avsevärt. Hemsidan den är knuten till har dock en del ointressanta funktioner som jag stängt av, och de handlar alla om att sprida mina löpresultat till andra. Det är inte så att jag skäms över mina tider och distanser, men allvarligt talat - vem kan ha glädje av att följa min löpstatistik mer än jag själv? Vanan av att bära klockan har emellertid fått mig att känna tveksamhet inför att springa om jag inte har den laddad och till hands. Det är som att jag inte alls springer om löpet inte dokumenteras och förs in i träningshistoriken.

Det är så klart inte sant, men det tycks nästan som att det som inte finns dokumenterat och helst också publicerat idag inte existerar alls. Eller har hänt. (Lite som att frivilligt leva med Kinas eller Nordkoreas restriktioner utan att faktiskt befinna sig där.)

Jag har börjat känna att all denna självdokumentation i dagens samhälle förtar den sanna upplevelsen och får människor att självmant prioritera registrering framför handling. Antagligen kommer byråkratin att nå en hittills ouppnådd omfattning och aldrig tidigare upplevd guldålder om ett decennium eller så, och det kommer att bero på vår långa erfarenhet av att ständigt bokföra våra förehavanden.

Det är en skrämmande framtidsprognos, men med tanke på hur all elektronisk kommunikation sparas och genomsöks av signalspanande myndigheter, våra liv, åsikter och bekantskapskretsar kartläggs av google, facebook och andra storföretag, våra inköp studeras av kreditkortsföretagen, och sist men inte minst hur vi själva dokumenterar och publicerar allt vi tar oss för så tror jag vi går ett galet övervakningssamhälle till mötes. Allt kommer att registreras, antingen av oss själva eller någon annan. Helst både och så att registren sedan kan samköras och bekräfta varandra. Den som protesterar - eller bara undviker att sprida fakta om sig själv - blir automatiskt misstänkliggjord eftersom den som inte har något att dölja inte heller behöver gömma sig.

#blogg