Svenska 50-talsplanet Tunnan kommer till War Thunder
Även (minst) ett finskt plan letar sig in i det svenska trädet som ett premiumpaket: Pyörremyrsky, ett namn som bara rullar av tungan.
Gissar att man kommer matchas up mot mig-17 ändå och inte ha en chance som vanligt mot dem?
Balansering efter BR6 någonstans är väl kanske inte WTs starkaste sida just nu, vi får hoppas det blir lite mer variation med det svenska trädet.
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.
Flygande kista. 99 piloter dog i sådana tunnor, en väldigt hög siffra även på den tiden (115 för F-104 Starfightern som dubbades "Widow Maker" Visserligen byggdes det betylidgt fler av dem).
Var tredje tunna havererade, så inget jag skulle sätta mig i precis. Dock bottnar mycket av problemet i svenska flygvapnet, för dessa dödsolyckor fortsatte enda upp i Viggen-eran. De ställde på tok för höga krav på piloterna, och utsatte dem för fara i onödan. Exempelvis fick de flyga rote i dimma.
Var tredje tunna havererade, så inget jag skulle sätta mig i precis. Dock bottnar mycket av problemet i svenska flygvapnet, för dessa dödsolyckor fortsatte enda upp i Viggen-eran. De ställde på tok för höga krav på piloterna, och utsatte dem för fara i onödan. Exempelvis fick de flyga rote i dimma.
Det övades betydligt mer tillämpat, som man kallar det, i Flygvapnet förr. Det fanns en tanke att övningarna skulle vara så nära krigets förutsättningar som möjligt för att ha hög förmåga när skiten träffar fläkten. Något verksamheten helt enkelt inte var mogen för. Däremot blir det snabbt katastrofalt för en pilot med motorhaveri över Östersjön än en trattbasse med motorhaveri på den västgötska slätten. Det har därför alltid funnits en större acceptans för offer inom Flygvapnet, även i fredstid.
Men det finns många olika faktorer som påverkade haveristatistiken och inte bara plan och pilot i sig självt. Idag är vi däremot i framkant och jag kan inte minnas en dödsolycka sedan vi slutade använda Viggen under mitten av 90-talet.
Viam inveniam aut faciam
Flygande kista. 99 piloter dog i sådana tunnor, en väldigt hög siffra även på den tiden (115 för F-104 Starfightern som dubbades "Widow Maker" Visserligen byggdes det betylidgt fler av dem).
Var tredje tunna havererade, så inget jag skulle sätta mig i precis. Dock bottnar mycket av problemet i svenska flygvapnet, för dessa dödsolyckor fortsatte enda upp i Viggen-eran. De ställde på tok för höga krav på piloterna, och utsatte dem för fara i onödan. Exempelvis fick de flyga rote i dimma.
Det övades betydligt mer tillämpat, som man kallar det, i Flygvapnet förr. Det fanns en tanke att övningarna skulle vara så nära krigets förutsättningar som möjligt för att ha hög förmåga när skiten träffar fläkten. Något verksamheten helt enkelt inte var mogen för. Däremot blir det snabbt katastrofalt för en pilot med motorhaveri över Östersjön än en trattbasse med motorhaveri på den västgötska slätten. Det har därför alltid funnits en större acceptans för offer inom Flygvapnet, även i fredstid.
Men det finns många olika faktorer som påverkade haveristatistiken och inte bara plan och pilot i sig självt. Idag är vi däremot i framkant och jag kan inte minnas en dödsolycka sedan vi slutade använda Viggen under mitten av 90-talet.
Samtidigt fick den god kritik av piloterna i Kongo, och den har inte krävt några dödsoffer i strid - trots att den användes i en krävande miljö och i flera situationer med markbeskjutning mot sig.
Hur övningar genomförs har utvecklats ganska kraftigt inom bl.a. försvar, men det är en intressant fråga att ställa - hur mycket risker är okej att ta för att få ett övningsscenario att bli så likvärdigt en skarp stridssituation som möjligt? Att eliminera risken för skador eller dödsfall i stridsövningar känns ganska utopiskt inom en överskådlig framtid.
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.
Hur övningar genomförs har utvecklats ganska kraftigt inom bl.a. försvar, men det är en intressant fråga att ställa - hur mycket risker är okej att ta för att få ett övningsscenario att bli så likvärdigt en skarp stridssituation som möjligt? Att eliminera risken för skador eller dödsfall i stridsövningar känns ganska utopiskt inom en överskådlig framtid.
Det finns ett ordspråk som säger "You fight as you train" och det finns mycket sanning i det. Du kan öva hur mycket du vill i mer kontrollerade miljöer, men när det blir på riktigt så kommer stressen göra att du inte kan utföra det du egentligen är kapabel till. MEN det finns ju något som säger "träna smart" också. Det dumt att utsätta piloter och även andra tränande för onödiga risker. Balansen där är finhårig skulle jag säga.
"Writer and Fighter"
Det finns ett ordspråk som säger "You fight as you train" och det finns mycket sanning i det. Du kan öva hur mycket du vill i mer kontrollerade miljöer, men när det blir på riktigt så kommer stressen göra att du inte kan utföra det du egentligen är kapabel till. MEN det finns ju något som säger "träna smart" också. Det dumt att utsätta piloter och även andra tränande för onödiga risker. Balansen där är finhårig skulle jag säga.
Främst välutvecklade simulatorer har hjälpt att drastiskt minska antalet haverier under övningar. Det har också skett stora förbättringar på planeringsfronten (med nackdelen att det blir mer planeringsarbete på bekostnad av övningsarbete). Idag är det mycket ovanligt med dödsfall under övning i hela Försvarsmakten men hur vi än arbetar med det kommer vi nog aldrig att kunna nå en nollvision. För trots allt finns det ju nödvändiga risker i vår verksamhet. Vi måste kunna öva med skarpa vapen, ammunition och tändmedel, vi måste kunna nyttja våra fordon och vi måste kunna öva över hela Sveriges yta i luften, på marken och till havs.
Idag är nog trafiken den absolut största risken där civila trafikanter tar onödiga risker när vi rullar på vägarna med våra fordon. Därefter har nog väder och klimat seglat upp som riskfyllda faktorer men som är lätta för individen att underskatta.
Viam inveniam aut faciam
Främst välutvecklade simulatorer har hjälpt att drastiskt minska antalet haverier under övningar. Det har också skett stora förbättringar på planeringsfronten (med nackdelen att det blir mer planeringsarbete på bekostnad av övningsarbete). Idag är det mycket ovanligt med dödsfall under övning i hela Försvarsmakten men hur vi än arbetar med det kommer vi nog aldrig att kunna nå en nollvision. För trots allt finns det ju nödvändiga risker i vår verksamhet. Vi måste kunna öva med skarpa vapen, ammunition och tändmedel, vi måste kunna nyttja våra fordon och vi måste kunna öva över hela Sveriges yta i luften, på marken och till havs.
Idag är nog trafiken den absolut största risken där civila trafikanter tar onödiga risker när vi rullar på vägarna med våra fordon. Därefter har nog väder och klimat seglat upp som riskfyllda faktorer men som är lätta för individen att underskatta.
Ja, jag förstår. Kan även tänka mig Sverige är rätt duktiga på det här med säkerhet också. Sen händer ju olyckor som beror på utomstående orsaker. Plus att vi alla är bara människor och mänskliga fel kommer alltid göras oavsett hur bra säkerhet det är.
Minns här i Umeå för många många år sen nu. När vi fortfarande hade I20 kvar, var det ju en olycka med en bandvagn där två (tror jag?) omkom. Minns inte exakt hur det hände, men tror den välte och tog eld.
"Writer and Fighter"