Spelrädsla - Minikrönika

Förstår vad du menar. Det är sällan nuförtiden som spel verkligen ger den där tomma känslan när de är över, men när det väl händer, och när man väl sitter där med ett spel som verkligen är sådär pass bra så kan det fan vara lite jobbigt. Även om den där "jag kan spela om det igen i framtiden och göra si och så istället.."-känslan kan finnas med en så kommer det ju ändå aldrig riktigt bli samma upplevelse när man spelar om det. Har fått uppleva känslan lite by proxy när sambon spelade igenom Mass Effect-spelen nyligen och det efter det inte riktigt finns något annat rymdspel i den typen som når upp till samma nivå (mitt tjatade om Kotor-spelen har tyvärr inte fungerat, lite för gammalt och krångligt för hennes smak).

Bioshock gav mig den känslan också
Har tom. Flera tatueringar från spelet. Då det är mitt favoritspel

Hm, bra fråga, var nog Kingdom Come faktiskt, trots sina brister så ville jag bara vara kvar i den medeltida världen.
(håller på att spela om det nu och njuter som tusan nu också men har lite samma känsla nu, vill inte att det ska ta slut, haha).

Brukar inte få någon sådan känsla längre från spel tuvär

Senast var nog Deus Ex och Mass Effect och det var ett bra antal år sedan. Dock så kan jag fortfarande få denna känslan från serier och speciellt anime.

Extrem igenkänningsfaktor. Den där sabla ångesten när ett spel man verkligen, verkligen älskar är på väg att ta slut... Jag upplever den mycket sällan (få spel är ju så bra) men när den väl kommer är det underbart och fruktansvärt på samma gång. The Witcher 3 fick mig att känna så, men även Super Mario 3D World. Vitt skilda spel men ändå samma "Nej! Nej! Ta inte slut!"-känsla.

I feel you! Rdr2, Life is Strange och Walking dead (TellTale) var min spelrädsla..

För mig är det dragon age origins. Mot slutet är då spelet är som roligast och fått lära känna flera karaktärer.

Att man blir tom i själen efter känner jag igen och är också ett problem när det kommer till bra böcker och tv-serier, men det har aldrig fått mig att sluta läsa/titta/spela. Jag känner inte att jag är rädd för det.

Detta känner jag inför The Witcher 3 där jag fortfarande inte vågat ta upp den sista expansionen, för jag vill inte att det tar slut....

Det var svårt. Men om man börjar "snabbresa" mellan alla vägskyltar man upptäckt finns risken att man missar stora delar av världen och då kan man ju riskera att missa något intressant möte eller liknande. Så att snabbteleporteras kan göra spelet tråkigare.

The Witcher 3.

Jag var så tom efteråt, i flera dagar cirkulerade bara spelet i huvudet och jag undrade hur jag någonsin skulle kunna njuta av ett annat spel igen.

Det gick såklart över och jag har spelat och njutit av många andra spel sedan dess men känslan sitter ändå kvar; Kommer något spel någonsin kunna överträffa vad TW3 gav mig?
Jag hoppas men tvivlar.

när får känslan av tomhet efteråt så har spelet lyckats i mina ögon

Det borde ha varit olagligt att The Witcher 3 hade ett slut. Särskilt efter Blood and Vine, världens bästa expansion någonsin?

Det där var en bra liknelse. Ja, det finns ett fåtal bra spel som kan ge den känslan.

För mig var det efter jag klarade Mass Effect Andromeda. Första gången vid release stängde jag av och avinstallerade det och spelade det inte förrän ett par månader sedan. Det är otroligt mycket bättre och ger man det en chans och tar sig förbi den otroligt sega starten så finns det en opolerad pärla där som gav mig en av de bättre spelupplevelserna på länge, det gör inga Mass effects längre eller liknande RPGS, så det fyllde ett tomrum och sen kom slutet, hade jag inte vetat om att planerna på uppföljare lagts ner och att det kanske är slutet för mass effect så hade jag kanske inte reagerat så starkt men det var verkligen en otrolig tomhet som jag inte ville närma mig, men jag lärde mig älska mitt lilla team av outcasts och att se det sluta och med det ett av spelhistoriens bästa universum var genuint sorgligt.

Det kanske är därför jag aldrig spelar hela spelen! Har bara klarat av XCOM2 å Resident Evil å har alltid trott att det är för att jag är kass men den här förklaringen är mycket mer hanterbar!

Det jag saknar i många spel är att lära mig mekaniken. Att nå milstolpar (mestadels sandbox)

Som tex första gången man landade på Mün i Kerbal Space Program, eller docka! Eller lära sig hur interplanetära resor går till för att få spendera så lite bränsle som möjligt.

Eller att nå 1 rocket per minute (gamla måttstocken) i Factorio. Alla sådana stora stora milstolpar önskar jag att jag kunde glömma för att sitta och lära mig igen. Och upptäcka en helt ny värld.

Jag är på ständig jakt efter nya kreativa sandboxspel där man får alla "aha" ögonblick och tillslut bemästrar dom.

Det där med att bränna ut sig är min förbannelse. Har gjort det så många gånger med riktigt bra spel. Uncharted 4 (två gånger), Witcher 3 (tre gånger), Nioh (två gånger), Dark Souls (tre gånger), Persona 5, med mera. Det blir bara fel, att suga så pass länge på karamellen att man i slutändan spottar ut den är... dumt.

Min nya strategi är att spela och bara göra det som känns kul. Ingen stress, inga speciella delmål osv. Bara spela och njuta.

Känner faktiskt inte riktigt igen mig i detta, tycker oftast det är en lättnad att spela klart ett spel. Däremot kan jag vara så fruktansvärt tom efter ett bra spel, och i flera fall har jag gått och verkligen mått dåligt i ett par dagar. En sten i magen. Har iofs bara hänt när sluten varit så sorgliga, eller påverkat mig i sån enorm utsträckning att känslorna inte verkar räcka till.

Kan fortfarande inte lyssna på soundtrack till Life is Strange. Magen vrider sig varje gång.

redruM's rakkniv - Punkten där du känner mer ångest över att serien går mot sitt slut än glädje att den börjat.

@maq777:

Hmm, det är svårt, det är givetvis inget perfekt spel, men för mig är det absolut top 3 som minst, alla tider, som spelupplevelse, så har svårt att prata om svagheter eller brister.

De som finns skulle kunna vara att världskartan kan tendera att bli lite plottrig emellanåt med många "points of interest" och en del som verkligen inte ger mycket att utforska, speciellt somliga av dessa, som råkar kräva en massa seglande för ingen annan större nytta än just att bli av med alla "?" på kartan.
Sedan kan det kännas lite fånigt att göra något tämligen avancerat dräpande av ett monster för typ 20 guld.. Kanske är mycket i spelet, men när jag flera tusen i pungen känns det nästan löjligt.

Men jag har lagt över 800h på spelet på 2 genomspelningar utav grundspelet och en av expansionerna. Det är väl dags att avsluta sagan snart, dock. Men jag vill inte bli av med känslan att ha kvar det också...