Hatar stealth, älskar Arkane
Samtidigt som jag avskyr smygande i spel, Mary Jane-uppdragen gjorde att jag fortfarande inte lirat klart Spider-Man, är jag återigen förälskad i Arkane Studios spel- och bandesign. Efter att ha doppat tårna i Prey, och insett att mitt harhjärta inte skulle palla alla mimics, drog jag istället igång Dishonored 2 och redan i de första riktiga uppdragen infinner sig känslor som få andra spelskapare triggar. Känslan av upptäckarglädje och att jag faktiskt vill smyga och jag ska försöka förklara varför.
Deras öppna bandesign är såklart en viktig ingrediens, det handlar inte bara om en snitslad bana när jag måste tajma sekundkorta luckor mellan olika patrullmönster. Om man är uppmärksam finns det ofta alternativa vägar, små kryphål som får mig som spelare att känna mig så smart. Samtidigt kanske jag missar en bonecharm eller rune, så jag måste hela tiden väga för- mot nackdelar.
Känslan av smarthet och duktighet förstärks också av hur striderna, eller flykten från en inledd konfrontation ter sig. Redan nu, på bana tre, har jag låst upp så att jag kan slita till mig vakter och antingen möta dem i luften med en klinga eller ett strypgrepp. Enormt tillfredsställande att lyckas med och det ser spektakulärt ut, och det är bara början. Blir det fight kan jag alltid välja, fly eller skickligt fäkta, och båda alternativen känns precis lika tillfredställande. Jag kan lura uppjagade vakter genom en snabb teleportering upp i ett hörn eller helt enkelt massakrera dem.
Men då finns det där övergripande systemet i bakhuvudet, lämnar jag för mycket kroppar efter mig kommer råttorna blodflugorna bli ett problem senare. Mellan varje bana får jag också en tydlig rapport på hur jag skött mig men som är noga med att inte döma. Jag sätter själv upp hur jag vill spela och kan stämma av hur bra jag lyckades.
Så istället för att straffa mig direkt när smygandet skiter sig, antingen med ett "game over" eller djävulusiskt svåra fiender, är det mitt hanterande av tabben som ger konsekvenser.
Det är en viktig skillnad.
Det finns få genrer där jag får känslan av ett väl utfört uppdrag än i stealth-genren.
Det kan vara en fläckfri avklarad bana i Mark of the Ninja där jag inte blir upptäckt en enda gång, en Silent Assassin-rank i Hitman på en bana som till en början kändes helt övermäktig, eller ett tömt bankvalv i Payday utan larm och poliser.
Man känner sig smartast i världen, och det är en svårslagen upplevelse.
Acer Predator Helios 300 PH315-54 | i7 11800H | Geforce RTX 3070 | 32GB RAM | 1TB SSD
PlayStation 4 | Nintendo Switch OLED | Samsung Galaxy S21
Eller som ett uppdrag i homefront där du ska undervika att bli upptäckt men det är koreaner och kameror överallt vilket förstör när det är ett fps. Men som i far cry kan du döda de flesta med ett suppressat vapen innan du går in å sprayar ner resten av folket i utposten fast där går det att ta sig åt båda hållen. Men ja stealth är b i dom flesta spel t om i ass creed ibland där du måste vara sneaky. Även om du inte har tålamodet att vänta på att folk går iväg till ett annat ställe så måste du vara smygig och det räcker med att en vakt ser dig så blir det ett jäkla rabalder.
Men nu har jag bara kört ass creed , så jag vet ej hur det är i styx,alien isolation,thief, splinter cell.
Varit sugen på testa Dishonored-serien länge.
Är tvåan mkt bättre än ettan, och hänger de ihop storymässigt? Dvs ska jag börja med ettan eller hoppa på tvåan direkt? Många spel serier är ju ettan mer ett techdemo och tvåan det första riktigt bra spelet (jag ser er Watch Dogs och Assassins Creed).
@4liv3: Håller med där, att kunna snika förbi allt och alla är en upplevelse i sig.
PS3 Slim 320GB (1TB) | Wii U Premium | Xbox 360 250GB | X1 1TB | PS5 + Corsair MP600 Core 2TB | New 3DS XL + Katsukity's Capture Card | PS Vita 32GB | Ryzen 5800X3D, 32GB DDR4 3000Mhz, 240GB SSD, 4TB SSD (Kingston KC3000), Radeon 6700XT, 3TB+4TB HDD, B450M-DS3H | Nintendo Switch
Varit sugen på testa Dishonored-serien länge.
Är tvåan mkt bättre än ettan, och hänger de ihop storymässigt? Dvs ska jag börja med ettan eller hoppa på tvåan direkt? Många spel serier är ju ettan mer ett techdemo och tvåan det första riktigt bra spelet (jag ser er Watch Dogs och Assassins Creed).
Dem hänger ihop så börja med ettan först.
"High life on low budget"
Samtidigt som jag avskyr smygande i spel, Mary Jane-uppdragen gjorde att jag fortfarande inte lirat klart Spider-Man, är jag återigen förälskad i Arkane Studios spel- och bandesign. Efter att ha doppat tårna i Prey, och insett att mitt harhjärta inte skulle palla alla mimics, drog jag istället igång Dishonored 2 och redan i de första riktiga uppdragen infinner sig känslor som få andra spelskapare triggar. Känslan av upptäckarglädje och att jag faktiskt vill smyga och jag ska försöka förklara varför.
Deras öppna bandesign är såklart en viktig ingrediens, det handlar inte bara om en snitslad bana när jag måste tajma sekundkorta luckor mellan olika patrullmönster. Om man är uppmärksam finns det ofta alternativa vägar, små kryphål som får mig som spelare att känna mig så smart. Samtidigt kanske jag missar en bonecharm eller rune, så jag måste hela tiden väga för- mot nackdelar.
Känslan av smarthet och duktighet förstärks också av hur striderna, eller flykten från en inledd konfrontation ter sig. Redan nu, på bana tre, har jag låst upp så att jag kan slita till mig vakter och antingen möta dem i luften med en klinga eller ett strypgrepp. Enormt tillfredsställande att lyckas med och det ser spektakulärt ut, och det är bara början. Blir det fight kan jag alltid välja, fly eller skickligt fäkta, och båda alternativen känns precis lika tillfredställande. Jag kan lura uppjagade vakter genom en snabb teleportering upp i ett hörn eller helt enkelt massakrera dem.
https://www.youtube.com/watch?v=KrBJom2VZis
Men då finns det där övergripande systemet i bakhuvudet, lämnar jag för mycket kroppar efter mig kommer råttorna blodflugorna bli ett problem senare. Mellan varje bana får jag också en tydlig rapport på hur jag skött mig men som är noga med att inte döma. Jag sätter själv upp hur jag vill spela och kan stämma av hur bra jag lyckades.
Så istället för att straffa mig direkt när smygandet skiter sig, antingen med ett "game over" eller djävulusiskt svåra fiender, är det mitt hanterande av tabben som ger konsekvenser.
Det är en viktig skillnad.
Har du testat "frysa tiden" om du har sprängt något föremål. Det går att klättra upp på dom
Varit sugen på testa Dishonored-serien länge.
Är tvåan mkt bättre än ettan, och hänger de ihop storymässigt? Dvs ska jag börja med ettan eller hoppa på tvåan direkt? Många spel serier är ju ettan mer ett techdemo och tvåan det första riktigt bra spelet (jag ser er Watch Dogs och Assassins Creed).
Glöm inte DLC:erna, de är riktigt bra.
Älskar Dishonored 2, ett av mina absoluta favoritspel. Gillar verkligen upplägget med ett "avskärmat kvartér" där man kan ta sig nästintill överallt. Däremot gillar jag inte de övernaturliga elementen, så dom är jag alltid noga med att inte använda. Håller mig till klassiskt smygande, klättrande, knivkastande och pilskjutande. Blir mycket roligare utan massa skumma förmågor som att possessa, teleportera yada yada.
Har du testat "frysa tiden" om du har sprängt något föremål. Det går att klättra upp på dom
Kan Emelie få den kraften?
Älskar Dishonored 2, ett av mina absoluta favoritspel. Gillar verkligen upplägget med ett "avskärmat kvartér" där man kan ta sig nästintill överallt. Däremot gillar jag inte de övernaturliga elementen, så dom är jag alltid noga med att inte använda. Håller mig till klassiskt smygande, klättrande, knivkastande och pilskjutande. Blir mycket roligare utan massa skumma förmågor som att possessa, teleportera yada yada.
Ah, så det är till dig frågan om "no power mode" ställdes, jag undrade just. Personligen är jag nästan frestad att köra en trainer och låsa upp allt, bli den ultimate mördarmaskinen.
På tal om dishonored. Kolla in denna snubbe.
https://youtu.be/366P5JjdO0g
Samtidigt som jag avskyr smygande i spel, Mary Jane-uppdragen gjorde att jag fortfarande inte lirat klart Spider-Man, är jag återigen förälskad i Arkane Studios spel- och bandesign.
Fy fan för de uppdragen! Stealth är kul i spel som är byggda kring det. Det är däremot riktigt jäkla torrt i spel som nämnda Spider-Man. För att citera den gode Yahtzee;
So let me see if I've got this straight, Insomniac Games' Disney's Spider-Man: You're going to interrupt your high-octane, big-balls, web-swinging, free-roam superhero power fantasy for the sake of some mandatory forced stealth sections playing as a mundane fuck going on a chest-high wall inspection tour? And you're doing this so that we don't get bored?
Fy fan för de uppdragen! Stealth är kul i spel som är byggda kring det. Det är däremot riktigt jäkla torrt i spel som nämnda Spider-Man. För att citera den gode Yahtzee;
Haha, ledsnat lite på hans stil men det där var spot on!
@Carl Johansson-Sundelius: Det har jag faktiskt inte provat.
Klassiska Thief-spelen, rullgardinen neddragen, hörlurar på (viktigt!), 100% fokus på spelet och inget annat.
Stealth i moderna spel är ett skämt. En moment utvecklare har för det fanns med på checkboxlistan.
Jag älskar dig.
Emilys Domino kan vara den roligaste spelmekaniken sedan gravity gun.
Arkane har alltid varit dedikerade till att göra spel i samma anda som Looking Glass Studios, som bla. definierade den moderna stealth-genren med Thief. Alla deras egna IP har en direkt anknytning till LGS, vilket de är helt öppna med och ofta skyltar med i form av easter eggs.
Arx Fatals - Ultima Underworld
Prey - System Shock
Dishonored - Thief
Arx Fatalis kanske är lite bortglömt numera men det är ett helt underbart spel med ett unikt magisystem.
Övriga projekt har gjorts på uppdrag av respektive utgivare och är inte deras egna IP men jag rekommenderar starkt Dark Messiah of Might & Magic om man gillar Dishonored.
Dishonored 1 är det enda spel som jag kört igenom 3 gånger mer eller mindre direkt efter varandra. Först en gång bara som vanligt, sedan en gång då jag försökte köra så mycket no-kill det bara gick och sist en omgång med total kaos. Blev så sjukt överraskad av hur jag fastnade i spelet när jag först började köra det.
Kan Emelie få den kraften?
Ah, så det är till dig frågan om "no power mode" ställdes, jag undrade just. Personligen är jag nästan frestad att köra en trainer och låsa upp allt, bli den ultimate mördarmaskinen.
2:an blev jag inte lika fast i, men jag gjorde just det du säger. Efter att ha klarat spelet normalt funderade jag på om jag skulle köra samma resa, totalt god och totalt ond, men jag hade inte riktigt geist för det, så jag drog ner en trainer och öste som fan instället (det var inte lika kul med fusk. underligt hur det där fungerar)
K9
:.:
Kan Emelie få den kraften?
Bara i new game + tror jag.
Fy fan för de uppdragen! Stealth är kul i spel som är byggda kring det. Det är däremot riktigt jäkla torrt i spel som nämnda Spider-Man. För att citera den gode Yahtzee;
De var riktigt tråkiga och då kör jag alltid stealth i de spel som har alternativ och gillar spel som är uppbyggda runt stealth.
Jag hatar bara smyg spel med failstates. Att när man blir upptäckt måste börja om. Det var därför jag inte orka spela igenom Alien Isolation.
Håller helt med. Bättre att man får det tufft istället för en stor MISSION FAILED mitt på skärmen. Tycker spel som Hitman och Far Cry gör detta rätt bra där sneaking belönas men är inte helt nödvändigt för att vinna
Tuycker det låter som du avskyr dåliga smygarspel och inte smygarspel i sig.
Tänker att smygande måste vara gjort rätt för att det lira. Halvdant smygande är inte halvroligt utan svindrygt. I kontrast med t.ex shooting då där halvdan shooting är halvroligt.
subterranean homesick alien
Varit sugen på testa Dishonored-serien länge.
Är tvåan mkt bättre än ettan, och hänger de ihop storymässigt? Dvs ska jag börja med ettan eller hoppa på tvåan direkt? Många spel serier är ju ettan mer ett techdemo och tvåan det första riktigt bra spelet (jag ser er Watch Dogs och Assassins Creed).
Ja vad försökte watch dogs vara för spel äns 😄