Call of the Sea – Skönhet och lönndom

Call of the Sea är ett förödande vackert äventyr som vågar utforska sin premiss till fullo, med en mystik där svar ofta ger fler frågor men ändå tillfredställer i slutändan.

Vi börjar spelet under vatten, kanske inte helt otippat med tanke på titeln. En gåtfull röst ekar i mörkret och talar ett språk vi inte förstår, men som kanske inte är helt obekant. Men främmande är det för vår huvudkaraktär, Norah, och oroande. Hon vet inte var hon är och är besatt av en önskan, ett behov av att ta sig fri. Vi simmar genom den klaustrofobiska gången medan hennes inre uppmaningar att fly sitt fängelse blir allt starkare. En fotölj dyker upp på toppen av en trappa. En musiklåda kräver vår uppmärksamhet.

När vi oundvikligen vaknar berättar Norah genom en redovisande monolog, som visar sig bli typiskt för spelet i stort, att hon är plågad av drömmar liknande den vi nyss upplevt med henne. Det är inte allt. Hon är sjuk, en okänd dödsdom som hennes make, Harry, färdats land och rike runt för att hitta ett botemedel för. Nu är han försvunnen och ett underligt paket har lett oss till en ö i Stilla Havet för att söka efter honom. Där börjar vår historia.

Var det mycket att ta in? Nå, vänj er. Trots att det inte är särskilt långt eller fartfyllt är Call of the Sea laddat med innehåll. Nya miljöer som öppnar sig för oss, pussel som ska lösas, ny information som vi stöter på via diverse dokument och visuella detaljer; det är sällan vi lämnas till leda. Intrigen lockar ständigt och väcker frågor vars svar ger nya frågor, på det sätt som bra mysterier ofta gör. Kort sagt är det svårt att inte dras med i allt som spelet bjuder på, speciellt när vyerna så ofta tar andan ur en.

Varje ögonblick en tavla. Det är en ofta använd beskrivning, men här är den påfallande träffsäker. Levande, intensiva färger målar en storskalig värld, komponerad för att vara just vacker. Det är tydligt att mycket möda lades ner i spelets presentation, i ljussättning och kontraster, till den grad att till och med filtret vi ser världen genom påverkas. Till exempel mörksätts kanterna på skärmen när vi befinner oss i skugga och mättnaden kan förändras från plats till plats för att förstärka vissa ögonblick. Det fungerar inte alltid, jag hade ett par fall av tydlig pop-in och vilt skiftande färgnyanser från ett steg till ett annat, men de är undantagen som bekräftar regeln: Den här världen är värd att beundra.

Vad som höjer omgivningarna ytterligare i kvalitet är hur de används. Miljön är en del av berättelsen, och inte bara genom lappar och andra föremål. Väderleken förändras i takt med handlingen, vilket ger emotionell emfas till de kast vi utsätts för. Visuell ramningsteknik används effektivt för att styra blicken och skapa kontraster; det finns en elegans och symmetri i öns natur, vilket får resterna av Harrys expedition att stå ut som något invasivt. Skalan på det vi har att göra med får en att känna sig liten, väl understödd av svällande musik i viktiga stunder, vilket rimmar med berättelsens förlopp. Visst offras en del funktionalitet på vägen, jag skulle gärna ha sett lite snabbare springtakt till exempel, men intentionen och verkställandet av det audiovisuella språket i Call of the Sea är ändå anmärkningsvärt.

Mycket är också vunnet i hur mycket frihet vi som spelare får. Om man ser på bilderna och förväntar sig en walking simulator eller en tjatig huvudkaraktär som löser pusslen innan du ens sett dem, som vissa nutida AAA-spel tagit sig till vana, tänk då om. Huvudkaraktären pladdrar förvisso på, men i samband med pusslen är det mestandels tyst; vi får utrymme att lösa dem själva, med viss hjälp från Norah’s anteckningsbok. De är inte jättekomplicerade, men allihop kräver å andra sidan “bara” slutledningsförmåga, inga gissningslekar à la månlogik. Därför blir också varje område så mycket roligare, en övning i att först utforska för att skaffa information, sedan använda den för att komma framåt. Det leder också naturligt till att man har tid att ta in den vackra naturen, samt ett driv att hitta information som är mer fokuserad på handlingen och det större mysteriet i förbifarten. Berättelse och spelmekanik i samklang, finns det något bättre?

Inte för att allt är frid och fröjd på paradisön. Jag har antytt att Norah har en tendens att prata på, och det har en hel del att göra med sättet hon pratar. Mycket av monologen känns onödig och lite spelad, med många utläggningar som lika gärna kunde varit en föreläsning om karaktärernas bakgrunder, så riktade mot publiken känns de. Det känns liksom inte naturligt när Norah börjar snacka om att “hennes uppväxt i Newburyport inte var så spännande”, på tal om ingenting. Alla monologer följer inte samma mönster, många av hennes kommentarer känns hjärtliga och ärliga, men det händer tillräckligt mycket att det fick mig att himla lite med ögonen. Som de andra brister jag nämnt är det mindre störningsmoment, något som man kan rycka på axlarna åt och sedan glömma.

Men vad jag personligen finner lite svårare att ignorera är exotismen i manuset. Jag vet att vissa av er just suckade, och ni behöver inte hålla med mig. Men något skaver i mig när Norah och Harry, två vita amerikanska arkeologer, är huvudpersonerna i en berättelse som utspelar sig nära polynesiska Tahiti. Vi hittar föremål med polynesiskt ursprung, vars funktion Norah glatt förklarar för oss och på samma gång bevisar hur mycket hon minsann vet om dem. Allt eftersom vi utforskar ön uttrycker Norah en nästan religiös fascination över vad vi hittar och utbrister flera gånger med förvåning hur avancerade konstruktionerna vi kan se i omgivningen är. Norah säger att hon känner sig hemma på ön, en förbindelse som ger en sur eftersmak: Här är en vit amerikan som gör anspråk på en polynesisk ö och blir understödd i sin uppfattning av handlingen. Det hjälper inte när hon senare i spelet hittar en samling tältliknande stenkonstruktioner, efterlämningar av människor som tagit samma resa hon gjort, och börjar prata om hur “primitiva” de är, ett ord hon använder tre gånger i rad.

Saken är den att polynesierna var avancerade! De seglade över världshaven långt före vi började göra det, deras båtkonstruktion och navigationstekniker var och är bevis för en djup expertis. De behöver ingen mystik, inga främmande inspirationer och framförallt inget godkännande från amerikanska arkeologer. Så om Norah så tvunget skulle ha en koppling till ön, varför är hon vit? Varför är hon inte från Hawaii, en amerikansk ö som har polynesiska kopplingar? Varför kommer hon till ön med en arkeologs perspektiv istället för ett polynesiskt perspektiv? Det känns som en vit önskedröm, en utopisk fantasi om att hitta sitt sanna hem på en paradisö och det gör mig obekväm.

Med det sagt gillar jag fortfarande Call of the Sea. Jag gillar det skarpt, till och med. Det är ett spel som gör väldigt mycket rätt och lyckas med ett kompetent avslut som fyllde mitt hjärta med känslor, vilket är något jag älskar med berättelser och alltid letar efter. Det är inte problemfritt, men trots det är det svårt att inte fängslas av den vilda resa vi bjuds på. Ingenting är gjort halvvägs och det kan jag verkligen uppskatta, en berättelse som lyckas ta ut svängarna och samtidigt smidigt hålla sig kvar på vägen. Det finns betydligt mer att uppskatta här än det finns att kritisera. Mycket hjärta i berättelsen, fascinerande världsbygge, roliga pussel och fantastisk presentation – det här är ett väldigt bra spel, och jag tror att utvecklarna på Out of the Blue Games kommer vara värda att hålla koll på i framtiden.

Trevligt antagande där, en vacker stråman! Naturligtvis har jag spelat klart spelet, det är faktiskt en stor del av orsaken till minuset. Det finns också en praktisk spoiler-funktion i forumet, så här är mitt resonemang om slutet:

Det är helt okej att inte hålla med mig, jag förstår att inte alla har samma tolkning eller uppfattning som jag har. Jag gillade t.ex. pusslen ända fram till slutet, tyckte att de var roliga att lösa och hade bra och kreativa ledtrådar, så vi håller inte med varandra där heller. Men jag tycker att man kan ha skilda åsikter utan att påstå att den andre inte har spelat klart spelet, eller inte har spelat det "på riktigt". Är det inte bättre att anta att jag faktiskt vet vad jag pratar om och fundera hur vi kunde komma till olika slutsatser istället? Lite mer intressant, enligt mig.

Det finns en spring-knapp, men kan hålla med om att hastigheten inte är den bästa. Att omgivningarna är så stora gör också att det blir än mer pressande, mot den senare delen av spelet blir det inga dåliga joggingturer mellan olika pusseldelar.

Missförstånd händer! Kan säga för min egen del att jag alltid spelar klart spel innan jag recenserar dem och om jag inte hade gjort det skulle jag skriva det uttryckligen.

Angående ditt resonemang:

Tack! Exotifiering är nog termen jag egentligen letade efter, betydligt mer träffsäker för vad jag menade, bra där!