De kallar oss fanboys

Vet inte om jag är fanboy till nån speciell serie, direkt. För 100 år sedan var jag Final Fantasy-fanboy, innan jag och den serien gick lite skilda vägar efter del X. Men uppskattar fortf de äldre spelen.

Lite samma med Star Ocean och Langrisser/Growlanser.

Om det är någon serie jag definitivt fanboyar just nu så är det fasen Technos Japans Kunio-kun-spel, dock.

Det har fan inte varit lätt att vara Metal Gear fanboy senaste åren, det kan jag säga!

Men nu kommer Delta snart iaf

Well I'm not obsessed with it or anything...

Som sig bör! "Fanboy" används allt för ofta som slagträ för någon sorts okritiskt tänkande. Alla som är fan av något vet att det senaste i en serie kan hålla en vaken många nätter. Är det bra? Eller är det dåligt? Först var det bra? Nu är det dåligt? Kan inte sova!

Gudars. Den är tuff. Metal Gear Survive... talar vi inte om, va?

Nej, vi vänder blad och går till Delta.

Hur tänker du nu?

TB(RIP) sa det bäst men en tröja. "All Fanbois must Die". Minoriteten som har förstör olidligt många spel för majoriteten.

Nog inte alltid fansen man i förstahand ska klaga på. Utvecklarna bör ju ha en egen vilja, men men

Den högljudda minoriteten tycker jag inte är "fanboys" i ordets snällare bemärkelse. Gap och tjat och "MY WAY OR MY HIGH WAY" är jag inget fan av. Man kan och ska ha åsikter, och min åsikt är att det finns olika slags fanboys och fangirls.

Jag tror att när folk oftast stör sig på "fanboyism" så är det just det här ihärdiga och kompromisslösa försvarandet till döden, som vi ser i var och varannan tråd, av vad nu än spelet/objektet må vara. En fanboy för mig skiljer sig egentligen inte speciellt mycket från en extremist, det är någon som vägrar lyssna på eller bemöta legitim kritik för dennes dyrkade föremål, och som oftast blir rasande när de upplever en attack mot deras "gud".

Väldigt fin krönika att läsa.

Det tror jag absolut. Men det kan ju också vara ett sätt att hantera en jobbig otrygg omvärld, eller bry sig om något som man upplever ligger närmare ens vardag kanske 😊

Intressant krönika, som även kan relateras till Tomas text om långa spel och Wakkas totalsågning av AC Shadows igår ikväll. Det var första gången jag slutade titta pga allt gnäll, även om han säkert hade rätt i det mesta. På samma sätt gäller FZs och de flesta läsares tendens att gnälla över detaljer, långt, kort, oinspirerat, buggigt. Det är ju en rätt tragisk bedömning och utsikt av dagens spelproduktioner om detta är sant.
Vi har alla våra egna favoritspel och genre. De flesta spel är olika. Våra åsikter är högst personliga och subjektiva som baseras på våra erfarenheter och förväntningar så det enda verkliga sättet att bedöma ett spels kvalitet och betyg kan bara avgöras av mig själv. Dom senaste spelen jag spelat är köpta utifrån höga betyg från andra spelare. Några exempel:
• Astrobot, 5/5, mitt betyg: 4/5
• Shadow Gambit Cursed Crew, 92%, mitt betyg: 1/5 (pga ej min genre)
• Virtual Pool 4, 84%, mitt betyg: 2/5 (pga låg kvalitet i menysystem, grafikbuggar)
• Indiana Jones Great Circle, 90%, mitt betyg: 2/5 (pga dålig styrning, stelt, linjärt, uselt)
Jag tycker FZ ska fortsätta hylla sin sköna mix av olika spelstilar, men var lite försiktiga med att avgöra vad som är bra och dåligt. Hög eller låg kvalitet kan ju bedömas utifrån så oändligt många aspekter. Mina favoritgenres är racing, mmorpg och open-world. Men jag kan också glädjas av ett enklare spel med kvalitet i utförandet, t.ex. Terraria och Valheim. Om ett spel är långt eller kort (antal speltimmar) är ett fullständigt idiotiskt och oftast irrelevant mått på kvalitet. Om ett spel är kul för mig så spelar antalet timmar ingen roll.

Jag tolkar "fanboy" som fanatiker -- man är inte kapabel att bedöma en spelupplevelsen opartiskt. Jag pekar inte mot dig specifikt, du har skrivet flera bra recensioner.

Men en sådan fanboy ger ut bonuspoäng till till spel-A, de extra poängen kan ta spelet från 2/5 till 4/5. Sedan kan det komma ett spel-B som förtjänar en 3/5, och det får en 3/5 i betyg. Men nu så har spel-B lägre betyg än spel-A. Övriga spelare ser den orättvisa behandlingen och blir irriterade, vilket kan växa till hat mot spelserien som favoriseras. Vi har nog alla minst en gång i livet upplevt någon form av orättvis behandling; lärare som favoriserar en klasskamrat, ny kollega på jobbet med lägre meriter och högre lön. En av våra mest fundamentala mänskliga reaktioner. Man kan hitta exempel överallt i samhället, och det är bara negativt.

Fanboy är också en acceptans av lanseringar av ofärdiga buggiga spel, onödiga DLC eller mikrotransaktioner. Jag har har svårt att formulera mig hehe. Men därav så jag ser ingenting glädjande med att vara fanboy. Det är en förolämpning när någonting har gått för långt.

Kul text, men själv så tillhör jag dom som gör skillnad på "fan" och "fanboy". Det förstnämnda är positivt men det sistnämnda är negativt, förknippat med okritiskt tänkande. Att man av okänd anledning älskar allt som en person/ett företag/etc gör, viftar bort negativa saker eller rent av är oförmögen att se felen/bristerna.

Jag har nog själv varit "fan boy" mer eller mindre under mitt liv. Men sen lärde jag mig att förlora inte är allt och ibland är det de roligaste du kan ha i vissa spel. Och att konkurrens mellan företag oftast är väldigt bra. Sony tex är oftast bäst i perioder när det går dåligt för dom. Det gör att eftersom det går så bra för Sony nu så får vi färre bra och nya spel. Men det påverkar inte mig så mycket eftersom min smak för spel är så bred. Och att sättet jag spelar på gör att jag har otroligt mycket att spela hela tiden. Det gör så att jag omtöcknad över alla spel oftast blir förvånad över "det finns inga spel/bra/nya" folket. Och har väldigt lite förståelse för dom som antingen spelar fanatiskt snabbt och effektivt eller har väldigt liten/dålig smak på spel. Och knappt kan spela något. Till dom säger jag oftast köp en till konsol eller du har antagligen växt ifrån att spela. För många människor växer naturligt ifrån spel när dom bildar familj och skaffar jobb mm. Men för få spel.

Jag gör en distinktion mellan ett fan och en fanboy, som jag förstått det sistnämnda begreppet. Ett fan är någon som gillar något väldigt mycket. Det behöver inte göra oss okritiska till produktens brister, men vi gillar den ändå. Jag är ett fan av Shenmue, exempelvis, men har inga problem med att kritisera vissa delar av spelserien (inte minst Shenmue III). En fanboy är i mina ögon någon som inte har förmågan att se nyanserat på produkten i fråga. Det är helt svartvitt, rätt eller fel.

Jag var själv en Sega-fanboy, och det förvandlades närmast till ett slags dyrkan av allt som hade en Sega-logotyp på. Det skapades ett känslomässigt band som på riktigt påverkade mig, i både med- och motgång. Det är en ganska skön bubbla att vara i, och givetvis skapas här en sorts gemenskap med andra fanboys som har sett ljuset precis som en själv. Men man blir också ganska trångsynt. Ingen kritik når fram, och medvetet eller omedvetet söks hela tiden efter argument för att bemöta kritiken. Går det för långt blir det direkt ohälsosamt. Men framför allt blir man inskränkt, och när det kommer till spel blir resultatet att man går miste om en himla massa bra spel som råkar släppas till "fel" format. Det blir lite som de där som brukade hävda att de inte reste utomlands för att de gillade Sverige så mycket. "Ja, Sverige är fantastiskt. Men förstår ni hur mycket ni går miste om?" ville jag alltid fråga.

Jag kan hålla med krönikan till viss del, men om jag ska vara ärlig är det enda spel jag verkligen kan relatera till på ett känslomässigt plan Battlefield-serien. Jag spelar varje nytt spel som släpps under Battlefield-namnet, oavsett hur dåligt det än må vara. Samtidigt förstår jag den återkommande kritiken, och som ett "fan" enligt krönikan är jag nog ofta den största kritikern i min vänskapskrets – även om jag är den sista att sluta spela.

Det handlar dock mindre om att jag är ett hängivet fan av DICE eller Battlefield-serien i sig, och mer om att det helt enkelt saknas ett riktigt alternativ. För den som söker en upplevelse som balanserar mellan milsim och arkadshooters, och samtidigt erbjuder en mix av intensiva CQC-strider och storskaliga slagfält där stridsfordon dominerar och fotfolket desperat försöker undvika att hamna i skottlinjen – finns inte riktigt någon annan spelserie som fyller denna lucka, åtminstone inte som gör det bättre.

Kort sagt:
Skulle det dyka upp en utmanare till Battlefield som erbjuder samma spelstil, men i en mer polerad upplevelse, då skulle jag utan minsta tvekan byta och aldrig se tillbaka. Jag ser ingen poäng i att vara ett "fan" av en spelserie – varje spel ska stå på egna ben, inte stappla fram på gamla meriter bara för att det bär ett välkänt namn.