En (inte helt vanlig) dag i mars

Paketöppning, en morgon i mars.

*riitsschhh* *rattsschh*

*karaattsschh*

“JAA, drönaren!”

Födelsedagsbarnet ser ner på den avlånga boxen, den är genomskinlig och med transparent plast i mitten. Inuti ligger drönaren, gråfärgad och med orangea propellrar. En silvrig heliumballong i formen av en åtta svävar i taket, ovanför oss.

“Kan vi gå ut och köra med den nu?”, undrar han, men han vet naturligtvis redan svaret.

“Nej, det hinner vi inte, men vi testar den så fort du kommer hem från skolan. Det lovar jag”, säger Pappa.

Och dagen går snabbt, som om någon tryckt på snabbspolningsknappen på en gammal VHS-bandspelare och allting bara forsar framåt.

Nu: eftermiddag. Vi saktar in igen.

Vi står ute på gräsmattan. Pappa förklarar noga för Åttaåringen att han inte kan flyga över stenmuren, bort mot ekträden. Den kan fastna eller försvinna, säger Pappa.

Förväntan och barnslig uppstudsighet i barnets ögon.

“Ja, Pappa”.

Vi trycker på startknappen för första gången. Inget händer, men efter några försök lyfter drönaren från marken och vi svävar sakta framåt, mjukt surrande som en bisvärm eller kanske något värre. Vi turas om att köra den försiktigt. Fram och tillbaka, upp och ner på gräsmattan. En axelknapp får drönaren att göra snurrtricks.

Efter en stund blir vi kanske lite övermodiga – det här var ju riktigt kul! Åttaåringen styr drönaren högre och högre upp i luften.

“Försök sänka ner den lite”, säger Pappa försiktigt.

Men den gråa farkosten med de orangea propellrarna svävar vidare uppåt och är nu högt över stenmuren. Den börjar driva längre och längre från tomten. Som en tågkrasch i slow motion börjar Pappa inse vad som håller på att hända.

“Vänd den hitåt, sänk höjden!”, ropar Pappa med en aning stress i rösten.

Åttaåringen ser blank ut i ansiktet. Fryser till. Det går så långsamt, men ändå så snabbt. Plötsligt tappar han kontrollen över drönaren och bara några sekunder senare fastnar den högt, högt upp i ett av träden. En jäkla bra bit ifrån backen. Vi står stilla ett slag, ser flygfarkosten blinka ilsket mot oss en bra bit bortom stenmuren.

“Förlåt Pappa, det var inte meningen”.

“Förlåt Pappa, jag gjorde fel…”

“Förlåt Pappa, nu har jag förstört allt…”

“Det är ingen fara, sånt som kan hända. Vi måste försöka få ner den igen”, säger Pappa och försöker låta lugnande och betryggande.

Men det är redan försent.

Pappa ser hur ångest och förtvivlan sakta dansar runt och gifter sig i Åttaåringens ögon – det här gick plötsligt från att vara En Mycket Bra Eftermiddag till en Riktigt Dålig Sådan.

“Ta med bandyklubban”, säger Pappa.

Sen går vi bort till skogen, bortom stenmuren. Vi struntar i att stenarna är lösa och klättrar rätt över den, istället för att gå omvägen runt cykelbanan.

Drönaren sitter högt uppe, nesligt hängandes i en tunn gren. Det går inte att skaka ner den – det här är ju en tjock ek, trots allt – och att klättra upp är för högt och svårt. Återstår att kasta stenar eller bandyklubban och försöka pricka den lilla drönaren precis rätt, ett vansinnesuppdrag som känns mer osannolikt än att skrapa fram en vinst på lotto och sedan göra samma sak dagen efter igen. Bara en idiot skulle försöka sig på något sådant.

Pappa tittar på Åttaåringen med tårar i ögonen.

Bara att börja kasta.

...
...
...

Pappa kastar och kastar, men det är massa grenar i vägen och även om Pappa skulle träffa drönaren är det så klart inte säkert att den skulle åka ner ändå. Kanske sitter den fast så ordentligt att inte ens en bra träff skulle få ner den.

Eftermiddagen börjar gå mot tidig kväll och det mörknar sakta ute. Vi kan fortfarande se drönaren högt däruppe, mest tack vare att den fortfarande blinkar ilsket rött åt oss.

“Pappa, det går inte. Du har försökt…”, säger Åttaåringen med sorgsen röst.

Pappa börjar själv fatta att vad som verkade som en rätt så osannolik uppgift nog faktiskt är ganska osannolikt, ändå. Vi måste få tag i en rejäl stege eller nåt, men det löser vi knappast just nu.

Sen kastar Pappa igen.

...
...
...

En svag duns hörs när något grått med orangea propellrar landar i gräset. En Åttaåring som skriker av glädje.

Det blev en Rätt Hyfsad Eftermiddag, trots allt.

Pappa känner sig smått chockad över att det faktiskt gick, att det faktiskt lyckades. Kan knappt tro det.

Pappa känner sig som en superhjälte.

Pappa hinner också tänka att köpa en drönare till en hyper Åttaåring var kanske inte den bästa idén, men här är vi.

Tack! Jorå, det var nån vecka eller två sen jag skrev om detta nu och nu flyger han klart mer stabilt. Det var mest första flygningen där som var rejält svajig!

Tack för tipsen! Vi är inte så avancerade än, men det är helt klart en kul grej.

Oj, vi har nog en betydligt enklare pryl. Men googlade den där och den ser grym ut.