Super Mario Sunshine - solgass i ett lättglömt äventyr

"Underskattat" är en vanlig term när äldre spel som inte fick så mycket kärlek får en ny chans. Jag hade känslan att det nog var ordet som skulle beskriva Super Mario Sunshine. Så jag plockade fram min Gamecube, pluggade in den i min OSSC, satte den lilla skivan i konsolen och tryckte på start. Tyvärr blev upplevelsen en helt annan.

Mario och gänget landar på Isle Delfino, en tropisk dröm som dessvärre blivit angripen av något slags geggamoja. Mario utpekas som den skyldige, så trots att det visar sig att det är Shadow Mario som ligger bakom blir det upp till vår rörmokarhjälte att ställa allt till rätta. Till sin hjälp har han FLUDD – Flash Liquidizer Ultra Dousing Device. Eller låt oss kalla den för vad den är: en vattenspruta.

Inget här känns riktigt på den nivå vi kommit att förvänta oss av ett Mario-spel. Kontrollen är funktionell, men inte alls så responsiv som jag skulle önska. Den erbjuder ändå en del variation – Mario kan förstås vägghoppa men nu också glida på vattnet från sin spruta och göra ett spinhopp som sprider vattnet runt omkring. Det finns också en del power ups, som att använda vattensprutan som en sorts jetmotor. Det fungerar både på land och i vattnet och är riktigt roligt.

Färgglatt, men inte så roligt som det verkar.

Grafiken är förvånansvärt risig. Jag kan inte säga om det är min OSSC som är orsaken till detta, även om jag tror att det kan förhålla sig så. Samtidigt kan jag konstatera att Luigi’s Mansion, F-Zero GX och Billy Hatcher and the Giant Egg ser bättre ut på min TV, så vem vet.

Det är inte bara grafiken som känns lite "off" här. Världen i sig är inte särskilt inbjudande. Jag minns Sunshine som ett, tja, soligt spel. Ljust, färgglatt och somrigt. Perfekt att spela på semestern med sol i sinnet och glass i magen. Men när jag återbesöker det möts jag av en värld som inte alls känns särskilt kul att utforska. Nog är det en solig värld alltid, men i övrigt? Steril, skulle jag kalla den. Bitvis känns det påfallande mycket som att springa omkring i en hubbvärld. Jag vet inte vad som gick fel här.

Visserligen saknas det inte roliga idéer. Ta bara en sådan sak som en bana baserad på pachinko. Den hade kunnat vara riktigt underhållande, och jag föreställer mig att genierna bakom Astro Bot hade gjort den minnesvärd. Här är den i stället en oerhört frustrerande och oförlåtande upplevelse som jag kämpar mig igenom bara för att jag måste.

Fulländad kontroll?

Vattensprutan är förstås den stora gimmicken här, och jag stör mig ofta på att den är så framträdande. Men periodvis berövas Mario på sin FLUDD med följden att det blir än mer uppenbart hur bristfällig kontrollen är. Jag faller alltför ofta mellan plattformar och nedför sluttande ytor i bonusbanor som ser ut att ha väldigt enkel bandesign. Mario känns lättare i kroppen, vilket gör honom fladdrigare än i exempelvis Super Mario 64 och Super Mario Odyssey.

Jag gräver i tidningssamlingen och hittar Super PLAY:s recension av Super Mario Sunshine från september 2002 och hajar till när jag ser betyget 9 med motiveringen "ett av de bästa plattformsspelen någonsin”. Kontrollen, som får full pott, kallas "så gott som fulländad", och recensenten hävdar att Sunshine liksom alla riktiga klasspel försätter spelaren i "ett transartat tillstånd". Låt vara att åsikter är åsikter, men recensionen känns nästan som en form av bedrägeri. Å andra sidan vill jag minnas att spelbibeln Edge gav samma höga betyg. Väntade vi oss inte mer av ett nytt Mario då?

Kritik redan då

Långt ifrån alla var lika upp över öronen förälskade i Sunshine. Det fanns kritiker redan då, och det är lätt att instämma i klagomålen som rörde både den redan nämnda kontrollen och miljöerna. Miljöerna är anmärkningsvärt monotona för att vara ett Mario-spel. Nintendo placerade nämligen sin rörmokare på en tropisk ö. Den bristande miljövariationen blir kännbar redan efter några banor. Dessutom är det ett ganska kort spel - efter blott nio världar är det över, och jag har svårt att känna någon större tillfredsställelse efter alltsammans. Fiendedesignen är oerhört tråkig, och bossarna är med något undantag lika lättglömda.

Super Mario Sunshine känns mer som en experimentverkstad efter det hyllade Super Mario 64 än som en solid fortsättning på Marios karriär. Ett potthål i den asfalterade vägbanan, om man så vill. Sunshine är alltså tvärtemot förhoppningarna inte alls det missförstådda geniet, inte den där bortglömda eller underskattade pärlan. Det är ett spel som sin titel till trots förtjänar att lämnas i skuggan.

Lanseringsdatum: 4 oktober 2002
Testat på: Gamecube
Övriga format: Switch (i samlingen Super Mario 3D All-Stars)

Scartkabel i min OSSC. Men andra Gamecube-spel ser ju rätt bra ut med samma kabel.