3:16, eller hur vi tillsammans utrotade universum [Rollspel]
bjosarn står mitt i en mörkblå sörja, men han bryr sig inte om fläckarna på utrustningen - det finns viktigare saker att bry sig om.
- Är ni okej? frågar han Fairfax och Baker, de ser helskinnade ut.
Han blickar upp mot åsen där Jake tog skydd.
- Jake, statusrapport. Säger han i headset:et.
- Alla katter verkar vara tillintetgjorda, jag ser inga rörelser. Svarar Jake. Rapporten bekräftas av en taget Fairfax.
Vart håller Samwell hus? "Känner jag honom rätt står han uppe på en hög av katter och skär in några till skåror i kroppen..." tänker bjosarn och skakar på huvudet.
bjosarn: Droppskeppet, kom in.
Droppskeppet: Droppskeppet här, kom.
bjosarn: Vi har eliminerat hotet i våran sektor, är det aktuellt för ny position, kom?
Droppskeppet: Negativt, ordern är att ni ska stanna på planetens yta och invänta nya orders. Vi vet fortfarande inte hur det har gått i de andra sektionerna, strider fortgår fortfarande. Kom.
bjosarn: Vi skulle behöva två automatiska försvarskanoner, kan ni droppa av de från hög höjd på våran postition. Kom.
Droppskeppet: Taget, ETA 5 minuter. Kom.
bjosarn: Perfekt, klart slut.
"Samlas på mig!" ropar bjosarn i headset:et.
- Vi har order om att stanna på positionen och invänta uppdateringar från de andra sektorerna. Jag har beställt två automatiska försvarskanoner vilka anländer inom 5 minuter. Vi letar upp en bra plats för att sätta upp dem och sedan slår vi läger, solarna kommer snart gå ner. Glöm inte att rengöra vapnena och justera dem, mitt gevär var inte inställt ordentligt för gravitationen. Okej? Bra!
Han tar några steg bort från de tre soldaterna, men kommer snabbt på sig själv.
- Jake och Baker! Sök efter Samwell, jag har inte sett honom sedan vi blev attackerade och han svarar inte i headset:et. Jag är övertygad att han är okej, men vi behöver honom här nu. Ni har 10 minuter på er.
"A word to the wise is infuriating." - Hunter S. Thompson
http://www.fz.se/bloggar/min_kamp/
Äh. Tänkte skriva en uppdatering, men jag glömde bort det. :$
Samwell vaknar upp som ur en dröm. Gloria ligger på marken i en pöl av blå och röd sörja. I handen ligger Dedecus. På armen syns nio nya fula sår. Han har inget minne av vad som hände sedan strax efter att striderna började. Vad hände? Han lyfter upp Gloria och börjar torka bort blandningen av människo- och kattblod. Undrar hur många oduglingar vi har kvar nu i vår grupp.
Liksom Fairfax kan Baker bara se på med en förvånad min hur bjosarn dräper den ena katten efter den andra. När dammet från striden skingras står bjosarn mitt på slagfältet omgiven av blod och lemlästade katter.
Baker hör hur Fairfax mumlar något om att han aldrig sett något liknande.
- Jag antar att vi är två då...
Efter att ha försäkrat sig själv om att alla katter har avlidit hör Baker bjosarn i headset:et.
-Samlas på mig!.
När Baker fått sina order om att leta efter Samwell
slänger han upp geväret på ryggen och rör sig bort mot åsryggen för att leta.
Jake reser sig sakta och börjar gå tillbaks mot den lilla gruppen. Ungefär halvvägs stöter han på det första liket och knäböjer nyfiket. Med knivspetsen särar han på de blodiga läpparna och blottar nästan fotslånga huggtänder.
"Vad lever de av...?" mumlar han tyst för sig själv. Den heta planeten är obehagligt befriad från den rika vegetation som krävs för att upprätthålla så stora katters bytesdjur. Han skär ett jack i det ena frambenet och studerar den tjocka mörkblå vätska som väller fram. Konfunderad gräver han fram en liten glasflaska ur packningen och samlar någon deciliter.
"Det här tar vi med för analys. Färgen antyder kopparbaserat blod, vilket torde innebära kort levnadscykel och hög metabolism... Märkligt."
Han stoppar säkert undan den lilla burken i packningen och reser sig igen. När han börjar röra sig tar han av sig kepsen och drar bort ett par långa hårtestar som fallit fram i ansiktet innan han sätter på sig den igen. Sergeantens order når honom via radion, och han skyndar på stegen.
När Jake återkommer till scenen för striden vittnar likhögarna om ett blodbad av sällan skådad kaliber. Marken är mörkt blåfärgad och slafsar otäckt av soldaternas kliv. En särskilt djup pöl sitter Samwell med ett förvånat ansiktsuttryck.
"Sergeant. Jake här, jag har Samwell här, han ser relativt oskadd ut."
I en och samma rörelse sträcker han fram en hand mot den enorme mannen.
"Vill du ha hjälp att sy de där? Det ser inte så djupt ut, men under omständigheterna finns risk för infektioner."
Allt i ovanstående post är självklart endast min åsikt, och bör läsas som rättstavat även om så inte är fallet.
Jake rycker på axlarna och pekar mot den lilla gruppen soldater.
"Sergeanten är där borta. Vi vann visst den här gången, men det börjar bli sent, och vi borde nog börja göra upp planer för vad vi ska göra. Vi har knappast mer än någon timmes dagsljus kvar, och jag tror läger är högsta prioritet."
Allt i ovanstående post är självklart endast min åsikt, och bör läsas som rättstavat även om så inte är fallet.
bjosarn och Fairfax har precis hunnit montera de automatiska försvarskanonerna när Jake och Samwell når fram till dem. Samwell är helt indränkt i kattblod och blöder själv ymnigt från ena armen. Han är om möjligt än mer skräckinjagande än tidigare. Jake ser oskadd ut och Baker, som kommer småspringande efter dem, verkar också okej.
Fairfax plockar fram ett paket ransoner ur sin fältväska och drar bort den glänsande silvermetallen från förpackningen. En titt på innehållet får honom att genast tappa aptiten. Som med all armémat är det sotgrått och omöjligt att identifiera. Fairfax ser frågande på Jake i hopp om att få en förklaring om vad det är han är på väg att stoppa i sig.
Jake flinar mot Fairfax.
"Proteinflingor. Blanda det med vatten så blir det inte lika torrt. Det där smakar faktiskt inte fullt så vidrigt som mycket annat, de tillsätter mandelolja som en del i konserveringsprocessen, och det ger en relativt behaglig eftersmak."
Han släpper sin ränsel på marken och slår sig ned på en sten. Mad baksidan av handen torkar han svetten ur pannan varpå han ser på Bjosarn.
"Nu då, sergeant? Order?"
Allt i ovanstående post är självklart endast min åsikt, och bör läsas som rättstavat även om så inte är fallet.
Fairfax sträcker på sin mörbultade kropp. Det smärtar från den punkt där den anfallande katten stötte emot honom men inte värre än att han kan ignorera det. Han tar upp vattenflaskan och tar en klunk och häller sedan en skvätt över flingorna. Det smakar faktiskt inte så illa som det ser ut och han upptäcker först nu hur hungrig han faktiskt är.
Hela gruppen sitter samlade kring en elektrisk brasa som ger värme och ljus i den fallande skymningen. Samwell slevar i sig maten med till synes god aptit och påpekar mellan tuggorna sin förvåning över det faktum att den unge soldaten klarat sig oskadd ur sin första riktiga strid. Fairfax ger Samwell en instämmande nick som svar på kommentaren.
Han tar en sked flingor till och studerar de övriga. Baker är upptagen med att finjustera sitt energigevär. Intill honom sitter Jake som efter att ha förklarat innehållet i matransonerna vänder sig mot bjosarn och frågar om deras vidare order. Svaret dröjer. bjosarn verkar försjunken i sina egna tankar. Han fingrar fundersamt på kattklon och blickar in i brasans sken.
bjosarn monterar ihop försvarskanonerna tillsammans med Fairfax, som verkar lugna ner sig av "pysslet". I headset:et får han order om att Samwell är lokaliserad vilket inte förvånad bjosarn, han vet att Samwell klarar sig riktigt bra på egen hand.
När de tre återvänder till lägerplatsen för natten och försvarskanonerna är färdigmonterade sätter sig bjosarn vid den elektriska elden, och för första gången sedan droppskeppet har han tid att tänka. Med blicken långt in i den elektriska värmen lägger han ner kattklon på marken framför sig och fingrar istället ömt på General Gilhus pistol som han nu håller i sina händer. Avtryckaren aldrig kramats av någon annan än Generalen, inte ens sen han givit den på sin dödsbädd till bjosarn - förens nu...
bjosarns tankar är helt någon annanstans, och Jakes fråga passerar obemärkt.
bjosarn väcks från minnenas värld av att Samwell stöter sin armbåge i sidan på honom.
- Huh? Aha, orders. Vi har order om att hålla positionen. Det saknas fortfarande rapporter från andra sektorer, och jag antar att vi helt enkelt får bereda oss på en natt under stjärnorna. Trots att solen gått ner kommer det inte bli kyligt inatt, och det är bara slöseri med tid och energi att sätta upp tälten. Eftersom vi har två kanoner utplacerade räcker det med en vakt i taget. Vi kör entimmas pass, Fairfax, kan du ta första passet? Efter det följer Jake, Samwell, Baker och jag tar sista precis innan gryning.
Att välja Fairfax först kändes för det första bäst för gruppen, men bjosarn vill ge honom en lugn start. Kattdjuren syns inte till och det finns inga indikationer på rörelser inom sektorn. bjosarn hoppas att han på det sättet slipper sätta extra press på en tillsynes tagen menig.
Nu är det bara att invänta mörkret...
"A word to the wise is infuriating." - Hunter S. Thompson
http://www.fz.se/bloggar/min_kamp/
- Javisst sergeant, säger Fairfax som svar på frågan om första vaktpasset. Han skrapar upp det sista av proteinflingorna och tar en klunk vatten till. Sedan reser han sig från den sten han suttit på och slänger det nyladdade geväret över axeln.
- Vi ses om en timme, säger han till Jake och traskar iväg mot en låg kulle ett tiotal meter från lägerplatsen. Där kan han få en bra överklick över hela området.
Dagsljuset är nu helt borta men den stjärnklara himlen gör att det inte blir helt bäcksvart. Det är ljummet i luften. Vinden har tilltagit lite och sanden som ibland virvlar upp skapar synvillor i mörkret. Fairfax slår om kikarsiktet till infrarött och söker av området med jämna mellanrum. Allt verkar lugnt. Då och då hörs enstaka skottlossning i fjärran men den dör ut fort och sedan är allt tyst igen.
Plötsligt vaknar Fairfax till med ett ryck. Han är lite groggy först men inser snart att han råkat somna på sin post. Han tittar bort mot lägret. De andra ligger fortfarande och sover. Ett kvickt svep med kikarsiktet tyder på ett fortsatt lugn. Klockan visar att han borde ha väckt nästa person för en halvtimme sedan. Han smyger bort till Jake och ruskar till honom.
- Din tur, viskar han för att inte störa de övriga.
Den ljumma luften börjar blåsa relativt kraftigt under den annars molnfria kvällen, och trots dom sporadiska skottlossningarna så är det alldeles ljudlöst.
Det finns ingen vegetation så långt ögonen kan nå, och ni kan troligen se flera mil åt både öst, väst och syd.
Norrut däremot så reser sig berg upp, och ser nästan ut att penetrera himlavalvet. Allting på denna planet verkar inte finnas i normal storlek, alla stenar som ligger omkringströdda är enorma, hålen som är placerade på ett sådant sätt att ni nästan skulle kunna tro att dom är grävda enligt planering går mellan 20cm och 1meter djupa, och om det hade funnits småkryp hade dom säkerligen inte haft skäl att kallas just småkryp.
Klockan blir allt senare, och det är då ni ser en syn ni troligen inte har sett innan : Planeten Dürer har inte en måne, utan tre stycken, och skenet från dom alla skiftar mellan mossgrönt till azurblått.
Det är dock inte det enda som ändrar sig, utan det verkar även som om dom skiftar position på himlavalvet med en väldigt ojämn fart. Ena sekunden ser det ut som om dom inte rör sig alls, för att nästa sekund röra sig åt väst, och sedan byta riktning för en kort stund.
Detta onaturliga fenomen pågår tills klockan är nära 04:00 enligt era klockor, och vipps så försvinner dom från era synfält, som om det ni just hade sett bara hade pågått i era sinnen.
Kort därefter så ser ni dom första solstrålarna, och det främmande landskapet blir genast mer välkommnande, och varmare likaså.
Två timmar senare så hör ni en välbekant stämma vrålandes ur en megafon...
"God morgon män, det verkar som om vi klarade oss helskinnade genom kvällen, väldigt bra idé av dig Sergeant bjosarn att kalla ner automatiska försvarstorn, dom hade hjälpt något enormt ifall fienden hade fått för sig att göra en frihetshatande smygattack mot oss."
Majoren som ni lärde känna direkt när ni landade går runt bland er och inspekterar så att ni alla är redo för dagen, och inte har missat något kvar på marken. Det är något skrämmande med den här mannen, han verkar nästan kunna uppenbara sig ur tomma intet, och likväl även försvinna utan att någon ser var han försvinner.
"Vi har fått order från moderskeppet att det är norr som dessa kattmonster har troligen dragit spejarnas kroppar, och vi ska stråla ihop med dom andra stridsgrupperna vid bergets fot för att sedan göra en räd och döda varenda kattjävel som vill döda oss, det vill säga varenda en."
Han vänder sig sedan om, pratar med några officerare och verkar stressad.
Två soldater, menige jamesson och menige charles kommer springandes och verkar väldigt anfådda, och talar kvickt med Majoren. Han verkar exalterad över informationen han får, och gör honnör för dom och traskar över till er igen.
"Det verkar som om det finns två möjliga vägar för er att gå, landskapet framför oss är fullt av dalar och vi kommer behöva se upp med var vi går om vi går ovanför dom, och det kommer troligen ta hela dagen att gå den vägen, eller..."
Ett leende som inte är alldeles för olikt det leende som Överste Clinton hade innan han avfärdade er för en dag sen sprider sig över Majorens ansikte.
"Så tar vi den snabba vägen, och går genom dalarna. Det kommer gå minst dubbelt så snabbt, och vi kommer också hinna före dom andra stridsgrupperna, vilket innebär att vi troligen kommer få leda attacken in mot dessa människohatande kattdjävlar."
Han kollar på eran trupp, och säger sedan :
"Så vad blir det, ovan jord, som tar lång tid och innebär att fienden kommer se oss från långa vägar, eller den snabba vägen genom dalarna?"
Ni har då alltså ett val att göra, ni som grupp ska bestämma om ni tar vägen ovan jord, eller under. Detta val är inte enbart för rollspelandets skull, det kommer avgöra några andra val för framtiden. Så prata nu inom gruppen, vilken väg tar ni så fortsätter vi uppdraget på måndag.
Bumpar upp detta ifall någon har glömt, jag kommer uppdatera imorgon (måndag) vid 6-7 tiden, så jag vill helst veta vilken väg ni bestämmer er för att ta!
Majorens plötsliga besök väcker Fairfax. Han sätter sig upp och gnuggar ögonen. Det har inte blivit många timmars effektiv sömn. Hela natten har han drivit in och ut ur hemska mardrömmar om kattdjur som slitit hans stridskamrater i stycken på grund av hans misstag på vaktposten. Då och då har han vaknat till och bevittnat planetens tre månar röra sig besynnerligt över himlavalvet som om de vore en del av en droginducerad hallucination.
Han försöker glömma den gångna nattens påfrestningar och koncentrerar sig på vad majoren har att säga. Tyvärr är det inte särskilt upplyftande. De har fått två alternativa vägar till en oundviklig konfrontation med de förvuxna katterna igen. Båda är förmodligen fyllda med faror men majorens olycksbådande leende tyder på att dalarna bjuder på något värre än den långa vägen runt.
Han betraktar gruppens två officerare i ett försök att tyda deras resonemang. Samwell verkar entusiatisk till att ta vägen genom dalarna vilket är ytterligare ett tecken på att den inte är att föredra. Fairfax ger Baker, som står intill, en lätt knuff i sidan och viskar till honom:
- Jag hoppas vi tar vägen runt.
Edit: Är det bara jag eller låter "vägen genom dalarna" fruktansvärt komiskt. Undrar om nästa fiende blir Dalahästar?
06-07 eller 18-19?
Samwell ryckte till och vände sig mot bjosarn. "Genom dalarna. Dedecus törstar." Han drar Dedecus ur skidan och drar pekfingret längs eggen.
18-19, skulle kanske ha specifierat det hehe
Baker studerar bjosarn under tystnad.
Han väcks dock hur sina tankar av en lätt knuff i sidan från Fairfax som viskar:
- Jag hoppas vi tar vägen runt.
Baker ger han en kort med hållande nick till svar och återgår sedan till att betrakta bjosarn som verkar djupt försjunken i sina tankar.
Efter ett tag så säger Baker:
- Jag föreslår att vi tar vägen ovan jord. Fienden må kunna se oss på långa vägar men då lär vi också kunna se dem.
Han vänder sig sedan om och säger:
- Men å andra sidan är jag bara en vanlig soldat ingen behöver bry sig ett dugg om vad jag tycker eller tänker...
Majoren sveper sin blick än en gång över den trupp soldater som står framför honom, det verkar inte vara solklart vilken väg som bör tas.
"Nå, hur blir det?" säger majoren, och en officer kliver fram, gör honnör och föreslår att dom går ovan jord.
"Ovan jord får det bli då, ryck upp lägret och påbörja marsch inom fem."
Soldater springer åt alla håll och kanter och inom kort så är lägret helt rensat, och endast dom två automatiska försvarskanonerna står kvar på sin plats.
"Vi sänder ner ingenjörstrupper inom kort, dom plockar upp kanonerna och kommer till den förbestämda positionen vid bergets fot senare. Vi måste säkra positionen först innan vi vågar sända ner folk som faktiskt gör någon nytta,"säger majoren och ser på er med avsky.
Han gör honnör för er, och vänder sedan på klacken för att tala med några officerare igen. Ni hör honom muttra något, men det enda ord ni hinner snappa upp är värdelösa innan sorlet från era vapenbröder fyller den nästan obehagligt varma luften omkring er.
Vägen till berget kommer bli en lång en, djupa dalar gör det omöjligt att ta den raka vägen och eran frammarsch nästan slingrar sig fram likt en orm, och ni tar paus vid ungefärlig tid 12:00.
Det är då bjosarn märker något utöver det vanliga långt i väst...
Encounter nr 2, fem fiendetokens
bjosarn lyckades med sitt dominans-kast och fick även högst av dom som lyckades (bjosarn fick 7 och klarade sig, Klfh fick 5 och klarade sig), så det innebär att bjosarn bestämmer vilken range som ni påbörjar encountern på.
Jag gjorde även fel med början på förra encountern, eftersom ni spelare vann dominans-kastet så får ni även avfyra/röra på er under den första rundan utan att fienden rör sig framåt, så om ni börjar på far igen så kommer ni stå på far om ni skjuter, och fienden börjar röra på sig NÄSTA runda och inte på samma runda som ni började på likt förra gången.
(Det är mycket just nu, i det så kallade verkliga livet. Så kan hända att mina posts blir aningen korta den här veckan.)
Bjosarn skakar på huvudet när majoren har vänt sig om, vilken tölp. "Tur att det inte är honom jag slåss för, utan för mänsklighetens frihet." tänker han innan han samlar gruppen för avmarsch.
Han hör hur Samwell muttrar bittert över beslutet att ta vägen över jord, vilket genast gör bjosarn på bättre humör. Det är inte så att bjosarn ogillar Samwell, snarare tvärt om. Under tiden ihop har han lärt sig uppskatta Samwells humör - en bitter Samwell är en effektiv Samwell.
De marscherar lugnt i grupp när bjosarn ser något vid horisonten, de fördömda katterna igen! Eftersom vinden kommer direkt i ansiktet på soldaterna antar bjosarn att deras doft inte har fångats upp av kattdjuren och förbereder därför återigen eldgivning vid en fast, beskyddad position på långt avstånd, för att sedan locka djuren närmare in i den tunga eldgivningen.
(Vi placerar oss på avståndet "far".)
- Eldgivningsgruppen (dvs. Samwell, Fairfax och Baker) kan ta skydd vid åsen där borta, avslöja inte eran position innan ni måste. Jag och Jake håller positionen här för maximal effekt på maximalt avstånd.
Det är tyst i några sekunder, sedan:
- Nu är det dags igen pojkar, var på tårna!
"A word to the wise is infuriating." - Hunter S. Thompson
http://www.fz.se/bloggar/min_kamp/
Den stigande hettan steker Dürers yta, men bjosarns instinkter sviker inte han och märker snabbt att något inte står rätt till.
"Ok män, placera er i taktisk position, eldgrupp två, förbered er för att avfyra på min order!" vrålar han medans han själv förbereder sig inför den kommande striden.
Det ser nästan ut som om dom enorma bestarna springer på vatten, men det är bara den ohärdliga hettan som spelar spratt med eran syn, men dom verkar ännu inte ha fått upp kornet på er, tack vare den svepande vinden som ännu inte har avslöjat eran position.
Oron börjar stiga inom gruppen, vissa är exalterade över en chans att få döda, andra minns fortfarande den rädsla som kröp sig inom deras kroppar när kattdjuren stormade dom vid landningszonen, och vissa är helt tysta. Dom vet hur kraftiga dessa monster är, hur snabbt dom kan komma ikapp en människa, och hur lätt dom kan skära igenom den skyddande rustningen.
Men än är dom långt ifrån.
Det är en nästan evig tystnad innan bjosarn vrålar
"Nu är det dags igen pojkar, var på tårna!"
Ni är alla på far, fienden är också far ifrån er.
Ni har övertaget just nu, och ni kan skjuta på dom om ni vill, eller flytta er närmre/längre ifrån dom.
Att flytta er längre ifrån dom innebär att ni flyr slagfältet, och försvinner ur encountern.
Att flytta er närmre innebär att ni hamnar på near, och kan skjuta från near den här rundan.
Dom vanliga modifikationerna gäller för förflyttning och skjutande.
Så fort ordern har givits rör sig Fairfax bort mot åsen. Det är olidligt varmt och han svettas floder trots att rustningen ska hålla en jämn temperatur. Han springer upp för sluttningen och när han nått toppen lägger han sig ner på krönet.
Långt bort kan han skymta odjuren. De närmar sig med en ohygglig fart men den här gången är gruppen redo. Till skillnad från första mötet då allt var okänt och situationen kaotiskt har Fairfax och hans kamrater den här gången övertaget. Det ger självkänslan en rejäl kick.
Fairfax osäkrar vapnet och lägger det mot axeln. Lite närmare och kattkräken ska få smaka på dödliga energistrålar.
(Väntar och skjuter tills fienden är på near)
Bjosarn litar inte helt på sitt gevär sedan förra striden. Kattdjuren är oerhört snabba vilket gör det svårt att skjuta dem på långdistans, han får lita till att modifikationerna framför lägerelden har gjort sitt.
Något stolt ser han hur Fairfax skyndar sig för att vara först framme vid åsryggen. Alla kan inte bli soldater, men Fairfax har överraskat bjosarn sedan första intrycket vid ammunitionsförrådet strax innan avfärd.
Bjosarn lägger kinden mot gevärskolven och ser genom kikarsiktet. Horden av kattdjur ser något mindre ut än sist, "kanske har vi ändå lyckats rubba deras djuriska instinkter sedan sist?". Han höjer blicken för en sekund, för att förhindra att gruppen blir överraskad från något annat håll - det ser säkert ut.
Han ser genom kikarsiktet igen.
- Nu gäller det...
Han kramar försiktigt avtryckaren, och...
(Varsågod Greger, slå lite tärningar!)
"A word to the wise is infuriating." - Hunter S. Thompson
http://www.fz.se/bloggar/min_kamp/
Samwells brända hud svider rejält i hettan. Det eggar honom om möjligt än mer på att få döda kattkräken. Han följer efter Fairfax och ställer sig strax bredvid. "Nu ska blodet flyta, färsking. Frågan är bara hur mycket som är vårt. Se till att inte lämna ifrån dig allt för mycket." Samwell flinar och gör i ordning Gloria.
(Väntar tills fienden är på near innan jag skjuter.)
Jake går snabbt ned på knä invid Bjosarn och smäller in ett fullt magasin i geväret. Han sluter ögonen i två sekunder och tar ett par djupa andetag.
"Nu smäller det, sergeant. Önska mig bättre lycka denna gång." Med en invand rörelse för han ögat mot siktet och kolven mot axeln. Han ser de vidunderliga katterna långt borta. I ögonvrån skymtar han hur Bjosarns vapen rycker till i rekyl, ackompanjerat av en högljudd smäll. Utan att tveka tar även han upp eldgivningen.
(Skjuta således)
Allt i ovanstående post är självklart endast min åsikt, och bör läsas som rättstavat även om så inte är fallet.
Truppen förflyttar sig effektivt till en närliggande åsrygg och inom kort så bildar dom en mur av diverse vapen, kattdjuren är ännu långt borta, och flertalet soldater som bär med sig energigevär och tyngre maskingevär väntar, fienden är ännu inte tillräckligt nära för att dom ska ha den effektivitet som ska kunna döda så många som möjligt, och det vore slöseri med ammunition, något som troligen kommer behövas vid ett senare tillfälle.
Några av männen och kvinnorna i truppen har dock vapen som effektivt kan ta ut fiender på lång distans, och tillsammans så avfyrar truppen dom första skotten av många.
Bjosarn siktar vant med geväret, han andas in, håller andan och medans han andas ut så kramar han avtryckaren...
Skottet träffar än en gång luften omkring kattdjuren.
Jake flinar till lite, för att vara en sergeant så hade inte bjosarn ett allt för bra sikte med sitt gevär.
Han siktar in på dom närmaste kattdjuren, och smeker avtryckaren. Skotten flyger i den generella riktningen, men inga kattdjur dräps av Jakes skott.
Flertalet katter dräps på vägen, men horden verkar vara lika enorm fortfarande, och det verkar som om dom knappar in på er.
Första rundan började med att ni var på far, andra rundan börjar nu med att ni är på near.
Ni kan såklart försöka röra er ifrån dom, det innebär att (om ni lyckas) kommer runda tre börja med att ni är på near igen.
Om ni inte rör er/misslyckas med att röra på er denna runda kommer runda 3 börja med att ni är på close.
Fairfax har följt djurens förflyttning genom kikarsiktet. Från början var de inte mer än prickar vid horisonten. Nu är de så nära att sikte inte längre behövs. Horden är nästan inpå de väntande soldaterna och Fairfax mod vacklar. Den genombitande rädsla han kände när de anfölls vid landningsplatsen börjar svälla upp igen. Hans händerna skakar och andningen blir allt häftigare.
Men så hör han ljudet av Gloria när hon avfyras alldeles intill honom och rädslan är som bortblåst. Han ställer sig upp och lyfter geväret.
- För friheten! ropar han och klämmer på avtryckaren.
(Skjuter kort och gott)
Bjosarn har inte tid att bry sig om slöseriet med ammunition, det är dags att flytta sig bakåt. Han ser bakom sig, det finns utrymme att röra sig på, det är svårt, men han måste försöka.
- Håll ställningarna! ropar han till eldgivningsgruppen vid åsen och flyttar sig sedan bakåt för att ta ny position för sitt långdistansvapen...
(Flytta sig bakåt, dvs. till far, för att sedan avfyra.)
"A word to the wise is infuriating." - Hunter S. Thompson
http://www.fz.se/bloggar/min_kamp/