Vad som hände på slätten

Medlem
Vad som hände på slätten

Det var skymning. Alexis stod i utkanten av det lilla lägret och såg ut över den enorma slätten. Brun sand sträckte sig så långt ögat kunde nå åt alla håll. Enstaka buskar stack upp ur den torra myllan och små fläckar av brunt gräs gjorde sitt bästa för att förtränga områdets enformighet. Fyra månvarv hade det gått sedan det senaste regnet hade skänkt nytt liv åt det karga området. Fyra månader av törst och död för växtligheten. Fyra månader av saltat kött och pucanötsjiuce för Alexis' stam. Det var hårda bud från ett hårt land, men den lilla jägarstammen var van. I generationer hade de bott här, i skuggan av de höga kullarna vid kanten av den stora slätten.

Plötsligt gick solen ned. På ett ögonblick hade den flammande röda skivan försvunnit ned bortom horisonten och det djupa nattmörkret sänkte sig. Alexis suckade och vände sig för att gå tillbaks till familjens tält. Men plötsligt flammade ett bål upp i lägrets mitt. Det böljande skenet lös upp de spetsiga tälten av smidigt skin täckt med en tjock brun päls. Alexis rusade genom lägret fylld av en sprudlande glädje. Äntligen var det dags!

Strax satt hela stammen samlad kring lägerelden. Skuggor dansade över de brunbrända kropparna som ivrigt lutade sig närmare för att inte missa något. De allra minsta barnen satt i föräldrarnas knän de lite större, som Alexis, satt i en lite mindre ring innanför de vuxnas. På en fäll av samma mjuka skin som tälten var gjorda av satt den åldrige helt ensam. Hans hud var rynkig och väderbiten och blicken i de mörkt bruna ögonen var lika oändlig som natthimmelen. När han öppnade munnen var avsaknaden av tänder det som slog åskådarna och när han började tala var det med en röst lika skör som spröda höstlöv.

"Alexis" sade den åldrige. "Kom hit, pojk." Alexis reste sig och gick sakta fram till den gamle som högtidligt lade sina utmärglade händer på hans axlar och vred honom runt.
"Se på stammen, Alexis. Se på din familj." Sade den gamle. "Du är nu nio år gammal. Barndomen närmar sig sitt slut, och du kommer snart att bli en man. Men inte bara en man. Alexis, du kommer en dag att bli hövding. Precis som din far är nu, och din farfar innan honom, och jag innan dess." Så gav den åldrige honom en lätt knuff i ryggen och skickade honom tillbaks till sin plats runt elden.

"Ikväll ska jag berätta en historia för er. Det är historien om Bernhard Bäverbane och vad som hände på slätten? Det var en tidig morgon för nästan åttio år sedan. Bernhard var en stor man med flammande blick och björnramar till händer. Vår stam var då endast en liten familj, och vi var hårt pressade av Mosliterna. Jag minns fortfarande hur Bernhard den där morgonen kallade till rådslag. Han såg bestämd ut, och solen fick hans hår att flamma som eldens lågor. Han var barbröstad och hade lämnat krigarens mantel i tältet. Så såg han på oss och tog till orda.
'Mina vänner.' sade han och mötte var och ens blick. Jag minns hur han höll fast min blick så länge att mina ögon började tåras innan han fortsatte.
'Jag har begåvats med elefantens styrka, kamelens uthållighet och lejonets mod. Jag har örnens ögon och rävens list. Mina händer bringar såväl liv som död och min tunga kan vara giftig som ormens. Länge har vi lidit under Mosliternas förtryck, de som skänkts kraft av slättens jättebävrar. För att störta dem i fördärvet och bringa styrka till vår stam skall jag färdas utom syn och räckhåll för att nedbringa bäverkonungen med mina bara händer. Endast då skall vi kunna stå emot Mosliterna och vi skall segra.'

Och med de orden lämnade han oss. Han vände sig om och vandrade ut på slätten och ett jubel steg från våra läppar. Morgon blev till dag, dag blev till kväll och kväll blev till natt innan vi blev oroliga. En liten trupp gav sig av för att söka upp stammens största krigare. Jag minns hur vi gav oss av efter mörkrets inbrott. Vi bringade facklor, sköldar, spjut och långa bågar som skydd, och vi hade riktligt med såväl mat som vatten. I timmar följde vi spåren, tills vi slutligen inte tordes mer. När vi vände var det med skammen brännande anletet och bitterhetens galla i halsen, ty Bernhards jämna spår fortsatte ännu så långt ögat kunde nå, rakt mot horisonten.

Det var morgon när vi återvände till lägret. Stammen mötte oss med sorg och nedslagenhet. Det hade kommit ett budskap från Mosliternas hövding. Han deklarerade att vi var slagna och skulle underordna oss deras krigare som skulle komma för att hämta oss när solen stod som högst på himmelen. Vi beredde oss på att göra som de beordrat; vad chans hade vi utan den störste av oss? Men då reste sig Berndal, Bernhards son, och påkallade vår uppmärksamhet. Han var en stark man i tjugoårsåldern med faderns starka blick och mod.
'Lyssna på mig, vänner!' sade han. 'Är vi hundar eller Dhorernas eviga folk? Ska vi låta dessa svin ta vad som rätteligen är vårt ifrån oss? Jag säger er det, att så länge jag fortfarande lever kommer jag aldrig svika min far. Jag tänker slåss!'

Jag såg på honom i stor förundran, ty sällan hade jag sett denne gode människa så uppbragd. Men så plötsligt reste sig Alexander, Alexis' farfader och min brorson, och fattade sitt spjut. Han höjde det i honnör mot Berndal och började sakta sjunga vår urgamla kampsång. Då var det som om jag vaknade upp ur en mardröm. Jag mindes plötsligt den blick Bernhard givit mig innan han gav sig av, och jag skämdes för att jag tänkt ge upp. Jag grep mitt spjut och stämde in i sången. Snart sjöng hela stammen; kvinnor, män och barn.

När Mosliternas soldater kom fann de vår familj rustad. Alla över åtta och under hundra år var beväpnade, resten satt lugnt i en ring runt elden. Mosliterna verkade slagna av häpnad. De kände uppenbarligen väl till att Bernhard hade lämnat oss, de förväntade sig att vi skulle underkasta oss. Ett ögonblick hängde dödens tystnad över de båda grupperna, men sedan var det som om Bernhard talade till oss. Han sa att vi inte skulle vara rädda. Att bäverkonungen var dräpt och att vi skulle segra. Vi upphöjde ett gemensamt tjut och stormade mot soldaterna.

Det blev en kort strid. Vi tycktes fyllda av energi. Våra rörelser var snabba och våra spjut tycktes brinna med vredens förgörande flammor. Fienden verkade i gengäld slö och domnad till både kropp och själ. De gjordes snabbt ned under våra vassa spjut, och snart stod Berndal med spjutspetsen mot Mosliternas hövdings bröst. På hans högra sida stod Alexander, och på hans vänstra stod jag.
'Minns denna dag, mina vänner.' sade han. 'Minns denna dag då vi triumferade över bäverherrarna och kämpade för vår frihet. Minns denna dag då min fader, Bernhard Bäverbane, dräpte bäverkonungen och bringade fred till vår tid. Minns denna dag som den dag då vi slutligt besegrade Mosliterna och kastade av oss det ok av terror som de lagt över våra axlar. Minns denna dag!'

Och med en enda mäktig stöt genomborrade Berndal hövdingens hjärta och lämnade honom död på marken."

Den gamle slutade tala och såg istället djupt in i bålets böljande flammor.
"Minns den dagen..." avslutade han innan han reste sig och återvände in i sitt tält.

#blogg


Allt i ovanstående post är självklart endast min åsikt, och bör läsas som rättstavat även om så inte är fallet.

1
Skriv svar