Eremiten kapitel 1...

Just nu känner jag verkligen att skriva något för alla lojala läsare på Kent's smörja...

Jag vet...jag beträttar en historia!

Det var en gång för länge, länge sedan en ung man var ute och gick en promenad i skogen, lukten av sommar var i luften (vilket luktade barr, gran och diverse blommor) tyvärr. Han var egentligen en eremit som inte alls ville bo tillsammans med vanligt folk. Detta var hans sista dag ute i det fria. Den närmaste byns jägare hade jagat ut allt villebråd i skogen och eremiten kunde inte jaga längre för att få mat och eftersom det fanns gott om virke men inge villebråd ville byn expandera sig mer.

Den stackars eremiten var full av sorg, jag hatade inte byinvånarna men han skämdes över sitt ohygliga utseende och hans brist på talanger, han var spinkig och hans ansikte var full med finnar. Han visste ingenting om jordbruk och hans enda talang var att bygga ohygliga fällor vid goda punkter. Dessa var som mest effektivast när det fanns gott om villebråd men det hade varit tunt i två år.

Han begädde sig hem. Han visste att byborna egentligen tyckte att han var udda, ful och kanske till och med övernaturlig. Han visste att byborna fruktade det de inte förstod och han var verkligen rädd om sitt liv att de skulle försöka ta honom. Han hade alldrig gått långt utanför sitt hem, kanske 1 mil eller så. Han visste att förrutom massor av skog så fanns det inte mycket mer inom den milen.

När han öppnade dörren såg han i sin fasa hur någon hade slagit sönder de få möbler han hade kvar. De hade stulit hans matförråd och det de inte hade stulit hade de slängt på det smutsiga golvet. Han trodde inte sina ögon och hoppades att det hela var en stor mardröm men icke. Han samlade ihop några trasor och pinnar som fanns omkring i huset. Han hittade sin fars pilbåge. Den var tung och stor men välgjord och ohyggligt stark. Han hade alldrig lyckats spänna den men han minns när han var ute och jagade som liten hur hans far hade lyckats hitta två älgar som stod och betade. Fadern drog pilbågen enormt långt, släppte, skjöt igenom den ena älgen och lyckades endå av kraften från pilen knuffa den andra älgen två meter bort. Även om bågen egentligen var mer effektiv som stridsvapen än jaktverktyg så såg alltid fadern till att försöka göra döden så kvickt för djuren som möjligt.

Eremiten kom knappt ihåg sitt eget namn längre och hans ögon fylldes med tårar då han band ihop den största tygbiten han hade i stugan. Det var väldigt kyligt och eremitens klänning som han hade fått av en generös bondfru var sliten och full av hål.

När han begav sig ut ur stugan kände han sig enu kallare. Den stugan hade han byggt själv när han var ett barn. Det kändes som om han hade övergivit en nära vän när han gick ifrån.

Ville inte göra er ledsna men fortsättning följer...

#blogg