En gång för längesedan

Jag vet inte vilken klass jag gick i, om det var 3:an eller 4:an. Men ja, det kan nog stämma. Det var i alla fall på den tiden då Pokémon var som populärast och innan alla dessa nya och modernare kort och figurer kom.
Jag hade en ganska rejäl samling, tyckte jag, lite drygt över hundra kort. Favoriten var Electabuzz (eller vad det nu var han hette), Pikachu's "storebror". Jag fick det kortet på stadens biograf när de hade en kampanj och delade ut kort till alla som såg den nya Pokémon-filmen på bio.
Hursomhelst, en dag hade jag med mig korten till skolan för att jag skulle hem till min mormor efteråt och jag älskade att plocka med korten. Två tjejer i min klass ville titta på korten och visst, det kunde jag väl gå med på. Efter ett tag ville de titta i fred och motvilligt gick jag därifrån. När jag kom tillbaka vägrade de ge mig korten men efter ett tag gav de med sig och kastade korten på golvet och gick. När jag plockat ihop korten och kollat igenom högen upptäckte jag att det saknades en del, bland annat Electabuzz. Jag letade och letade men de fanns ingenstans och det fanns egentligen bara en logisk anledning: - Tjejerna tog dem. Något som de självklart nekade och skolans fröknar vägrade hjälpa mig att få tillbaka korten. Och det visste jag egentligen att de skulle göra, för vi fick inte ta med oss korten och om vi gjorde det var det på eget ansvar.

Jag var utsatt för mobbning under många herrans år och har en massa jobbiga minnen, men det här är ett utav dem som satt djupast spår i mig. Det är det här minnet som får mig att fälla flest tårar.
Det kan kanske tyckas löjligt nu men då sårade det mig väldigt djupt. Mina Pokémonkort var ett tag den bästa underhållningen jag hade, jag älskade att leka med dem och mest speciella var de kort jag fått av mamma eller köpt själv.

#blogg