Vad betyder spel för dig?
På spelforum ser jag med jämna mellanrum besvikna och lite uppgivna trådar där en person konstaterar att spelintresset inte finns där längre. Att det är borta. Bortprioriterat på grund av familjeliv och vuxenansvar, men också för att det helt enkelt runnit ut i sanden genom åren. Jag har under en tid varit lite rädd för att hamna där. Att det ska bli game over. Med jobb, hus och två småbarn skulle ju risken vara uppenbar.
Jag har spelat aktivt sedan i början av 90-talet. Sonic 2 var det första spel jag köpte för egna pengar. 428 kronor på postorder (Haléns), en meningslös siffra som av någon anledning har fastnat i minnet.
Livet rullar på. Åren går. Kilon läggs till och tränas bort. Vi flyttar och bildar familj. Intressen och relationer kommer och går. Mycket kan sorteras under "var sak har sin tid". Det som vi var jätteintresserade av i 20-årsåldern kan vara helt ointressant tio eller femton år senare.
Det enda som varit konstant under de senaste 25 åren för min egen del är faktiskt spelintresset. Jag funderade på det häromkvällen. Spelen har alltid funnits där, genom vått och torrt, genom glädje och sorg. Genom livets alla faser har jag släpat med mig spelkonsoler och spel från inneboenderum till den första lägenheten och vidare. Det har förstås varit mer intensivt ibland och betydligt mindre engagerande ibland. Så måste det nog vara. Men aldrig har spelen varit helt frånvarande i mitt liv.
När jag blickade tillbaka för ett antal år sedan insåg jag att Shenmue II genom några snirkliga vägar faktiskt var startskottet till det som sedan skulle bli mitt äktenskap. Intresset för Kina väcktes där och det ena ledde till det andra. Detta har fått mig att inse hur starkt spelmediet faktiskt kan vara. Att det kan påverka våra liv i grunden.
Vilken roll har spel haft i era liv? Har de hjälpt er genom en tung period? En separation? Eller bara varit en källa till ren och skär glädje? Och har spelens betydelse för dig förändrats genom åren?
Det vore spännande att få läsa era reflektioner.
För mig är spelandet en källa till glädje och gemenskap. Även om jag hade en period under gymnasiet där jag inte spelade speciellt mycket så är det alltjämt ett av mina största intressen tillsammans med fotbollen och vinyl-samlandet.
Jag har de senaste två veckorna suttit i karantän och mer eller mindre inte kunnat lämna lägenheten och då har spelandet räddat några dagar. Där har jag kunnat prata med polare vilket har varit viktigt eftersom jag saknade mina kollegor och elever väldigt mycket.
Det första spelet jag köpte för egna pengar måste ha varit det mediokra peka och klicka-spelet "Konrad och Nobelmyseriet". Farsan hade precis köpt hushållets första PC och jag ville verkligen ha ett spel till den.
Xbox Series X
Playstation 5
AMD Ryzen 7 7700 CPU
MSI GeForce RTX 4060Ti VENTUS 2X OC
Kingston M.2 NV2 PCIe 4.0 NVMe SSD 2TB
Jag har alltid spelat sen 80-talet.
Jag har aldrig ledsnat men smaken har åndrats genom åren.
Eftersom jag är en person som inte har ro att läsa böcker eller titta serier och filmer speciellt mycket så har det blivigt mycket spel ist.
Nu när man har familj så har det blivigt periodvis mer eller mindre spelande.
Så utan spel så tycker jag det skulle bli väldigt tråkigt
Jag började spela mycket först i 30-årsåldern (som tjej får man tyvärr inte lika många möjligheter att insocialiseras i spelkultur, vilket är så himla synd. Det är många spel som jag hade velat spela när det begav sig, men nu helt enkelt inte hinner ta mig an). Hur som helst. Spel för mig är i första hand ett spännande medium för historieberättande (och just nu i Corona-karantänen också stress-hantering). Klart mindre tid för spelande nu en period pga barn, men börjar så sakteliga hitta tiden igen.
Spel har betytt otroligt mycket för mig i vuxen ålder. Fick reda på förra året (i 31-års åldern) att jag har GAD (General anxiety disorder) vilket betyder att jag har ångest/oro konstant och alltid kommer ha det. (Förklarade otroligt mycket gällande många saker i mitt liv )
Men World of Warcraft är det spel som har klarat mig igenom väldigt jobbiga perioder. Att få slukas upp av en helt annan värld där ångesten inte finns, där folk är helt fantastiska och gemenskapen är den bästa jag nånsin haft.
Där träffade jag även min nuvarande pojkvän som bor i ett annat land men vi har känt varandra i 10 år nu pga WoW. Helt otroligt.
Skyrim var det första spelet jag spelade i ES-serien och visste faktiskt inte ens att det fanns andra innan detta. Men det spelet har också tagit mig igenom svåra perioder och jag har nog över 400 timmar i det. (därav Dragonborn haha)
Spel är helt enkelt en värld utan oro, utan problem och människor som jag inte behöver bevisa något för. Jag vet inte hur det hade gått utan spel. Det finns inte på kartan att jag nånsin skulle sluta. Inte ens om jag fick barn
Spel har betytt otroligt mycket för mig i vuxen ålder. Fick reda på förra året (i 31-års åldern) att jag har GAD (General anxiety disorder) vilket betyder att jag har ångest/oro konstant och alltid kommer ha det. (Förklarade otroligt mycket gällande många saker i mitt liv )
Men World of Warcraft är det spel som har klarat mig igenom väldigt jobbiga perioder. Att få slukas upp av en helt annan värld där ångesten inte finns, där folk är helt fantastiska och gemenskapen är den bästa jag nånsin haft.
Där träffade jag även min nuvarande pojkvän som bor i ett annat land men vi har känt varandra i 10 år nu pga WoW. Helt otroligt.
Skyrim var det första spelet jag spelade i ES-serien och visste faktiskt inte ens att det fanns andra innan detta. Men det spelet har också tagit mig igenom svåra perioder och jag har nog över 400 timmar i det. (därav Dragonborn haha)
Spel är helt enkelt en värld utan oro, utan problem och människor som jag inte behöver bevisa något för. Jag vet inte hur det hade gått utan spel. Det finns inte på kartan att jag nånsin skulle sluta. Inte ens om jag fick barn
Känner igen mig i mycket av det du skriver! (välsignats med GAD och OCD). Spel är verkligen ett andrum.
Verklighetsflykt
Håller med, aningen nyttigare än droger dessutom!
Xbox Series X | Playstation 5 | Nintendo Switch
Det här är en fråga som jag har funderat ganska mycket på under de senaste åren. Jag är en person som har en relativt aktiv och fysisk fritid samtidigt som jag försöker prestera mycket i mitt arbete vilket tar både tid och energi. Utanför detta så försöker jag konsumera så mycket kultur jag bara kan. Älskar film, böcker, musik och alla möjliga kulturella uttryck men oftast handlar det nu för tiden om tv-serier och poddar som jag kan lyssna på medan jag rör mig mellan jobbet, hemmet och andra aktiviteter. Det är en ständig prioritering där det som är tidseffektivast oftast är det som kommer först.
I ett eget fack utanför allt detta så har jag spelandet. Det är något jag har älskat sedan tidigt 90-tal när jag fick mitt NES och började peppra ankor i Duck Hunt. Då var det ett enkelt tidsfördriv men har idag utvecklats till att bli en verklighetsflykt där jag kan släppa prestationskrav och alla "livsmåsten". När jag har som mest att göra kan jag känna störst behov av att få in en match dota 2 eller en timme valfritt äventyr. Jag har inga barn ännu men en fru som inte alls är intresserad av spel och därför blir det att jag klämmer in speltid när jag är ensam hemma eller när hon har något annat för sig för att jag inte ska få dåligt samvete för att jag inte prioriterar tiden tillsammans. Det är ett ständigt mikropusslande där spelandet ofta drar det kortaste strået trots att det är det jag ibland helst vill göra.
Ibland funderar jag på om jag kanske borde lägga av med spelen för att kunna prestera mer och inte slösa bort värdefull tid på något så meningslöst. Men allt som oftast landar jag i att jag behöver den verklighetsflykten för att orka allt det andra och att det därför är en viktig komponent i mitt liv. När jag väl accepterar det så kommer prioriterandet troligtvis gå lättare, men om jag inte gjort det ännu så räknar jag med att det dröjer ett tag. Tills dess fortsätter jag att balansera mina få värdefulla speltimmar mot övriga livet och varva anledningen till det dåliga samvetet till att antingen handla om att jag spelar för mycket eller att jag spelar för lite.
Samma här @anon_328396 och @haak. Få saker kan lindra ångest på samma sätt som att kliva in i en spelvärld.
Just World of WarCraft återvände jag till i och med Classic förra sommaren. Det tajmade perfekt med att jag hade en dålig period. Var som balsam för själen att springa runt i Barrens några timmar varje kväll. Träffade dessutom en massa trevligt folk. (Och sen dog gillet över en natt och jag fick musarm, men det är en annan femma).
När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.
Ibland funderar jag på om jag kanske borde lägga av med spelen för att kunna prestera mer och inte slösa bort värdefull tid på något så meningslöst. Men allt som oftast landar jag i att jag behöver den verklighetsflykten för att orka allt det andra och att det därför är en viktig komponent i mitt liv.
Detta tror jag är en nyckelmening. Att spela är ingen meningslös sysselsättning eller utfyllnad bland allt annat som vi "måste" göra, även om det kanske betraktas så. Vi ser ju inte så på böcker, och att följa en TV-serie är det väl få som skulle se som fullständigt slöseri med tid.
Detta tror jag är en nyckelmening. Att spela är ingen meningslös sysselsättning eller utfyllnad bland allt annat som vi "måste" göra, även om det kanske betraktas så. Vi ser ju inte så på böcker, och att följa en TV-serie är det väl få som skulle se som fullständigt slöseri med tid.
Detta
Att lägga tid på något man tycker är kul, mår bra av och får ut något av är inte slöseri. Det är ju subjektivt, kul för någon är pest för en annan.
De gånger jag gått in i en diskussion om ämnet så brukar det sluta i att de som tycker gaming är "slöseri med tid" utan problem klistrar sig framför TVn om kvällarna och ser diverse realityserier eller kändistävlingar...Så diskussionen tar som slut där XD
"AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER."
På spelforum ser jag med jämna mellanrum besvikna och lite uppgivna trådar där en person konstaterar att spelintresset inte finns där längre. Att det är borta. Bortprioriterat på grund av familjeliv och vuxenansvar, men också för att det helt enkelt runnit ut i sanden genom åren. Jag har under en tid varit lite rädd för att hamna där. Att det ska bli game over. Med jobb, hus och två småbarn skulle ju risken vara uppenbar.
Jag har spelat aktivt sedan i början av 90-talet. Sonic 2 var det första spel jag köpte för egna pengar. 428 kronor på postorder (Haléns), en meningslös siffra som av någon anledning har fastnat i minnet.
Livet rullar på. Åren går. Kilon läggs till och tränas bort. Vi flyttar och bildar familj. Intressen och relationer kommer och går. Mycket kan sorteras under "var sak har sin tid". Det som vi var jätteintresserade av i 20-årsåldern kan vara helt ointressant tio eller femton år senare.
Det enda som varit konstant under de senaste 25 åren för min egen del är faktiskt spelintresset. Jag funderade på det häromkvällen. Spelen har alltid funnits där, genom vått och torrt, genom glädje och sorg. Genom livets alla faser har jag släpat med mig spelkonsoler och spel från inneboenderum till den första lägenheten och vidare. Det har förstås varit mer intensivt ibland och betydligt mindre engagerande ibland. Så måste det nog vara. Men aldrig har spelen varit helt frånvarande i mitt liv.
När jag blickade tillbaka för ett antal år sedan insåg jag att Shenmue II genom några snirkliga vägar faktiskt var startskottet till det som sedan skulle bli mitt äktenskap. Intresset för Kina väcktes där och det ena ledde till det andra. Detta har fått mig att inse hur starkt spelmediet faktiskt kan vara. Att det kan påverka våra liv i grunden.
Vilken roll har spel haft i era liv? Har de hjälpt er genom en tung period? En separation? Eller bara varit en källa till ren och skär glädje? Och har spelens betydelse för dig förändrats genom åren?
Det vore spännande att få läsa era reflektioner.
Eskapism är väl en sanning.
Och man kan väl lägga dit flera trådar för att hålla ihop säcken.
Men eskapism är en väldigt bra förklaring.
Detta tror jag är en nyckelmening. Att spela är ingen meningslös sysselsättning eller utfyllnad bland allt annat som vi "måste" göra, även om det kanske betraktas så. Vi ser ju inte så på böcker, och att följa en TV-serie är det väl få som skulle se som fullständigt slöseri med tid.
För min del kan kanske Super Mario vara bortkastad tid.
Men ett spel som Assasins Creed eller God of War som har ett berättande som lutar delvis in i historia böcker. Att se det som onödigt, oviktigt låter galet i min värld.
Gaming är socialt för min del då jag i princip uteslutande spelar multiplayer med vänner.
Har aldrig haft en tanke om att jag slösar bort tid eller hade kunnat lägga tiden på viktigare saker.
Socialt umgänge är något av det viktigaste vi har och där bidrar gaming enormt mycket.
Ser många som skriver att de flyr verkligheten med gaming men det kan jag nog inte påstå att jag gör.
Det är nöje och socialt helt enkelt. Viktiga saker att spendera fritid på
För min del kan kanske Super Mario vara bortkastad tid.
Men ett spel som Assasins Creed eller God of War som har ett berättande som lutar delvis in i historia böcker. Att se det som onödigt, oviktigt låter galet i min värld.
Så länge det är roligt, tänker jag. Jag kan spela Plants vs Zombies i några minuter fortfarande när jag inte har lust med något mer avancerat. Är det ett jättebra spel? Nej. Men det kan vara ett kul tidsfördriv en kort stund.
Jag har lyckats släppa lite på alla måsten i mitt spelande, vilket är lite av en befrielse. Att jag måste ta mig igenom vissa spel, de där spelen man ju bara måste ha testat (och helst klarat ut). Nej, varför det om jag inte gillar den sortens spel? Jag köpte visserligen Red Dead Redemption 2 trots att jag visste att Rockstars spel inte är min kopp te, men det var också för att jag var nyfiken. Jag spelade i några timmar, blev väldigt imponerad (http://www.frispel.net/2019/01/lagereldar-langesen/), men insåg också åter igen varför jag inte är särskilt förtjust i Rockstars verk.
Prokrastinering. Jag är ärlig i alla fall.
Vad är det du prokrastinerar?
Så länge det är roligt, tänker jag. Jag kan spela Plants vs Zombies i några minuter fortfarande när jag inte har lust med något mer avancerat. Är det ett jättebra spel? Nej. Men det kan vara ett kul tidsfördriv en kort stund.
Jag har lyckats släppa lite på alla måsten i mitt spelande, vilket är lite av en befrielse. Att jag måste ta mig igenom vissa spel, de där spelen man ju bara måste ha testat (och helst klarat ut). Nej, varför det om jag inte gillar den sortens spel? Jag köpte visserligen Red Dead Redemption 2 trots att jag visste att Rockstars spel inte är min kopp te, men det var också för att jag var nyfiken. Jag spelade i några timmar, blev väldigt imponerad (http://www.frispel.net/2019/01/lagereldar-langesen/), men insåg också åter igen varför jag inte är särskilt förtjust i Rockstars verk.
Det jag mena på var att någon sa att spel var meningslöst.
Men det behöver dem inte vara.
Såsom du spelar Plants vs Zombies.
Så spelar jag Destiny 2.
Skjuter lite vilt. Följer ingen handling.
Men det jag mena med Assasin Creed var att det också finns meningsfulla spel.
Det jag mena på var att någon sa att spel var meningslöst.
Men det behöver dem inte vara.
Såsom du spelar Plants vs Zombies.
Så spelar jag Destiny 2.
Skjuter lite vilt. Följer ingen handling.
Men det jag mena med Assasin Creed var att det också finns meningsfulla spel.
"Meningsfulla" i den meningen att det finns en handling, jo. Men som vi konstaterat: även Plants vs Zombies kan kännas meningsfullt för stunden.
Avkoppling, verklighetsflykt, spänning, förväntningar, besvikelser, nöje, blodigt allvar.
Since 1979! (give or take några år)
Spelen är något jag alltid faller tillbaka på. Oavsett om jag har långa perioder där jag inte lirar utanför jobbet (pga, livet!) så finns de alltid där. Lite som en gammal kompis som man inte träffat på ett tag och möter upp på stan. Och snacket fortsätter precis där det slutade.
Himla bra tråd med många bra inlägg.
För mig är spel en källa till glädje. Men också frustration. Jag är en person som har mycket svårt för att planera och organisera mig. Därav har jag nästan alltid spelat spel som om spelet vore en checklista.
Gör detta -> få detta -> check.
Det har fungerat mycket bra på flera sätt i många år. Tills den dagen kom då jag insåg att jag levde ut mina kontrollbehov genom spelandet. Jag kunde lätt skippa en helg med vänner och familj då värdet av att maxa stats var högre.
Nu idag, när jag är lite mer vuxen, så har jag reviderat mitt spelande och kommit fram till kärnan, det verkliga värdet. Och det är inte svårare än att spel hjälper mig att fördriva tid, överlag. Den inställningen har fått mig att sluta hetsa och stressa och faktiskt bara spela. Tycker att jag oftare njuter nu än då. Kanske inte sett till vad jag faktiskt får gjort, utan snarare till hur jag faktiskt mår. Jag är mer mottaglig för bra skapande idag än tidigare, vill jag påstå.
Animal Crossing New Horizon är ett bra exempel. Det är ett spel vars grund är att INTE HETSA OCH STRESSA. Jag gör fel om jag stressar, typ. Genom att jag har anammat den känslan i spelet, så har jag redan nu sett skillnad i mitt verkliga liv. Plötsligt så är min lägenhet mer spännande då tanken på vad jag faktiskt kan göra med den är mycket större nu än tidigare.
Flummigt inlägg kanske, men lite tankar.
Ännu en dag i paradiset.
Avkoppling.
Att sitta i en intensiv strid i Doom med hög puls kräver totalt fokus. Kanske det är en typ av mindfulness man uppnår? .
Tror att du är något på spåret här. Just känslan av att leva här och nu, där precis allt annat få stå på paus just för stunden, är något jag kan uppnå via bra spel. Mycket skönt och befriande.
Ännu en dag i paradiset.
Avkoppling.
Att sitta i en intensiv strid i Doom med hög puls kräver totalt fokus. Kanske det är en typ av mindfulness man uppnår? .
Eller Overwatch. Inget man spelar inom 2 timmar före sovdags.
I'm like you, I have no name.
Då: Verklighetsflykt, adrenalin och umgänge
Nu: Avkoppling och nöje
Måste bara få reflektera över det någon nämnde tidigare, prokastrinera. Som systemutvecklare så har jag ofta känt pressen i mina tidiga år att lära mig utanför jobbet. Det liksom förväntas. Åtskilliga "hobby projekt" man måste slutföra innan man "får" spela.
Tack och lov lyckades jag bryta det mönstret och "slösar" gladeligen kvällarna på avkoppling med spel eller serier. Jobbar hela dagarna så varför skulle jag behöva få gjort något mer? Nä tack. Vi har tillräckligt med press på oss där ute i samhället, när man väl är hemma kan man väl få njuta.
@Frgr: Jag är i den sitsen nu, jag är en juniorutvecklare (8 månader in på mitt första jobb) och känner alltid att jag borde plugga efter jobbet. Jag var skitduktig på det i början men nu orkar jag oftast inte. "Prokrastinerar" som ni kallar det. Jag ville lära mig lågnivåspråk, bemästra mig i Unity, läsa flera olika programmeringsböcker men jag har sakta men säkert insett att det inte går. Det går inte att ha ett heltidsarbete och bli duktig i "allt" samtidigt som man vill gamea. Speciellt om man vill skriva spel (hu vad tidskrävande). Dock har jag stundtals ångest över att jag inte pluggat så mycket som jag "borde". Ironiskt då jag pluggade som en jävla galning under min utbildning som ledde till mitt underbara jobb.
Fan, vad skönt att höra jag inte är ensam.
I'm like you, I have no name.
Spel är heligt för mig, det har tidvis hållt en från att fullständigt missbruka bort både kropp och knopp.
Utveckla gärna.
Ännu en dag i paradiset.
@Frgr: Jag är i den sitsen nu, jag är en juniorutvecklare (8 månader in på mitt första jobb) och känner alltid att jag borde plugga efter jobbet. Jag var skitduktig på det i början men nu orkar jag oftast inte. "Prokrastinerar" som ni kallar det. Jag ville lära mig lågnivåspråk, bemästra mig i Unity, läsa flera olika programmeringsböcker men jag har sakta men säkert insett att det inte går. Det går inte att ha ett heltidsarbete och bli duktig i "allt" samtidigt som man vill gamea. Speciellt om man vill skriva spel (hu vad tidskrävande). Dock har jag stundtals ångest över att jag inte pluggat så mycket som jag "borde". Ironiskt då jag pluggade som en jävla galning under min utbildning som ledde till mitt underbara jobb.
Fan, vad skönt att höra jag inte är ensam.
Från en som jobbat i branschen i snart nio år, gå inte in i väggen! Försök hitta arbetsgivare som erbjuder kompetensutveckling på arbetstid. När du har några år erfarenhet sitter du i guldläge och arbetsgivarna kastar erbjudande på dig.
Hobbyprojekt kan vara kul, men det får inte vara på bekostnad av din mentala hälsa