Ni No Kuni: Wrath of The White Witch

Medlem
Ni No Kuni: Wrath of The White Witch

Vissa spel som man spelar har en tendens till att liksom bara passera revy i ens liv, andra stannar kvar och sår som ett frö i bröstet som man sedan bär med sig. Ni No Kuni Wrath of the White Witch har gjort just det sistnämnda hos mig.

Innan jag själv rullade igång min resa i Ni No Kuni så hade jag hört väldigt mycket gott om spelet, speciellt för några år sedan då det ett tag kändes som att spelet verkligen var på allas läppar, även hos folk som kanske vanligtvis inte spelade JRPGs. Där och då noterade jag det bara och gick vidare, JRPGs var inget som lockade mig på den tiden och i stället spenderade jag all min lediga tid i Azeroth.

Snabbspolar vi sedan till årsskiftet 2021/2022 så var läget helt annorlunda. Jag hade precis börjat spela Final Fantasy 7 Remake och någonstans under de där timmarna i Midgar hände något. Helt plötsligt öppnade sig en helt ny värld av JRPGs och en hel drös med spel inhandlades där Ni No Kuni var det första som jag klickade hem. Vad jag inte visste då var hur oerhört viktigt det där spelet faktiskt skulle visa sig vara för mig. Veckorna efter att spelet hade landat hemma hos mig blev turbulenta. Putin valde att invadera Ukraina och omvärlden kändes otryggare än den någonsin gjort under min livstid, det där gick någonstans ändå att hantera men när sedan min morfar också gick bort var det riktigt tufft.

Morfar var i mångt och mycket min egna lilla hjälte. Alltifrån matcherna i Scandinavium, vapentillverkningen i hans snickarbod på landet, andra världskriget dokumentärerna, Backpacker-spelandet, till promenaderna nere vid Röda Sten. Han som alltid har funnits där med en omtänksamhet och kärlek som inte visste några gränser och som genom allt alltid har befunnit sig i min ringhörna, genom vått och torrt. Förlusten av honom är den värsta som undertecknad någonsin upplevt och hur konstigt det kanske än må låta så var Ni No Kuni lite av en räddning här.

Spelet gav mig den där eskapismen till en sagovärld som tagen ur en barnbok som jag verkligen behövde där och då. Dess färgglada miljöer och karaktärer och hoppfulla ton spelet igenom hjälpte mig att hantera allt det jobbiga utanför och för det är jag ohyggligt tacksam.

Så vad handlar då Ni No Kuni Wrath of the White Witch om? Well, förutom att ha en väldigt lång titel så är det i mångt och mycket ett väldigt typiskt JRPG med turbaserade strider. Här vi får följa den unga Oliver som efter en fruktansvärd händelse upptäcker att han har magiska krafter och att det kanske finns ett sätt att återigen ställa saker och ting till rätta. Resan som vi sedan får följa med på tar oss till en helt annan värld som bjuder på talande katter, deprimerade drakar och en väldans massa annat. Ganska snart skaffar sig också Oliver nya vänner i den här nya världen och tillsammans beger man sig ut för att försöka ställa saker och ting tillrätta och rädda världen men också det som man håller som mest kärt.

När det kommer till ren gameplay så handlar det här alltså om turbaserade strider, men det finns också en aspekt av Pokemon här. Oliver och hans vänner har nämligen något som kallas ”Familliars” till sitt förfogande, små varelser som hjälper till i strider och som tillsammans med de andra karaktärernas färdigheter skapar ett helt nytt djup till striderna som är väldigt välkommet. Dessa varelser kan man sedan också utveckla och utrusta med lite extra saker för att de ska göra ännu bättre ifrån sig i striderna och det kommer behövas. Undertecknad rullade igenom spelet till en början helt utan en tanke på att grinda och det var ett misstag. Vid några tillfällen tar svårigheten i spelet ett rejält hack uppåt och med tanke på hur dyrt det är med manapotions och liknande så är detta ett nödvändigt ont. Lyckligtvis har inte jag själv särskilt svårt för just det här med grinding, men om du har svårare för det kan jag trösta dig med att det finns speciella monster som man kan farma där erfarenhetspoängen fullkomligen regnar över en.

Ute i världen rör man sig i ett top-down perspektiv och i städer rör man sig i tredjeperson och det funkar riktigt bra tycker jag. Vanligtvis är jag inte så glad i top down, men här tycker jag det funkar riktigt fint och i kombination med tredjeperson så blir det än bättre. Crafting finns också även om man låser upp det lite senare i spelet än i de flesta andra spel, det går dock endast att tillverka potions och liknande. För utrustning får du förlita dig på belöningar för quester eller spendera dina surt förvärvade slantar hos någon handlare.

Det viktiga i Ni No Kuni är dock handlingen och här blir jag sannerligen inte besviken. Det är väldigt välskrivet och karaktärerna har en personlighet som verkligen lyser igenom. Speciellt vill jag slå ett litet slag för ens följeslagare Drippy som är fylld till bredden med personlighet, lägg därtill också att han (om du spelar på engelska) också har en helt underbar skotsk engelska som görs av Steffan Rhodri. Det märks också att Studio Ghibli har varit inblandade i spelet, cutscenes och liknande är otroligt välgjorda och hjälper till att lyfta spelet till ännu en nivå.

Mycket positivt nu och så är det, men det finns en sak som efter ett tag tär lite på en och det är att långt ifrån all dialog är inspelad och därmed får man spendera väldigt mycket tid på att klicka sig igenom ibland hiskeligt långa dialoger. Visserligen kan jag förstå själva tanken med de långa dialogerna då det ibland också hjälper till att bygga världen, men när det så ofta handlar om rent strunt kan jag inte låta bli att bli lite irriterad över det.

Resan och äventyret som vi bjuds på här är som sagt oerhört vackert och något som jag kan känna att alla är värda att uppleva åtminstone en gång. För egen del blev som sagt spelet och världen en väldigt viktig flykt från verkligheten och för det är jag evigt tacksam. Morfar blev 93 år gammal, han levde ett liv längre än de flesta och även om jag saknar honom så att det gör ont så känns det någonstans ändå vackert att just ett spel gett mig en sådan tröst i allt detta, det var nämligen hemma hos mormor och morfar någon gång i mitten av 90-talet framför ett NES och Super Mario som han såg till att så det där fröet som sedan blommade ut i mitt eget spelintresse.

Ni No Kuni: Wrath of The White Witch
4
Mycket bra
+
En spännande och mysig värld
+
Handlingen
+
Drippy
-
Stundtals krystade och väldigt långa dialoger
-
Har man svårt för grinding blir det jobbigt
Det här betyder betygen på FZ
Medlem

Väl skrivet! Alla som gillar Ghibli borde prova på detta spel.


signatur

Besök oss gärna på POPKORN.nu och ha en bra dag! ;)

Chefredaktör

Tack för fin recension Greb!

Medlem

Bra spel, även om det inte riktigt nådde upp till dom höjderna jag hoppades på.

Köpte Wizard Edition när det släpptes till PS3 så jag har ett Drippy-gosedjur och ett engelskt exemplar av Wizard’s Companion vid bokhyllan. Vann även ett japanskt exemplar av Wizard’s Companion med Akihiro Hinos autograf.

Frilansare

Tack för recensionen! Fint skrivet om din morfar.

Gnällkuk

Riktigt fin recension, relaterar extra till morfar-delen. Fin anekdot!


signatur

..:: trickeh2k ::..
Windows 11 Pro - Ryzen 7 7800X3D - ASUS TUF B650-PLUS - Kingston FURY Beast DDR5 64GB CL36 - MSI MAG A850GL - MSI RTX 4080 VENTUS 3X OC - Acer Predator XB271HU - ASUS VG248QE - QPAD MK-85 (MX-Brown)/Logitech G PRO Wireless - Samsung 960 EVO 250GB, Samsung EVO 860 500GB, SanDisk Ultra II 480GB, Crucial MX500 1TB, Kingston KC3000 2TB - Steelseries Arctic 5 - Cooler Master Masterbox TD500 Mesh V2

Skribent

Fin recension, känner med dig. Min mormor fyllde just 101 år och bor fortfarande hemma utan någon större hjälp. Jag är tacksam att ha henne kvar och att hon är så pass frisk som hon faktiskt är vid de höga åldern. Men samtidigt vet jag att för varje dag som går så är det en dag närmare att hon inte är med oss längre. Hon har alltid funnits där och det kommer ta hårt på mig när dagen kommer, det vet jag.


signatur

"Writer and Fighter"

Medlem

Mycket bra spel. Väl genomförd handling. Personligen tycker jag detta spel är betydligt bättre än tvåan blev. Där var de för nitiska i att göra sig av med grinding elementen så spelet blev för lätt och kändes istället som on rails.

Medlem

Fin recension! Spelar igenom spelet just nu. Som gammalt fan av 90talets JRPG så var detta som en skänk från ovan. Lite repetivt med "grindandet" och vissa sidouppdrag. Men som helhet så är det fantastiskt!

Medlem

Spelar också nu. Känns som om valfritt jrpg fått barn med pokemon. Fin grafik men rätt segt spel överlag.

1
Skriv svar