Fobier?
Jag förstår inte vad ni är rädda för i djupa vatten? Kan någon berätta
Jag förstår inte vad ni är rädda för i djupa vatten? Kan någon berätta
Förstår inte heller, jag älskar djupa vatten, kanske är för att jag har varit utomlands och badat varje år sen jag var nyfödd, fast vet inte.
En sak som dock skrämmer mig är vissa havsbottnar, fy fan vilka saker jag har stött på :\
Jag förstår inte vad ni är rädda för i djupa vatten? Kan någon berätta
Att man är helt ovetandes och hjälplös. Vattnet lämnar mycket åt fantasin. Ungefär som att vara i mörkret med bakbundna armar och ben. Fantasin får för mycket utrymme.
Remember when you were young? You shone like the sun
Jag förstår inte vad ni är rädda för i djupa vatten? Kan någon berätta
Ja det här http://images.google.se/imgres?imgurl=http://upload.wikimedia...
We Will Fight For The Lost - Commander Shepard
Hah, har du gått o blivit så härdad?
Exponering för det man är rädd för fungerar visst utmärkt som terapeutiskt verktyg
Jaja, hoppas du får en trevlig filmkväll i.a.f.
Sitter och kollar på IT nu, än så länge är den riktigt trevlig!:D
Jag förstår inte vad ni är rädda för i djupa vatten? Kan någon berätta
Nej, det kan man inte. För då hade det inte varit en fobi. En fobi är en irrationell rädsla.
Många fobier bottnar dock i rationalism. Man är rädd för spindlar för att de är giftiga (sen generaliserar man till att vara rädd för även de arter som inte är särskilt giftiga eller giftiga alls), man är rädd för djupa vatten och mörkret eftersom man inte vet vad som finns där. Det är en inbyggd rädsla som delvis behövs. Kanske inte så mycket i vårt moderna samhälle, dock.
Att utsätta sig själv för faran (beteendeterapi) försvagar alltid fobin. Helst ska man använda sig av kognitiv beteendeterapi (KBT), dock. KBT kan bota allt.
Jag är väldigt intresserad av psykologi (särskilt kognitiv psykologi) och fobier. Det här är ett intressant ämne. Återkommer senare.
Måste säga att It var en rätt bra film, dock blev den aldrig särskilt läskig - jag är väl för gammal för sånt.;)
Jag är väldigt intresserad av psykologi (särskilt kognitiv psykologi)
Samma här. Fast jag är mer inne på praktisk design. Hur bygger man en moj som bara genom sin utformning berättar hur den ska användas? Hur ser ett dörrhantag ut som genom sin form och placering på dörren talar om för folk huruvida dörren går utåt eller inåt? Den typen av kognitiv vetenskap och psykologi är jävligt intressant och kan appliceras på mycket.
Edit: mitt tangentbord har dyslexi.
Jag förstår inte vad ni är rädda för i djupa vatten? Kan någon berätta
Det är en situation, djupa vatten, hårt förknippad med elände och död - Kyla, utmattning, stömmar osv, osv, det är bara de rationella farorna men sedan har du allt därnere i mörkret som ingen har sett, det är ingen höjdare att fundera kring.
Det är ju naivt att tro att all skit som plaskar runt i haven är loggade och klara - vi känner långt ifrån till alla slemmiga, äckliga saker därute.
Jag kommer ihåg första bilderna på "Megamouth"... Den är helt ofarlig men jag ville inte ens bada i badkaret efter dessa bilder.
My goal in life is to be the person my dog thinks I am.
Sveriges vanligaste fobi måste ju ändå vara rädsla för hundar.
Att vara hundrädd ÄR en fobi. Det må så vara att det bottnar i en faktisk händelse i ens barndom, eller whatever, men ofta så är folk hundrädda bara för att deras föräldrar är/var det.
Den överväldigande majoriteten av alla hundar är INTE folkilskna bestar, som bara väntar på en chans att hugga dig i strupen.
Jag tröttnade på min gamla signatur, men kom inte på något vitsigt att skriva som inte kändes fånigt, så det blev den här harangen i stället.
Sveriges vanligaste fobi måste ju ändå vara rädsla för hundar.
Att vara hundrädd ÄR en fobi. Det må så vara att det bottnar i en faktisk händelse i ens barndom, eller whatever, men ofta så är folk hundrädda bara för att deras föräldrar är/var det.
Den överväldigande majoriteten av alla hundar är INTE folkilskna bestar, som bara väntar på en chans att hugga dig i strupen.
Jag är anti-hundrädd. Jag har aldrig träffat en hund som jag varit rädd för - Jag blev biten rakt över huvudet av en schäfferhund som ung gosse och jag har blivit biten många gånger sedan dess... Så en förfärlig upplevelse behöver inte betyda irrationell rädsla.
Jag undviker dock en del hund-situationer då jag värnar om hunden - för att få en hund att lägga ner en attack måste man ju skada den och det är jag inte intresserad av... men rädd? Inte en sekund. Då är kor värre... det finns inte en cm på en ko som är ren och fin - de är äckliga, kladdiga och luktar förjävligt.
My goal in life is to be the person my dog thinks I am.
Sveriges vanligaste fobi måste ju ändå vara rädsla för hundar.
Att vara hundrädd ÄR en fobi. Det må så vara att det bottnar i en faktisk händelse i ens barndom, eller whatever, men ofta så är folk hundrädda bara för att deras föräldrar är/var det.
Den överväldigande majoriteten av alla hundar är INTE folkilskna bestar, som bara väntar på en chans att hugga dig i strupen.
Jag är anti-hundrädd. Jag har aldrig träffat en hund som jag varit rädd för - Jag blev biten rakt över huvudet av en schäfferhund som ung gosse och jag har blivit biten många gånger sedan dess... Så en förfärlig upplevelse behöver inte betyda irrationell rädsla.
Jag undviker dock en del hund-situationer då jag värnar om hunden - för att få en hund att lägga ner en attack måste man ju skada den och det är jag inte intresserad av... men rädd? Inte en sekund. Då är kor värre... det finns inte en cm på en ko som är ren och fin - de är äckliga, kladdiga och luktar förjävligt.
Har du koskräck?
tror alla här på forumet hade bajsat lite i badbrallan om de simmade på öppet hav där det är djupast (runt 11000 meter) och man vet att det är så långt ner, då tror jag man är lite rädd.
jo visst, men det skulle nog mer bero på att jag är en dålig simmare samt ev. hajattacker, men antagligen skulle jag nog drunka innan jag skulle hinna bli hajmat.
Själva djupet är väl inget konstigt, kan lika gärna drunka i 30 cm djupt vatten om jag tex slår skallen.
thank you, come again
Jag förstår inte vad ni är rädda för i djupa vatten? Kan någon berätta
Nej, det kan man inte. För då hade det inte varit en fobi. En fobi är en irrationell rädsla.
Många fobier bottnar dock i rationalism. Man är rädd för spindlar för att de är giftiga (sen generaliserar man till att vara rädd för även de arter som inte är särskilt giftiga eller giftiga alls), man är rädd för djupa vatten och mörkret eftersom man inte vet vad som finns där. Det är en inbyggd rädsla som delvis behövs. Kanske inte så mycket i vårt moderna samhälle, dock.
Att utsätta sig själv för faran (beteendeterapi) försvagar alltid fobin. Helst ska man använda sig av kognitiv beteendeterapi (KBT), dock. KBT kan bota allt.
Jag är väldigt intresserad av psykologi (särskilt kognitiv psykologi) och fobier. Det här är ett intressant ämne. Återkommer senare.
Att vara rädd för djupt vatten är dock inte särskilt irrationellt, skulle jag vilja påstå, även om det är irrationellt att vara rädd för djupt vatten för att man inte vet vad som finns där (dvs samma sak som att vara rädd för mörker), men att vara rädd för djupt vatten just därför att det är djupt är ju en helt annan sak.
Nu har jag en fråga att ställa er. Vilka här är mer eller mindre mörkrädda?
Jag kan säga att jag är det. :$
Enbart mörker klarar jag av, men mörker kombinerat med jobbiga situationer är värre.
Till exempel om det är mitt i natten och man ska tända en lampa i ett kolsvart rum, så brukar jag tänka mig att Reagan från exorcisten kommer att stå och titta på mig när jag tänder. Men mörkrädd skulle jag inte kalla mig.
Hur pass mycket klaustrofobi har ni?
Själv har jag nog lite mindre än de flesta, men små utrymmen är ändå vidrigt.
Remember when you were young? You shone like the sun
Enbart mörker klarar jag av, men mörker kombinerat med jobbiga situationer är värre.
Till exempel om det är mitt i natten och man ska tända en lampa i ett kolsvart rum, så brukar jag tänka mig att Reagan från exorcisten kommer att stå och titta på mig när jag tänder. Men mörkrädd skulle jag inte kalla mig.
Samma här - fast jag flinar när jag tänker på vad som kan vara i rummet. Vore ju så klockrent om det stod nån där:D
Ergo, jag är inte mörkrädd.
Enbart mörker klarar jag av, men mörker kombinerat med jobbiga situationer är värre.
Till exempel om det är mitt i natten och man ska tända en lampa i ett kolsvart rum, så brukar jag tänka mig att Reagan från exorcisten kommer att stå och titta på mig när jag tänder. Men mörkrädd skulle jag inte kalla mig.
Hur pass mycket klaustrofobi har ni?
Själv har jag nog lite mindre än de flesta, men små utrymmen är ändå vidrigt.
Viss mörkerrädsla, men beror även här på situation. Gillar inte spindlar som sagt och skall man in i mörka rum som förråd finns risken att man snurrar in sig i spindelväv och blir uppäten eller nått
Fantasin gör sitt jobb så att säga.
Har än så länge inte upplevt någon klaustrofobi men undviker gärna att ofrivilligt bli inlåst i ett rum utan toalett. Trist läge att får spökdiarré i en sådan situation
Räddförattskitanersigpåallmänplatsfobi kallas det väl?
Sedan har jag från barndomen en viss rädsla för att få så stort tryck över bröstet att jag inte kan andas. Det kom ur en lek där vi brottades, kastade soffkuddar och även oss själva över varandra. Kul till en början men vid ett tillfälle hamnade jag i ett sådant läge att jag inte fick luft vilket kändes fruktansvärt och paniken kom.
Så nu när jag ser på t.ex. amerikansk fotboll där 10 personer slänger sig över någon som gjort touch down går luften ur mig och obehag kommer över mig.
Jäkla skit som sätter sig i skallen... Varför kunde inte all information man skulle lära sig i skolan sätta sig lika lätt?
Som tur är är det inte så allvarligt att det alltid påverkar en. Oftast är hjärnan sysselsatt med att tänka på annat och ibland orkar man faktiskt inte ens bry sig.
Att vara rädd för djupt vatten är dock inte särskilt irrationellt, skulle jag vilja påstå, även om det är irrationellt att vara rädd för djupt vatten för att man inte vet vad som finns där (dvs samma sak som att vara rädd för mörker), men att vara rädd för djupt vatten just därför att det är djupt är ju en helt annan sak.
Nu har jag en fråga att ställa er. Vilka här är mer eller mindre mörkrädda?
Jag kan säga att jag är det. :$
jag älskar mörker, gärna kombinerat med total ljudlöshet tror jag det vore det optimala stressavvänjningen.
Jag kan dock tänka mig att det kan vara lite läbbigt om man sett en otäck film innan.
thank you, come again
Mm, det är ganska skönt på sitt sätt, men jag gillar inte det att man inte ser någonting. Man vet inte vad som finns där inne/ute, i det djupa mörkret. Nog för att det inte finns något där, men ändå. Jag har lätt för att inbilla mig saker. :/ (Vilket är anledningen till att jag har bojkottat alla former av skräck)
lol, tråden är full med fegisar!
är en väldigt stor skillnad på respekt och rädsla för övrigt.
"A word to the wise is infuriating." - Hunter S. Thompson
http://www.fz.se/bloggar/min_kamp/
Att vara mörkrädd är en naturlig instinkt som alla människor har mer eller mindre.
Om ni går i totalt mörker och hör något som knäpper bakom er, tro fan att adrenalinet börjar pumpa i kroppen då. Kom inte och säg något annat.
Inte jag, jag skulle snabbt och smidigt insätta mig i en TFP.
Förmodligen så skrämmer jag vad det nu än är som knäpper bakom mig ;p
rädsla är naturligt när det handlar om saker som skulle kunna vara naturligt farliga för oss. som en björn som kan äta oss t.ex. inte en liten fjantig spindel eller en larv som äter blad.
"A word to the wise is infuriating." - Hunter S. Thompson
http://www.fz.se/bloggar/min_kamp/