[TD] Om sanningen ska fram

Jag kan inte vara tyst längre. Jag har spelat elektroniska spel sedan sommaren 1984 då jag svettade mig genom "Knight Lore" på kusinens avancerade ZX Spectrum. Åren efter det är inte, som man skulle kunna tro, höljda i någon speldimma, snarare minns jag precis varje spel jag tog mig an, och det var många, så många att jag inte har tid att räkna upp dem alla här.

De största glädjerusen gav Westwoods spel, "Command & Conquer", så även "Lands of Lore II" och "Lands of Lore III", sedan var det dags för tyngre saker, "Half-Life" och Looking Glass odödliga "Thief"-spel. Jag fick en adrenalinkick av "Deus Ex", sedan blev jag förälskad i Rapture i "BioShock" och hade en crush på "Big Sister", nåväl. Vi behöver inte gå in på detaljer. Ett raskt hopp fram hamnade jag i någon slags Call of Duty-yra och tyckte det var så underbart och fantastiskt, tills det inte var det längre. Jag testade Battlefield och ryser fortfarande av välbehag när jag tänker på "Bad Company 2". Det var tider det, och det var det!

Rocksteady räddade mig från tråkiga somrar och Batman blev en hjälte jag har med mig varje dag; speciellt när jag närmar mig kylskåpet:

"I am the knife, you are cheese!"

(R.I.P Kevin Conroy)

Remedy betydde också oerhört mycket för mig under en viss tid av livet och jag kommer aldrig glömma vad Max Payne gjorde för mig.

Om du undrar vad jag mumlar om, läs gärna min krönika här:

https://www.fz.se/forum/trad/436385-kronika-en-kall-dag-i-hel...

Mikrotransaktioner idag dominerar nästan allting, så även lata spelutvecklare och kapitalister som har förstört denna konstform (Embracer Group, jag kastar mina gamla kalsonger på er, fy skäms!)

Jag kan knappt öppna något spel utan att bli nedstämd av alla ikoner som fullkomligt översvämmar allting, för att inte säga reklam eller vad det än må vara som vill göra allting enklare för mig. Någon gång, jag vet inte hur det gick till, tog sig Bobby Koticks onda och giriga själ ur sin fysiska kropp och blev ett med Astralkroppen som ger näring till spelindustrin. Där befinner han sig än som ett virus.

Vissa verkar dock vara skyddade mot detta virus, och självfallet tänker jag på Hidetaka Miyazaki samt, Tomohiro Shibuya och Yui Tanimuras gåva (Dark Souls II) till spelvärlden i form av:

Demon's Souls (2009)
Dark Souls (2011)
Dark Souls II (2014)
Bloodborne (2015)
Dark Souls III (2016)
Sekiro: Shadows Die Twice (2019)
Elden Ring (2022)
Elden Ring: Shadow of the Erdtree (2024)

Jag har aldrig dött så många gånger i spel, bitit i mina morgontofflor, kastat ut soffor och TV-apparater genom fönstret och rakat grannens katt - sedan jag började lattja runt i Miyazakis galna världar. Vid varje raseriutbrott har ett lugn infunnit sig och jag har hört en röst i huvudet som har sagt:

"Glöm inte köpa mjölk!"

Nej, den andra rösten:

"Ska du ge upp nu, jag trodde du inte gav upp så lätt!"

Och det har jag inte.

Sedan år 2009 har jag bara klarat ut ett spel och det är "Dark Souls", inte omtolkningen av DS från 2009, utan Remastered versionen, hör och häpna, på PC. De andra spelen har jag bara skrapat på ytan. Med det skrivet känner jag, trots alla misslyckade försök, att Miyazaki är den enda spelutvecklare som verkligen respekterar mig. Svårigheten, den halvsnygga grafiken (då syftar jag på de tidigare spelen), buggarna, glitcharna, den gömda loren, allt bidrar med sin charm och jag får upptäcka på egen hand.

Jag är som Adam utan Eva i min Mankini, jag är som Thor utan sin yxa gaffel, jag är som Cher utan Bono; en fri själ som kan göra vad jag vill utan att någon säger till mig hur jag ska göra. Det tycker jag är respekt. Jag kliver ju in i Miyazakis vision, och jag vill inte han ska ändra ett dugg.

Nu ska jag till "The Lands Between" och jaga fragment av tålamod, för jag vet jag kommer behöva det.

Glad sommar!

Tack för påminnelsen; men "BloodBorne" får gärna komma till PC någon gång.