Frittfall i Strawberry

2024-07-02 13:37

Medlem

Medlem sedan: aug 2018

Offline

Frittfall i Strawberry

Det finns en överenskommelse mellan oss slutanvändare och de som skapar digital media. Filmer, musik, spel och böcker; alla har olika men relativt väldefinierade ramar som vi rör oss inom som skapare och användare. Mitt intresse och min kunskap är främst inriktade på spel, så det är där jag har lättast att se förändringar och utveckling av dessa ramar. Men jag misstänker att samma typ av dynamiskt regelverk gäller för litteratur och filmer också.

GTA VI är på väg, och det florerar många rykten om revolutionerande teknologi som ska påverka och styra hur NPC
beter sig för att skapa en trovärdig och dynamisk värld. Det är en patentansökan som fått internet att spekulera vilt om hur GTA VI kommer att förändra spelvärlden med sin nya teknik. Naturligtvis omskrivet i hyperboler och uppblåsta termer som är omöjliga att faktiskt möta. Det som för mig gör det värt att nämna är hur just spelutvecklarna Rockstar har varit med och tidigare skrivit om reglerna för spelvärlden. Hade det varit någon annan utvecklare, AAA, AA eller indieutvecklare (eller AAAA-utvecklare i Ubisofts fall…) hade jag inte fäst så stor vikt vid löftet om ny teknik som kan förändra hur vi interagerar med spelvärlden. Men Rockstar är inga nykomlingar; det finns många exempel på hur de har varit med och drivit sina genrer framåt genom tiderna. Dessutom är de ett av få spelhus som fortfarande levererar när deras produkter är redo. Det är inte bara få spelutvecklare som har den ekonomiska situationen där de kan vänta tills produkten är helt redo, utan som faktiskt gör det också. Kanske är det därför som Red Dead Redemption, GTA-serien och deras mindre titlar ständigt får så höga betyg av recensenter och användare?

Men det var det där med ramarna och det outtalade avtalet mellan konsument och tillverkare. Detta är min sista del i min lilla miniserie om NPC
och tankar kring dem, och det är dags att tänka på refrängen. Och det är just förväntningarna på spel, hur vi interagerar och styr, som är refrängen i denna följetong. Jag nämnde hur City-Swimmer avrättades på öppen gata och helt tog mig på sängen över vad som kunde ske i spelet. Med många hundra timmar i spelet hade jag - vad jag upplevde - en väldigt god syn på hur spelet fungerade och under vilka premisser alla karaktärer i spelet agerade. Att jag slaviskt följde utvecklingen hjälpte till att förstå vilka regler som gällde - och att City-Swimmer åkte dit för stöld var inte otänkbart, men det hade aldrig skett innan. Men det gjorde spelet levande! Det skedde oavsett min karaktärs inblandning i händelsen. Jag var ingenting annat än en åskådare i en värld där jag annars är huvudkaraktär och rampljusets ständiga centrum. Att jag själv kunde komma till slutsatsen om händelseförloppet som ledde till hennes politiskt viktiga död (Alla Argonians är faktiskt inte Shadowscales) gjorde det hela bättre. Det kändes inte slumpmässigt eller som en bugg. Det var en berättelse i berättelsen.

Rockstar har i sina spel suddat ut gränserna för vad man kan förvänta sig av NPC
man möter i spelet. Från att i GTA 3 ha varit väldigt pratglada och sagt saker som kan överraska oss som spelare, till vart vi är nu i senaste släppta versionen av spelserien samt i Red Dead Redemption 2. Vi som spelare har lärt oss att förvänta oss det oväntade. Men även här finns det regler i beteende som vi kan förvänta oss av karaktärerna i spelet. Polisjakter av syndare och öppen eldstrid på gatorna är ingenting som vi rynkar på näsan åt i GTA längre. Frekventerar du någon av de tyngre kriminellt belastade områdena i spelen, sker det oftare skjutningar mellan folk och polis där fler inblandade. Men det är aldrig tal om några masskjutningar av sinnesrubbade individer. Vi kan se fulla och påverkade individer som lever sina nästa liv i båda spelserier, men aldrig döda av överdoser. Det är mönster vi ser under timmarna vi spelar som sätter realistiska förväntningar på spelet och hur det reagerar på oss som spelare.

Det finns spel som programmerar in för det där lilla extra. Saker som kan hända men antagligen inte gör det. På så vis kan spelutvecklarna överraska spelaren som slentrianmässigt lärt sig sitt spel och rutinerna som samexistensen sker på. I Fable II finns det utsatta stackare som är hemlösa (trots vad min lilla krönika handlade om). De sover under den stora stenbron som leder in i spelets huvudstad Bowerstone och verkar ha det sådär om man skall vara ärlig. Under en genomspelning sprang jag över en av de sovande stackarna som svarade ”I would step on people too if I was a Hero”. Den kommentaren sved av flera anledningar. Första stickande känslan kom av att det är hjärtlöst av mig att springa på någon, den andra örfilen kom flygande av skammen efter det jag gjort. Visst är det ”bara en NPC” men det gör det inte okej att trampa på den stackaren. Och jag misstänker att om den interaktionen hade låst upp en achievement så hade det varit en extremt försvinnande liten del av användare som låste upp den. Men Lionhead Studios hade bemödat sig att klämma in det där lilla samspelet mellan min hjälte och den utsatte stackaren under bron. Vem vet hur många fler sådana tillfällen som är låsta bakom extremt precisa förutsättningar?

För mig finns det ett tillfälle som stuckit ut mer än något annat, i något spel, när det gäller att bryta förväntningar och regler. Klokt att spara det till slutet av sista texten för att behålla lite retorisk spänning! Det gäller Rockstars senaste epos, Red Dead Redemption II, vilket i år firar sex hela år. Rockstar är de absoluta mästarna, enligt min åsikt, på att skapa miljöer där det oväntade faktiskt händer och så var det här också.

Jag och min trogne häst Gamle Blacken var ute och red. Iklädd rollen som Arthur Morgan, den karismatiska cowboyen, var jag och min trofasta häst ute på vift. Jag minns inte idag om vi jagade, vilket känns troligt då det var det jag spenderade majoriteten av min tid med, eller om det var på väg till något annat viktigt. Men jag var utanför den pittoreska bebyggelsen Strawberry, en liten by insprängd i mitten av en lummig skog. Av impuls beslöt jag mig för att ta en liten genväg utanför stigen och i sista sekund insåg jag att jag red mot en klippa. Det var för sent att bromsa, jag och min stackars kumpan störtade ut för klippan. Det hade varit ett dödsfall om det inte var en mellan-klippa 3-4 meter under kanten jag störtade ut för. Vi överlevde men Arthur och hästen blev liggande på avsatsen. Båda såg döda ut, och kameran panorerade långsamt upp mot klippavsatsen. Från ingenstans dök det upp en glad man med hatten på sned. Han frågade ”Did you just ride your horse off a cliff?!” varpå Arthur svarade elokvent: ”Yes”. Då frågade mannen igen ”Do you need help?”. Arthur svarade likadant igen; ”Yup”. Mannen berättade att han skulle in till staden och hämta en stege för att hjälpa Arthur. Sedan försvann han.

Jag väntade i säkert femton minuter riktig tid för att se hur långt den här lilla upplevelsen sträckte sig men mannen kom aldrig tillbaka. Däremot var det en helt fantastisk sak att uppleva. Vansinnigt oväntat och ett verkligt spelminne. När jag delade detta på Reddit möttes jag enbart av skeptiker som sade att om jag inte hade bevis hade det aldrig hänt, och jag satt ensam kvar i mitt hörn omgiven av pekande fingrar i flera år. Tills en annan användare kom in och bekräftade efter att ha upplevt samma sak. Oavsett tvivlarnas tvivel så var det här en väldigt Rockstariansk upplevelse. Det var ruskigt oväntat men inte otänkbart.

signatur

Allt har en ände. Och korven den har två.