The Witcher 3 - Blood and Wine

Att få återkomma till Geralts värld i The Witcher är som att komma hem. Att säga att det är som att kliva in i en sagobok är ingen överdrift, men precis som alla sagor tar även The Witcher 3 slut, för min del efter 7 års spelande till och från.
Jag hade sparat den sista expansionen tills att jag uppgraderat till en ny dator, för att kunna åtnjuta det grafikunder som spelet visar upp. Sen tog det några år, några hutlösa prisuppgångar på komponenter, annat som behövdes sparas till istället. Men nu äntligen tog jag mig ann spelet som låg och var installerat i Steam utan att köras klart, och jag är inte besviken.

Om sagoboken tidigare bestod av folksagor från Bröderna Grimm är Blood and Wine-expansionen istället fullt med fabler från HC Andersen eller Cervantes ”Don Quixote”. Vi får möta galanta riddare, glamorösa prinsessor, grymma troll, gnissliga väderkvarnar och allt i det nästan disneyfilmsliknande Toussaint, med dess natursköna lummiga kullar, högresta berg, och inte minst staden Beauclair vars spirors och hustoppars silhuetter kan ses var som helst du befinner dig i landskapet. Det finns ett liv i Beauclair som är olikt allt annat i spelväg. För en gångs skull är inte allt en rå, blöt och dyster misär. Det är istället en vacker, färgstark stad där invånarna har roligt, där fåniga adelsmän blandas med filosofer och bagare och där äventyrslystna pilska charmörer är lika förekommande som den naiva, genuina kärleken. Det är en stad jag vill stanna i lite längre och lära känna lite bättre. Därför är det synd att spelet likt originalet är så bundet av sin minikarta, symboler att gå till på kartan och att följa den prickade linjen överallt istället för att låta dig hitta själv och ge dig möjligheten att göra det. Ibland stängde jag av UI:n helt och hållet för att uppleva mer och ta fina screenshots som kändes som mina alldeles egna renässansmålningar.

I Blood and Wine har Geralt blivit tillkallad av hertiginnan av Toussaint för att lösa en rad mord som drabbat hertigdömets riddare. Under äventyrets gång får han sällskap av en gammal vän med långa tänder och tillsammans tar de sig ann mysteriet. I konversationerna dem emellan får vi lära oss mer om Toussaint, om hans återfunne vän och inte minst Geralts egen historia.
Det är just här The Witcher 3, men kanske särskilt Blood and Wine lyckas som bäst. Det är i de alldagliga konversationerna mellan Geralt och hans vänner, rivaler, och kunder som han blir mest intressant. För att vara en naturligt fåordig, grymtande man, lyckas Blood and Wine krama ur riktigt avslappnande och samtidigt intressanta konversationer från häxkarlen, där han pratar om både sig själv, vad han vill och där han tillåter sig själv att njuta lite av livets goda. Du får till och med tillgång till din egen vingård, med en trevlig ställföreträdare som hjälper dig inreda gården och som också gärna spelar kortspelet Gwent med vilken lek du vill. Och vem vet, kanske kommer det några vänner på besök så småningom?

Apropå Gwent har expansionen också introducerat en ny lek, Skellinge, och därmed utökat antalet lekar till 5. Det är en rätt så märklig lek, med inte alltför starka kort, inga spionkort (som gör att du kan dra fler kort) utan istället kraftiga mönstringskort (kort som låter dig ta fram likadana kort ur leken och lägga ut dem med en gång), starka väderlekskort och flugsvampar som får dina krigare i leken att förvandlas till björnar (det blir mer förståeligt om du kört Gwent tidigare). För att få dig att spela med dessa kort har expansionen ett nytt sidouppdrag där du åter igen ska samla på dig alla korten från lokala spelare, och sedan gå med i en turnering där du måste spela som Skellinge.

Spelet låter dig också bli starkare på två sätt. För det första får du tillgång till en mästersmed som kan, om du hittar diagrammen och du har tillräckligt med pengar och resurser, uppgradera din witcherutrustning till grandmaster-kvalité. Har du ett komplett set får din utrustning extraegenskaper som till exempel att din Yrdenmagi (en cirkulär magisk fälla för spöken) får en 40 % större radie.
Geralt hittar också ett gammalt laboratorium där en bortgången professor luskat fram hur häxkarlar kan muteras ytterligare och därmed utöka sina färdigheter till en ny nivå. Det betyder i praktiken att du får ytterligare ett uppgraderingsträd där du kan spendera mutagener och färdighetspoäng till att låsa upp nya färdigheter och bli ännu starkare, något som behövs i det ganska tuffa Toussaint.

Det finns en mängd sidouppdrag att uppleva, bland annat ett där du äntligen får möjligheten att ha en riktig diskussion med din häst, Roach, eller ett där du får avgöra om du ska hjälpa en gammal man att överleva eller istället låta honom få dö lycklig och göra det han tycker om bäst. Förutom det finns det nya Witcher-kontrakt och skattjakter.
Huvudstoryn är spännande, innehåller fantastiska stunder och sammandrabbningar, men den misslyckas med att ge utrymme för att utveckla vissa av huvudpersonerna, som introduceras för sent. Beroende på vilka val du gör kommer historien grena ut sig i två olika quest-kedjor och olika slut, där de alla är värda att spela sig fram till med olika sparfiler. Det finns alltså en hel del att göra och anledningar att spela om. Inte konstigt då att det tagit mig så länge att bli klar. När jag nästan var klar släppte CD-projekt Red en patch som fick även min, nu inte så nya dator längre, att börja brumma på av ansträngningen (skärmklippen i recensionen är alltså av blandad bildkvalité).

Det har varit en lång resa för mig och Geralt, men efter mer än ett halvt dussin år är resan slut. The Witcher 3 är inte perfekt i alla avseenden, men det är ett spel som är speciellt för mig. Det har känts svårt att känna sig färdig med det hela, men nu är sagan slut. Att den tar slut just här, i det vackra, glada Toussaint, gör att det ändå känns OK.
Jag kan lämna Geralt här han äntligen har fått komma till ro.

Tack för att ni läste.
Ett lagom spel till den lugna semestern.

Funderar på att pröva 2an.
Är den bra?

Du kommer få det kul!

Det låter inte så illa! Just striderna tyckte jag var lite bristande i Witcher 3 - blev ofta att man körde samma sätt. Uppgraderingsträdet uppmuntrade det.

Bara dialogerna och manuset är bra så låter det lockande. En annan sak jag inte gillar mycket i Witcher 3 är hur dåligt den öppna världen är utforskad, med en massa symboler på kartan istället för att uppmuntra att hitta det själv.

Blev snyggare så;) Tack så mycket för att du läste!

Ja - jag kände lite så också. Men det kändes som sagt ok ändå när allt var slut.
Kan alltid köra new game +

Ja konversationerna de emellan är verkligen något speciellt!

Wow, visste inte det fanns till Switch. Klarar den verkligen av det? Min dator pustar!

Ja, kan man tycka. Men de ska väl komma en ny etta typ har jag förstått det som. Hur som är jag sugen på att pröva 2an