The Bard's Tale - Monty Python i spelformat.

• Plattformar:PlayStation 2, Xbox, Windows, iOS, OS X, Linux, PlayBook, Android, Ouya, PlayStation 4, PlayStation Vita, Xbox One, Nintendo Switch

• Release: Orginalet: 2004-10-26

• Utvecklare:inXile Entertainment.

År 2004 var ett spelår utöver det vanliga, det var ett år då tungviktare som Far Cry, Half Life 2, GTA: San Andreas, och The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay avlöste varandra, och det kommer dröja länge innan vi får ett spelår av samma kaliber som 2004. Om vi ens får ett till sådant spelår. Mitt bland alla dessa tungviktare släppte studion inXile Entertainment en uppföljare, och lite av en reboot, till den gamla äventyrsspelserien The Bard’s Tale från 1980-talet. 2004 års upplaga av The Bard’s Tale var kanske inte det bästa spelet som släpptes det året, men det var garanterat det roligaste och med en humor som håller än idag.

Änkan Mary Macrary.

I The Bard’s Tale axlar man rollen som en småsjälvisk och småfalsk bard, känd enbart som The Bard. Det är en man vars intressen består av kvinnor, vin, och sång och som enbart kan motiveras med penningar och dekolletage. The Bard är så långt ifrån en hjälte som man kan komma. I typisk klyschig fantasyanda får The Bard reda på att han är “the chosen one” och måste överge sitt liv som bard för att rädda den fagra prinsessan Caleigh som har blivit kidnappad, något han går med på först efter han får se prinsessan på bild och konstaterar att hon är snygg och därför förtjänar att bli räddad. Med prinsessan som lockbete ger sig The Bard ut på ett roande och oförglömligt äventyr genom en fantasyversion av Orkneyöarna som av en tillfällighet råkar innehålla allt som en fantasyvärld behöver vad gäller flora och fauna. Under resans gång råkar The Bard ut för den ena tokigheten efter den andra och stöter på unika personligheter som en återkommande trio musikaliska Trows (typ gobliner), en underlig man i stinkande fursuit, och en stor mesig viking. Med sig på äventyret har han även en konstant närvarande, och dömande, berättarröst som bara The Bard kan höra.

Anledningen till The Bards äventyr

The Bard’s Tale är i grund och botten en del hederligt fängelsehålekrälare, även känt som dungeon crawler på engelska, och en del rollspel. Varken fängelsehålekrälardelen eller rollspelsdelen är revolutionerande på något vis men båda delar fyller sitt syfte, och det räcker långt. Under fängelsehålekrälandet tar man sig igenom olika områden samtidigt som man har ihjäl allt i sin väg och håller ögonen öppna efter skattkistor. Till sin hjälp har man sin trogna hund, olika kompanjoner som man kan åkalla genom att spela en liten melodi på sin luta, samt ett vapen av valfri sort, så länge valet faller på ett av fyra alternativ. En stor del av tiden kommer att tillbringas krälandes i olika skogar, grottor, och större borgar. Även om det finns några olika fiendegrupperingar och varelser att slåss mot är nästan alla designade efter samma mall med fem arketyper, så skillnaden är mest kosmetisk. Inget revolutionerande, som sagt, men underhållande nog. Även rollspelsdelen följer samma mönster av simpelhet, man sätter poäng i olika egenskaper som styrka, karisma, och tur, man låser upp olika färdigheter, och man gör diverse val spelet igenom som oftast för med sig konsekvenser av olika slag längre fram. Inget nytt alls, men det fyller som sagt sitt syfte. Precis som man i en bukett blommor har olika former av frodigt gräs och ogräs som utfyllnad så agerar gameplay loopen utfyllnad för berättelsen då det är den som är spelets tydliga fokus.

Hoppas du gillar den här vyn från ovan, för det där den man har spelet igenom.

The Bard’s Tales stora styrka är dess välskrivna manus och tydliga röda tråd spelet igenom. Det är lätt att få uppfattningen att The Bard’s Tale är fyllt av lättsamma tokigheter och underbältethumor som man snabbt tröttnar på, och det är för att just den lilla delen av humorn är lättast att beskriva. Ett bättre sätt att beskriva The Bard’s Tale är istället “Monty Python i spelformat.” Liksom Monty Python, och även filmerna med det gänget, klarar The Bard’s Tale av den fina balansgången att vara underhållande utan att det blir löjligt eller plojigt, något som tyder på kompetenta manusförfattare. Humorn, satiren, kommentarerna på samtiden, referenserna till populärkulturen, och samspelet mellan The Bard och Berättarrösten görs hela tiden på ett sätt som gör det till en naturlig del av The Bard’s Tales värld. Allt underligt som händer vävs in i berättelsen som om det vore den mest självklaraste saken i världen. Det blir aldrig någonsin forcerat eller konstlat. Till och med de många underliga och roliga sånger som dyker upp då och då känns helt normala. Något som bidrar till det är att spelet alltid håller sig till sina egna regler om hur världen fungerar, då är man som spelare alltid med på vad som gäller och blir inte förvånad när en talande dörr börjar sjunga en reklamjingel för en fiktiv öl. Dessutom tillåter The Bard’s Tale spelaren att se hur många av karaktärerna använder humor som en fasad för att dölja sina egna problem, sorger, och mörker. Det ger The Bard’s Tale lite välbehövligt allvar och gör att även några av de roligaste delarna av spelet kan kännas allvarliga tack vare dess mörkare undertoner.

Men, det är ju JAG som är the chosen one och inte du!!!!!!!

Ett bra manus hade inte betytt mycket alls utan det fantastiska samspelet mellan The Bard och Berättarrösten, Cary Elwes och Tony Jay, som verkligen blåser liv i den väldigt brittiska humorn. Det är en fröjd för öronen att höra de två käbbla med varandra som två gamla vänner om varför en dödad varg innehåller massor av köksredskap, eller höra dem diskutera om varför saker som hände i de tidigare tre spelen är helt oväsentliga och absolut inte bör nämnas och hur alla potentiella referenser måste vara ytterst vaga (det har med bråk med EA om rättigheterna till de äldre spelen att göra). Samspelet dem emellan håller samma höga klass spelet igenom. Det är också något som kännetecknar varendaste karaktär i The Bard’s Tale, alla håller samma höga kvalité oavsett vilken stereotyp de porträtterar, allt från den uttråkade försäljaren till den lille pojken som tror att han också är “the chosen one” till den storbystade änkan Mary Macrary. Alla, utan undantag, träffar verkligen rätt och gör världen levande och äkta. Min ärliga reaktion var att jag stundvis häpnade över kvalitén, att den var så hög hela vägen igenom.

Men tyvärr började jag mot slutet känna att spelet var lite för långt, framförallt att fångelsehålekrälandet höll på lite för länge och att de olika zonerna mot slutet blev längre än nödvändigt. Det hade kanske inte gjort något om den delen av spelet var något extraordinärt, men nu blev det mest ett repetitivt och småtråkigt måste som jag behövde klara av innan jag fick nästa del av berättelsen. Det är även under spelets sista fjärdedel som en del bekymmer med AIn börjar visa sig. En av ens kompanjoner kan desarmera fällor, något som är ganska viktigt, men när det är för många fiender runt omkring är det som om han låser sig och glömmer bort sin färdighet för att sedan efter ett tag springa iväg som en Scudmissil mot en fälla på andra sidan kartan. Även några underliga buggar med ljudet dök upp under den sista fjärdedelen, dels kunde det bara försvinna eller låta dovt och dels slutade mina kompanjoner prata, något de annars gör till och från. Startade jag om spelet kom ljudet tillbaka. Men som tur var var de de enda buggarna jag upplevde. Sedan märks det tydligt att spelet är 21 år gammalt i allt från grafik och gameplay system till användargränssnitt, visserligen kom Remastered and Resnarkled uppdateringen i oktober 2017 men den var mest till för att göra det enklare att spela det på moderna maskiner i moderna upplösningar. Det var inte något som störde mig, men det är något som ändå borde nämnas, att man behöver en viss tolerans för den något föråldrad spelmekaniken.

Såhär ser de flesta striderna ut, men kanske inte lika lätta då man blir lite OP mot slutet.

Trots att The Bard’s Tale är simpelt både vad gäller fångelsehålekrälandet och rollspelandet, och trots att jag mot slutet var redigt trött på att kräla i grotta efter grotta, så är det ändå ett av de bästa spelen jag någonsin spelat, och antagligen det roligaste spelet jag någonsin kommer att spela. Aldrig någonsin har jag skrattat högt så ofta eller varit så genuint road med ett leende på läpparna som när jag spelade The Bard’s Tale. Det är ett spel med enorma mängder hjärta, fyllt med unika individer som man vill lära känna, och det är ett spel där man hela tiden vill upptäcka varendaste litet hörn av alla skogar, byhålor, och städer i hopp om att få se fler tokigheter och lära känna fler konstiga personer. Om ändå bara striderna hade varit roligare, då hade The Bard's Tale varit det perfekta spelet. Men cirka 15 skitroliga timmar säger jag inte nej till och det är ett måste för alla som gillar den här typen av humor, även om vissa saker hade kunnat göras bättre.

_{An Ode to Charlie Mops. Det är tydligen en riktig folksång på de brittiska öarna. Några läsare kanske märker att det var en gif här förut, men alla ställen jag laddade upp den på tog ner den av någon förunderlig anledning. Kul...}

_{Fotnot: Några bilder har hämtats, med tillstånd, från MobyGames.}

Hur vågar de ha en sådan hemsk bild på skivan, tänk på barnen!

Haha, det där hade jag missat. Men det är genialiskt! Och blir inte förvånad att det var just The Bard's Tale av alla spel som hade det skrivet på skivan.

Tackar! Giffarna är ditt fel, tog mer tid än jag trodde att göra dem 😅
Tror inte man behöver ha spelat de gamla spelen, jag har själv inte kört dem. De är lite för old school för mig. Men ja, det är en helt ny historia och referenserna till de gamla spelen är ganska tydliga och självförklarande, så är det något man behöver veta så får man en bra uppfattning om vad det är. Var ett tillfälle då jag var lite fundersam på en sak som togs upp igen och igen utan att det förklarades. Men även det blir tydligt lite längre fram när flera karaktärer i en by hintar om det samtidigt som The Bard avbryter dem så ingen enskild säger för mycket, men tillsammans säger de en hel del. Ganska kul sätt att göra det på.

Har faktiskt funderat en del på hur man ska göra med översättning av ord och uttryck, särskilt när jag skrev den här texten. Fängelsehålekrälare var jag alldeles för nöjd med för att byta ut. Men samtidigt hade det kanske varit svårt att förstå vad jag menade utan att nämna dungeon crawler. Är svårt det här med hur man ska översätta och när man ska använda redan existerande och accepterade ord och uttryck. Vi säger ju inte ”sten och rull” om musikgenren ”rock ’n’ roll”, så ska man översätta spelgenrer som blivit accepterade på engelska? Men musikgenrer behöver inte heller böjas på samma sätt som jag behövde i min text. Samtidigt gillar jag att läsa på om spel på svenska och det känns som att flytet i texten blir naturligare när man inte byter språk i onödan eller gör konstiga svenskifieringar av engelska ord. Vi har ju också verktygen i det svenska språket för att göra egna passande ord, om vi vill. Är en knepig fråga faktiskt.

De där goblinerna i spelet är egentligen Trows, en brittisk variant av goblin (som också är brittisk), vätte, eller svartalv. Där kommer också problemet, vad säger man? Vi har någon form av konsensus av vad en goblin är i fantasy världar, men alla de där andra varelserna är unika och kan betyda olika saker beroende på var man är i landet eller världen. Sen är en ”äkta” folklore goblin mer som en vätte medan en fantasy goblin har blivit sin egen varelse. Och om man ska skriva på svenska, vad väljer man..? Kanske finns någon språkpolis som har koll på hur man ska göra? För jag som har läst översättning på universitet vet inte, fanns liksom inga regler för sådant…

Vilket kap! Tack för att du tog dig tid att läsa! Hoppas du gillar det lika mycket som jag gjorde
Men kan rekommendera att koppla in en handkontroller, var skönare att spela med en sådan. Glömde nämna det i recensionen, tyvärr Ska lägga till det i betygsrutan är jag kommer hem.