Inlägg av Gammelgejmern

Fast det jag sa var att det har hänt mycket om man slutar att stirra sig blind på vad de gamla mega-företagen gör nu.

Det görs så klart bra storspel också, men då marknaden idag är så bred så förstår jag inte alltid varför man ska stirra sig blind på vad storföretagen gör nu.

Nostalgin är en otroligt stark kraft. Ibland så stark att man inte riktigt ser klart. Man kommer med ursäkter. Man ger saker nya chanser igen och igen. År efter att det slutat vara givande på riktigt. Man tänker att känslan som man en gång fick måste gå att nå igen. Den måste finnas där. Kanske är det drömmen om en enklare, men samtidigt mer spännande och optimistisk tid som drar en tillbaka.

90-talet och tidigt 00-tal var en spännande tid. Teknologin utvecklades märkbart i rasande tempo.

Spelutvecklarna var mina rockstjärnor. De verkade leva utanför samhällets gamla gråa ramar. Fria skapare som pressade teknologins gränser för sakens skull. Drömmen om profit fanns säkert där, men man vill hela tiden leverera något nytt. Spelmekaniskt. Tekniskt. Grafiskt. Man ville få folk att häpna, och det gjorde vi på löpande band.

Spola fram 15 - 20 år i tiden. Spelföretagens namn finns kvar, men utöver namnen så finns det väl inte längre mycket gemensamt med sina forna jag. Vad som en gång var småföretag som drevs av entusiaster är idag megaföretag som drivs av investerare och marknadslogik.

Istället för att skapa nya upplevelser som utmanar så vill man ofta spela på säkra kort som alla känner igen. Ofta efter en mall som alla känner igen.

Ofta så tycker jag att vi äldre spelare fastnar i att gnälla på den moderna spelindustrin. Jag har gjort mig skyldig till detta under många år. Det är själlöst säger man. Ibland kanske man undrar vad fan man håller på med egentligen. Åren går, allt snabbare, och här sitter jag och springer efter pluppar på en karta.

Ibland känner man att det inte hänt något alls sedan mitten på 00-talet.

Men det finns ju så mycket annat. Är inte många av dagens indieutvecklare vad många av våra hjältar var på 90- och 00-talet?

Är det daga att släppa sargen och acceptera att vi lever i en ny värld?

Är du bra på att våga dig på nya upplevelser eller fastnar du lätt i det stora, trygga?

Att släppa det förflutna kan vara svårt. Rent av obehagligt. Men ibland måste man.

Mvh en AAA-knarkande gnällspik. Förhoppningsvis F.d.

Edit: Inser att jag nog var lite otydlig.

Jag menar absolut inte att man antingen ska sluta gilla gamla retroklassiker (äkslar retro!) eller att man ska sluta gilla storspel (det görs många bra nya spel).

Sorry, jag var lite otydlig där. Jag talade mer i största allmänhet.

Jag menade mer på lång sikt, vad det kan göra med en undermeevetet på lång sikt.

Jag har många tjejkompisar som drar in hundratals marchningar och upplever en viss paralys av det.

Jag tycker att det ändå är intressant att se hur teknologi och design påverkar och formar männskligt beteende. Även om jag inte gillar riktningen.

Tinders design där man hela tiden blir matad med bilder att gilla eller rata så fort man öppnar upp appen har uppenbart lett fram till den stereotypiska Tinder-profilen. Man måste fånga intresset direkt.

Sug i blicken, solssken, champange, resor, blå himmel och stränder. Kvinnor under 30 visar ofta upp väldigt mycket rumpa.

Jag dömer verkligen ingen, det är inte deltagarna som skapat reglerna.

Det ser säkert likadant ut på herrsidan. Bilar, båtar, dricka öl på stranden, visa på livsglädje. Suga in magen och brösta upp sig.

Vet inte om jag skulle stå ut med att göra mig till en produkt som optimrtar likes i så stor mån.

Jag tror att det kan vara upplevelsen av det oändliga utbudet som gör det hela väldigt utmattande. Man blir rationell på ett sätt som gör att det blir svårare för ett djupare möte att uppstå. Finns det hela tiden andra potentiella dejter så är det lätt att man fastnar i ett "gräset är alltid grönare på andra sidan"-tänk. Även om man kämpar emot. Att bli förälskad i någon kräver att man även faller för personens "svagheter". Om man börjar tänka och jämföra med tio andra potentiella dejter så blir det nog svårt.

Om jag tänker på mina två senaste relationer så skulle jag nog inte fallit för dem om jag var djupt fast i Tinder-träsket då vi var väldigt olika och de inte var min "typ", men vi hade jäkligt kul och bra tillsammans ändå.

Sedan så vet man också att man själv är en produkt på en marknad. Personen man dejtar kanske har ett ständigt ökande antal matchningar på Tinder, och därför blir kravet på att prestera högre.

Det är ju stor skillnad om man träffar någon mer naturligt och kan låta attraktionen växa fram över tid.

Tjenare FZ!

Vare sig man är en partyprisse som hängt på krogen och röjt på dansgolvet varje helg, eller om man är en person trivs bäst i den goa datastolen på fredagskvällen så är det väl få som har undgått att Covid-19 satt käppar i hjulen för allt som har med det sociala livet att göra.

Trivs egentligen rätt bra i mitt eget sällskap, men insåg för ett tag sedan att det ibland kan gå månader utan att jag träffar någon utanför mitt jobb. Ja, som singel har det väl varit så för många under pandemin. I alla fall om man följt restriktionerna någorlunda.

Känner dock att livet går lite väl mycket på rutin. Jobb måndag - fredag, hem till tv-spel, serier, slösurfa, börjar om. De senaste två åren är bara en stor dimma.

Tänkte försöka bryta detta mönster genom lite nätdejting. Har egentligen inga ambitioner alls förutom att tillföra något nytt till mitt liv.

Gillade "nätdejting" förr, men jisses vad saker har förändrats. Nätdejting har blivit sociala medier. I alla fall Tinder. Många verkar köra på att visa upp "superversionen" av sig själv.

Solbrända, semester, champagne. Det ser ut som att de flesta jobbar på ett reseprogram. Det ska vara sexigt, sticka ut och gå snabbt.

Känns lite som gjort för att göra en potentiell dejt besviken.

Tänkte själv köra på det mer ärliga spåret. Kanske blir 0 matchningar. Vem vet.

Har ni testat nätdejting eller varit nyfikna? Vaf tycker ni? Vilka sidor fungerar bäst/sämst för er?

Låt kärleken flöda!

Även att det är ett jobbigt ämne så tycker jag att det är fint att se att så många delat med sig av sina erfarenheter och tankar kring ämnet. Att känna efter och skriva om hur man faktiskt mår kan vara ett stort och viktigt steg. Att faktiskt erkänna för sig själv att allt inte står på topp.

Nu är jul, nyår och allt sådant över. Tillbaka till verkligheten. Personligen så tycker jag att januari till mars är ganska tunga månader. Några månader av mörker och kyla utan särskilt mycket att se fram mot. Känslan av att allt bara börjar om.

Men i år ska jag försöka se det som en nystart. Man kan ju alltid försöka sträva efter att ha det bättre nästa år.

Har ni några planer för 2022? Något ni vill ta tag i?

Jag vill börja med att säga att det så klart finns många människor som lever med ekonomisk osäkerhet på grund av orsaker som ligger utom deras kontroll.

Men är inte ekonomisk osäkerhet många sätter sig i själva också? Man skulle nästan kunna säga att det normaliserats.

Man maxar sina lån för att man vill ha det stora huset, leasar en eller två maxade bilar trots att man bara åker och handlar och kör fem minuter till jobbet. Man vill byta tv ofta, telefon ofta, och det vill resten av familjen också. Sen vill man dra till Thailand, hela familjen, 50.000 vid jul. Var inte vädret i somras lite dåligt? Jo, vi drar till spanien på höstlovet, 30.000.

Jag har inte något emot att jobba hårt eller mycket. Trivs egentligen bra med det.

Jag blir dock otroligt trött av att jobba med orimliga förväntningar utan tillräckligt med resurser.

Jag blir också extremt trött av trögheten i större organisationer. Istället för att låta berörd kompetent personal lösa probleme så ska det hållas möte efter möte där det pratas otroligt mycket och uppgifter delas ut, men efteråt så undrar alla vad man egentligen kom fram till. Kom man ens fram till något?

Efter ännu en helg där jag varit så slutkörd efter jobbveckan att jag mest orkat ligga och slösurfa på mobilen och halvhjärtat spela lite så har jag ställt mig frågan, vad är det egentligen jag vill lägga min tid och energi på?

På jobbet:

För mycket att göra? Ok, hur ska DU strukturera ditt arbete för att orka med? En tripp till företagshälsan?

Hinner du inte med? Är arbetsbördan för stor för att klara av på 8h? Lös det.

Ser du bra och enkla lösningar på irriterande problem? Bara att hålla käften och bita ihop. Ofta ska det igenom fem avdelningar innan ett beslut kan tas. Under tiden får du dras med problemet. Om du har otur så känner sig någon hotad av ditt förslag och vill göra det på sitt sätt istället.

Jobbig kund/klient? Som vanlig anställd ska du hålla kunden nöjd. Le. Kunden har alltid rätt.

De flesta i min umgängeskrets är mellan 30 - 45. En stor del av dem känner att de håller på att jobba ihjäl sig eller känner en enorm frustration över att jobbet äger så mycket av deras tid.

Att driva eget kan vara hårt.

Frågan är, på lång sikt, jobba ihjäl sig för någon annan eller jobba ihjäl sig för sin egen skull, förhoppnimgsvis med stoltheten kvar?

Finns det någon mer här på FZ som är lite trött på jobbet som slav och drömmer om att starta eget?

Trots att jag är en person som ofta är överlojal i min personlighet så skulle jag rekommendera alla yngre att vara så illojala som de bara kan komma undan med. I alla fall inom inom de flesta yrken. Det finns så klart undantag.

Varför?

1. Att vara lojal belönas sällan. Jag både hör och ser hur nyanställda lyckas förhandla sig till bättre eller samma lön som kollegor som varit trogna i många år. Till och med inom yrken som lärare, sjuksköterska och polis så uppmamas man nästan att hoppa mellan jobb för att få upp lönen till en rimlig nivå.

2. Som arbetare producerar du ofta mer värde åt företaget än vad du får betalt tillbaka i lön. Chefer och ägare tjänar ofta så sinnessjukt mycket mer än sina anställda. Att det är så kan i många fall vara rimligt... Men när någon VD drar in mer på en dag än vad knegarna drar in på ett år så känns något ganska skevt.

3. I många fall så kommer arbetsgivaren försöka klämma ut så mycket arbetskraft ur dig som du bara orkar. Den dagen du inte orkar längre är du sällan värd mycket.

Som sagt, det finns så klart undantag med helt underbara arbetsgivare... Mer som regel är man ofta bara en kugge i ett större maskineri.

Inspirerande! Jag tycker alltid att det är kul att höra om de som tar saker i egna händer och bygger något eget vid "sidan av" allt annat.

Känner att det är vägen framåt, i alla fall för mig. Skapa mig något eget, mer lokalt.

Som en person som till och från dragits med nedstämdhet och ångest så kan jag såhär i efterhand tydligt se att det är delar av hur jag blev uppfostrad som har gjort att jag klarat mig hyfsat bra och inte sjunkit djupare ner i depressioner.

Jag fick tidigt inpräntat av mina föräldrar att allt i livet inte är kul, så är det bara. Mycket är till och med jobbigt. Allt man kan göra är att gå dit och göra sitt bästa.

Kombinationen av det hyperindividualistiska samhället där JAGET står i fokus ochi nstant gratification-samhället tror jag på sikt kommer att ha förädande konsekvenser för många.

Jag arbetar som lärare och upplever det som att allt fler elever för varje ny årskull som jag möter har allt svårare att 1) acceptera att man inte kan få göra allt precis som man vill och 2) Att acceptera att allt inte kan vara kul var femte minut.

Att föräldrar blivit kunder i skolan och vill att skolan ska anpassa sig till punkt och pricka efter dem hjälper inte.

När man sedan fyller 18, förhoppningsvis tar studenten och sedan tvingas att möta "den gråa verkligheten" så tror jag att det blir en riktig käftsmäll för många.

"Livet" och allt vad det innebär blir då något man vill medicinera bort eller fly från.

Jag har en hemmasnickrade teori om att just detta är en stor källa till stress och ångest i många människors liv, undermedvetet eller medvetet.

Det går i stort sett att lära sig vad som helst gratis idag, eller för en ganska liten summa pengar. Även om du bor mitt ute i skogen så kan du lära dig att spela vilket instrument som helst, programmerar, lära dig yoga eller nörda ner dig i aktiesparande och ekonomi. Man kan få i stort sett vilken produkt som helst levererad till sin dörr. Vill man försöka starta ett eget företag så kan du i stort sett skapa en professionell hemsida på några timmar för ett par hundralappar med hjälp av din telefon.

Samtidigt är det så lätt att falla för den kortsiktiga lyckan och omedelbara dopaminkickar när det finns 18 streamingtjänster, sociala medier, oändligt med spel, porr, osv.

Samtidigt fylls sociala medier med folk som lyckas göra något av allt detta.

Att känna att man inte riktigt har kontroll över sitt liv är frustrerande. Och som du säger, det spenderas miljarders miljarder i en tävling om vår uppmärksamhet och tid.

Jag tror inte att det är Internet i sig som vi dissar, utan snarare "internet 2.0". Kommersialiseringen av allt på Internet, sociala medier, att allt och alla jagar uppmärksamhet och klick, att man förväntas vara kontaktbar 24/7 osv.

Det finns fortfarande guldkorn som FZ där man bara kan surfa runt och "hänga" lite.

Jag tror att det till stor del handlar om att jag är så besviken på samtiden. Att det blev som det blev med allt.

Jag minns teknik-optimismen på 90-talet, som jag sedan fick bekräftad under 00-talets alla lan. Internet skulle föra oss samman. Skitsamma vilken bakgrund man har, nu skulle vi äntligen se att bortom allt har vi mer gemensamt än inte. Och jag fick se det med egna ögon. Där på lanen satt vi, tonåringar med vuxna, tjejer och killar, svenskar och invandrare. Vem bryr sig, vi lirar och har kul.

Sen kom FB och Co. och hatet och galenskap blev normaliserat. Tror verkligen att sociala medier förändrat min människosyn i grunden. Till det sämre.

Tjenare FZ, hur mår ni?

Eftersom att psykisk ohälsa är något som verkar bli allt vanligare så tänkte jag starta en tråd om det. Det behöver inte alltid handla om avgrundsdjupa depressioner utan det kan bara vara så att man känner sig ur fas med livet. Kanske kan vi stötta varandra, berätta om solskenshistorier om hur livet vände eller helt enkelt bara prata av oss. Vi lever i en tid där det ofta pratas om hur viktigt det är att lyfta mental ohälsa, samtidigt som vi lever i ett prestationssamhälle där man ska vara på topp hela tiden. Det går inte ihop. Låt oss skapa en frizon.

Kort om mig. Jag insåg för några dagar sedan att fasen, Gammelgejmern, du är deprimerad. Växte upp som typisk nörd. Älskade både spel, film och hemelektronik. 90-talet och första delen av 00-talet var därför fantastiska. Känslan av att något nytt och spännande väntade bakom hörnet var ständigt närvarande. Tekniken utvecklades i en rasande takt. Det var lätt att fantisera om hur häftig framtiden skulle kunna bli.

I och med bredbandets intåg så började vi lana, både i folks källare och familjers oisolerade uthus mitt i vintern. Satt och frös i mössa och vinterjacka och spelade CS. Gick till den lokala pizzerian. Sprang nästan hem för att dra igång liret igen. Minns att vi kände oss som hackers bara för att vi ens fått lanet att fungera. Vi var ett gäng som blev extrem tighta. Som en familj. Lanade varje helg. Började gå på större lan. Flera hundra pers lokalt. Fantastisk stämning och pionjäranda i luften. Nybyggaranda. Tillsammans var vi på väg mot nånting nytt.

Började även hänga mycket på forum. Även där lärde man känna mycket trevligt folk. Forumen kändes nästan som små digital byar. Stora nog att ha en hög aktivitet, men små nog att man "kände" alla. Man styrde upp spel, snackade spel eller bara postade strunt. Tittade in på loading.se och blev lite rörd över att se att de fortfarande försöker styra upp sin årliga julkalender och julklappsbyte.

Fick lägga det livet bakom mig när jag började plugga på universitetet. Fann dock även en gemensamhet även där. Festade, pluggade, hade naiva tankar om framtiden. Populärkulturen hade inte blivit helt splittrad än. Alla pratade GoT på måndagar.

Vuxen sedan några år tillbaka. Ute i verkligheten. Insåg för några dagar hur flytande jag känner mig. Utan gemenskap.

Den gamla spelkulturen är död. Forum, lan, speltidningar. Nästan borta. Matchmaking sker automatiskt. Kulturen är helt splittrad. Folk läser och ser vad de vill när de vill. Skönt, men dåligt för gemenskspen. Facebook är för stort. Allt blir anonymt.

Gick en promenad och tittade upp mot alla upplysta fönster i området där jag bor när jag kom hem. Kanske 150 lägenheter. Fick en känsla av att vi bor i samma land, stad, på samma gata, men alla är för sig själva.

Vet inte varför det fick mig att vakna till. Insikten om hur mycket viktigt som är borta? Insikten om hur svårt det är att hitta gemenskap som vuxen? Insikten om hur splittrade vi blivit som samhälle?

Tack för mig.

För tillfället så irtiterar jag mig nog mer på hur många spelare som faktiskt tillåter och nästan uppmuntrar detta... Och sedan gnäller.

1. Idag så finns det möjlighet att se hur mycket gameplay på youtube, kommentarer och recensioner som helst bara några timmar efter release. Varför kan man inte bara vänta liiiiiite innan man köper?

2. Utbudet idag är verkligen enormt. Det måste väl finnas något annat att spela som släppts de senaste månaderna/åren som man kan spela istället under tiden? Eller plocka upp något gammalt spel och lira några timmar medan man väntar på de första reaktionerna innan man köper?

Så länge folk står och hänger på låset för att få köpa en produkt som mycket tyder på kommer att kännas ofärdig vid release så kommer många företag att fortsätta släppa ofärdiga spel.

Vad internet tagit död på? En stor del av befolkningens psykiska och fysiska hälsa.

Internet har gjort mycket bekvämt för oss och jag skulle inte vilja vara utan.

Dock är det uppenbart att det inte är bra ur ett folkhälsoperspektiv att bara kunna sitta på röven och scrolla och ha "allt man behöver". Möjligtvis ta elscootern till jobbet som enda fysiska aktivitet.

Jag saknar väl egentligen inte spelbutiker i sig, men att köpa spel i fysiska spelbutiker hade alltid något magiskt över sig.

Köpte de flesta spelen på mitt lokala Åhlens. Minns att jag kunde gå i flera månader och sukta efter ett visst spel när familjen besökte Åhlens för att köpa annat, tvål och shampo eller vad det nu kan ha varit.

Att välja rätt spel var ju så otroligt viktigt på den tiden. Fel val och man var fast med ett skitspel i flera veckor, kanske månader. Å andra sidan så hängav man sig ofta totalt till sitt nya spel vilket gjorde upplevelsen roligare. Inga tankar om att man "måste" bli klar för att hinna med nästa spel osv. Fullt fokus på nuet.