Den brittiska utvecklaren #Team 17 fick sitt stora genombrott 1995, med sitt turordningsbaserade krigsspel #Worms. Sedan 2000-talet har en betydande del av företagets spelkatalog präglats av de stridslystna maskarna, som istället för sitt nyttiga ursprung snarare förvandlats till en rejäl mjölkko. År efter år har uppföljarna och avstickarna avlöst varandra och blivit ett slags affischnamn för det mjölkande av varumärke som sker på sina håll i branschen.
När jag återvänder till det 20 år gamla originalspelet trycker dock varma känslor undan den sakliga branschanalysen och lämnar utrymme för ett knippe väldigt fina minnen. Så fort titelskärmen tornar upp sig och den käcka musiken drar igång så slungas jag tillbaka till barndomsvännens svettiga pojkrum där jag och kompisarna brukade tränga ihop oss framför en beige 486:a med skärm som påminde om en mikrovågsugn.
Hett om öronen i godislandet.
Framför den skapade vi våra alldeles egna lag med maskar som vi döpte till så obscena saker vi bara kunde komma på, och berikade med röster. Att det till och med fanns alternativ på svenska kändes förstås väldigt coolt för ett gäng tioåringar år 1995, och vi brukade fnissa högt åt maskarna som hojtade “det här ska ni få tillbaks!” och ett alldeles för glatt “hejdå!” innan de sprängde sig själva i luften.
Sedan förde vi ut våra tappra maskkrigare på slagfält där de sprängde varandra med handgranater, bananbomber, exploderande får och andra kreativa konstigheter i en rejäl vapenarsenal. Ett kul koncept på egna ben, och uppenbarligen tillräckligt populärt för att generera en flodväg med uppföljare. Men det är egentligen inte i själva mekaniken som mina fina minnen har sitt ursprung.
[center]Många knivar i ryggen under matchernas gång[/center]
I efterhand har jag förstått att Worms på många sätt var mitt kompisgängs #Minecraft – ett slags primitivt förstadie till de populära sandlådorna som numera bråkar om spelarnas uppmärksamhet i early access-modellen. Det var vi själva som dikterade villkoren för våra intensiva spelpass när vi valde vilka vapen som var tillåtna och hur mycket hälsa maskarna skulle ha. De mest svindlande möjligheterna hittade vi dock bortom de som spelet presenterade i sina menyer.
Filmsekvenserna imponerade en gång i tiden. Idag inte särskilt mycket.
En gång snubblade vi över en karta med enorm landmassa som tog upp praktiskt taget hela skärmen. Då bestämde vi oss för att alla ägna flera rundor åt att gräva ner oss i marken, för att sedan kriga järnet i tunnlarna i massiva, underjordiska bataljer. Andra gånger körde vi “alla mot alla”-arrangemang som alltid slutade med oheliga allianser mellan de mest utsatta av oss, de med minst maskar kvar. Många knivar i ryggen blev det under matchernas gång – vilket faktiskt var viktigare för helhetsupplevelsen än spelet i sig.
Fast spelkonceptet är ju i grunden bra det också. Problemet är att det som fullfjädrad spelupplevelse inte når upp till de åtskilliga efterträdarna. Därför är det egentligen inte lönt att återvända till det ursprungliga Worms idag, precis som med med många andra favoriter från förr.
De en gång i tiden så lustiga, Looney Toons-inspirerade mellansekvenserna känns idag tröstlöst primitiva både tekniskt och dramaturgiskt. Många av de nymodigheter branschen spottat ur sig sedan dess saknas av naturliga skäl. Däribland onlinestöd, fler sofistikerade valmöjligheter inför varje match och grafik anpassad för widescreen-skärmar.
Som upplagt för maskmassaker.
Är man ute efter själva Worms-grejen finns det med andra ord betydligt bättre alternativ. Och jag vågar påstå att få människor spelar Worms idag för att komma åt den där kittlande upplevelsen av valmöjlighet och kreativ sandlåda som jag och mina kompisar upptäckte för så länge sedan. Kring den känslan har det ju vuxit upp hela genrer som för traditionen vidare på ett exemplariskt sätt.
Stackars Worms är med andra ord förpassat till historien, utan någon större relevans i dagens spelklimat. Ändå kan jag inte låta bli att le när jag gör återbesök i min gamla barndomsavorit. Nostalgi brukar som bekant ha den effekten på oss spelare och jag är inte något undantag. Jag skjuter bazooka, minigun och hagelbrakare väl medveten om att det inte handlar om någon fantastisk spelupplevelse. Men jag fortsätter ändå för att minnas tillbaka till en svunnen tid då Worms-epidemin var färsk och jag hade väldigt kul med mina kompisar. Ibland räcker det gott och väl.
