10. Returnal
Lev, dö. Rinse, repeat. Roguelikes och roguelites har fascinerat och frustrerat i åratal, men snarare hört ihop med pixelperfekta 2d-verk än nextgen-visioner som Returnal. I den PS5-exklusiva titeln möter modern teknologi oförlåtande mekanik. Resultatet är vackert eget.
9. Deathloop
Det är svårt att tacka nej till ett så starkt koncept som en mix mellan Bill Murray-klassikern Måndag hela veckan och stilsäker smyg-action, särskilt när det är Arkane Studios som står bakom det hela. Och Deathloop bjöd gott om smygande, skjutande och tidsloopar i för studion sedvanligt väldesignade miljöer. Om vi måste återuppleva samma dag om och om igen så skadar det sannerligen inte om det är Arkane som har designat den. Minus för avsaknaden av alla former av Bill Murray, dock. Men det gäller ju många spel.
8. Hitman 3
Io Interactives moderna lönnmördartrilogi kom till ett rafflande avslut i Hitman 3. Mycket var sig likt, men med förfinad spelmekanik och minnesvärda uppdrag, som mordmysteriet i Dartmoor och neondrypande Chonqing, gjorde det inte mycket. Varje bana var ett eget universum att utforska, och detta är utan tvekan en av årets främsta sandlådor.
7. Psychonauts 2
Snarare än att osa gammal skåpmat svepte Psychonauts 2 in som en frisk fläkt genom spelhösten. Uppfinningsrik spelmekanik, fantastisk bandesign och minnesvärda karaktärer förenades i en sprudlande hyllning till plattformsgenrens guldålder. Äventyret utspelade sig dessutom i perfekt takt och visste precis när det var dags att dra vidare till nästa anhalt.
6. Metroid Dread
Vi har väntat och väntat. Och väntat. På Metroid Prime 4, alltså. Från ingenstans dök i stället Metroid Dread upp och levererade Metroid-magi. Under tio timmar tumlade vi runt i 2d-sci-fi som fick oss att minnas allt vi älskat hos Super Metroid. Vem behöver Metroid Prime 4?
