Även efter katastrofen finns det hopp. Också den längsta atomvintern har ett slut. Vid första anblick ser Moskva inte olikt ut den stad i ruiner vi mötte i #Metro 2033, fångad i mörker och hemsökt av groteska mutanter. Men om du vänder blicken neråt ser du tilltufsade grästuvor som kämpar för sin existens. Och vänder du blicken uppåt kan du, om du har riktig tur, ana stråk av blå himmel och ljussken från en sol du inte sett på väldigt, väldigt länge.
Så här ser ryska män i spel ut. Överlag.
Men när Artyom (ja, originalets frontfigur återvänder i #Metro: Last Light) med bestämda kliv stegar ut bland ruinerna hinner vi inte stanna upp och beundra naturens blygsamma underverk. Istället måste vi framåt, mot en punkt i fjärran. Där väntar en färja. Och vägen dit är inte huggen i sten.
Bilden jag haft av Metro-uppföljaren har varit, utom alla tvivel, positiv. Ända sedan jag såg en haktappande gameplay-genomgång på fjolårets E3 har den heliga treenigheten av stealth, skräck och action haft mig i sitt våld. Jag har tänkt att om #4A Games lyckas väja för buggarna som plågade originalet kommer det här bli en exceptionell berättelse om misär från öst. Men jag hade aldrig trott att jag skulle finna mänsklighet bland mörkret och mutanterna.
Krabban med jätteklorna
Och jag har trott att Last Light skulle bli väldigt linjärt. Det är i sig inget dumt. En berättelse med fokus har ofta större effekt än något som spretar åt alla håll. Men ett spel som till stor del bygger på att du väljer mellan smygande och råbarkad action måste må bra av vägval. Och när producenten styr Artyom genom Moskvas trasighet får jag mycket riktigt se prov på ett öppensinnat verk.
Det rör sig inte om en sandlåda, långt därifrån, men landskapet är hyfsat fritt att utforska och förstärker känslan av vilsenhet och utsatthet. Ovanför cirkulerar dinosaurieliknande flygfän och från det giftiga vattnet anfaller muterade jättekrabbor. De spottar en slags syra mot visiret som Artyom snabbt sveper bort i en hastig handvändning. Och när han skjuter mot de groteska varelserna höjer de sina jättelika klor och blir i princip osårbara rakt framifrån.
Välkommen till Moskva!
Vi kan dyka in i ruinerna av husen men mörkret därinne bjuder knappast på mer än falsk trygghet. Plötsligt kan dussintals spindlar kasta sig mot oss och hela tiden tvingas vi kämpa mot klockan. Det rena syret i tanken räcker bara några minuter och när dag blir natt grumlas synfältet ytterligare. Efter några stridigheter märker jag också sprickor i visiret, som sakta men påtagligt blir större. Vad som händer när glashöljet krossas kan du nog räkna ut själv. Nej, att utforska sidospår är knappast att tänka på när du har svårigheter att ens överleva stunden.
Det sista jag får se av Last Lights yta innan vi vänder mot den undre världen är hur Artyom aktiverar en motor som driver en plattform fram och tillbaka över det giftiga vattnet. Och det är inget tyst maskineri. Nej, motorn fräser, kraxar och spottar när den går igång, vilket såklart lockar till sig krabbor och flygfän från när och fjärran. Den tysta, plågsamma skräcken byter form till en vild, hetsig kamp för överlevnad.
