Film-noir. Burlesque och Burton. Tysk expressionism. Pans labyrint och 1920-talets Paris. Venedig, Barcelona och Lissabon. Inspirationskällorna till #Contrast är många, pretentiösa och snudd på bottenlösa. Det låter mycket, som om otalet referenser tynger det kanadensiska indiespelet. Som om det skulle splittras i tusen bitar. Men så känns det aldrig. Det är snarare tvärtom. Som om de svåra bitarna tillsammans blir något enkelt och självklart.
Som ett skuggspel, stöpt i den ljuvligaste estetik. Ett slags surrealistiskt Paris i det vackra men dekadenta 20-talet. Och det handlar om en flicka och hennes låtsasvän.
Dawn och Didi.
Flickan heter Didi. Hon är mycket ensam. Hennes mamma är kabarettsångerska på en jazzig nattklubb och försöker få det att "gå ihop", som det heter. Didis pappa verkar avskärmad. Han vill starta en cirkus för att kunna betala tillbaka det han är skyldig maffian. När man har en frånvarande familj och inga vänner får man göra det bästa av situationen. Och därför skapar Didi sin låtsasvän, den akrobatiska Dawn.
Deras äventyr börjar i gränden bakom Didis hus. Just ikväll ska hennes mamma premiärsjunga på jazzklubben. Jag träder in i rollen som Dawn. I sin gängliga och ståtliga Tim Burton-gestalt kan hon inte klämma sig ut genom samma staket som Didi. Men den lilla flickan vet råd och knuffar en stor vagn med väskor framför en stark ljuskälla. Plötsligt träder en svart kulle fram på väggen, den leder ända upp till ett fönster. Och Dawn kan smälta in i väggen, bli ett med det svarta, och börja klättra.
Ljus och skuggor bäddar för ett kreativt och vackert spel.
Grejen med Contrast är skuggorna; hur du springer längs dem och använder dem som plattformar. Det är en idé till synes sprängfylld med kreativetet. En uppochnedvänd cykel blir i all sin enkelhet en knepig plattformspassage. Hjulen snurrar på, likaså pedalerna. Och Dawn skuttar smidigt på dem, som en katt i burlesque-outfit.
Det finns mer komplicerade exempel. En ponnykarusell blir istället en hektisk plattformspassage när pollarna åker runt, runt och gungar upp och ner. Och mitt i allt kan Didi komma med en hjälpande hand. Just här kan hon sträcka fram en käpp i ljuset och ge Dawn en tacksam skjuts uppåt på karusellens tak.
Konstigt spel, konstigare värld
Extra fint är det att storyn och spelet tycks tätt sammansvetsade. Det är en sak att skriva en fin berättelse och skapa ett fint spel, men det är svårare att göra dem till en helhet. I Contrast blir även plattformshoppen en del av berättelsen. Jag sveper kort förbi en sekvens där husväggarna upptas av två enorma skuggor, en man och en kvinna. Samtidigt som de samtalar rör sig Dawn längs kvinnans arm, hennes axlar och mannens pipa. Det ser märkligt ut.
Kuriosa: Sångerskan Laura Ellis står för en svängig jazzlåt i spelet. Google her!
På det hela taget är Contrast ett konstigt spel i en ännu konstigare värld. Showkvarteren borde vara fyllda med människor, men de är inte det. Längre bort kan jag svära på att jag ser vägen försvinna och slutta rakt ner i tomheten. Och när jag kliver in på jazzklubben och förväntar mig se bord med människor, champagneglas och cigarrök stiga mot taket, gör jag inte det. Det är tomt. Däremot hör jag sorl och en konferenciers dova stämma. Och när jag i rollen som Dawn börjar leka med strålkastarna ser jag hur scenen sakta fylls med skuggor av en orkester; en trumslagare, saxofonist och en pianist. Och slutligen: Didis mamma, sångerskan, som drar igång den svängigaste jazzlåt du kan tänka dig.
Det svänger om Contrast. Trots sina många, svåra förebilder är det lätt att ryckas med. Men vi har lärt oss den hårda vägen att det är svårare att hålla en idé vid liv i flera timmar än att faktiskt kläcka den från första början. Lekarna med ljus och skugga ser vid första anblick bedårande ut. Men det verkliga eldprovet för Contrast blir att vårda och bygga vidare på den unika tanken; visa att den är mer en gimmick, inte ska förpassas till skuggorna och bli en indiestjärna att räkna med.
