Recension – C&C Generals: Zero Hour

Jag blev lite överraskad då jag öppnade fodralet till Zero Hour, där låg inte en skiva utan två. Det är nog den största expansion jag sett på länge. För att spela Zero Hour måste Generals naturligtvis vara installerat, vilket kan vara en nackdel då både originalspelet och expansionen tar upp tre gigabyte hårddiskutrymme. Precis som i sin föregångare tar spelets handling inspiration från verkligheten, fast gör det hela lite mer svart och vitt. Som vanligt spelar kärnvapen, terrorister och kommunister huvudrollen.

De nya enheterna

Spelets mäktigaste styrkor har naturligtvis fortfarande USA, som med expansionen får ett par nya enheter. I den nya arsenalen finns bland annat hangarfartygsbaserat jakt- och attackflyg, slagskepp, en stridsvagn som skjuter elektroniska impulser som slår ut strömmen i byggnader, en artillerikanon för försvar av den egna basen och en ny fordonsbaserad "drone" som skjuter Hellfire-robotar mot attackerande enheter.

I det kinesiska vapenförrådet hittar vi en ryskbyggd helikopter kallad Helix, som kan transportera soldater och angripa mål med automatkanoner och napalmbomber. På den markbaserade fordonssidan finns en ny stridvagn, som med elektroniska hjälpmedel stänger ned fordon och neutraliserar missiler. I avdelningen för mest fantasifulla byggnad tar nog den så kallade "Internet Center"-byggnaden första pris. Byggnaden kan i sig inte producera nya enheter utan fungerar som uppgradering för andra enheter.

Nytt i terrornätverket GLA:s dammiga vapenbunker finns bland annat en buss som kan lastas med terrorister, en snabb och lätt terrängmotorcykel, en sabotör som kan strypa strömmen till byggnader med mera. Den kanske mest användbara av nyheterna är den nya tunnelutgången som kan placeras på valfri plats på slagfältet.

Kvantitet över kvalitet

Problemet med de nya enheterna är att dem inte ändrar mycket vad gäller strategi. Horder av stridsvagnar fungerar fortfarande bäst, i alla fall i multiplayer. Mest användning av de nya enheterna har man i enspelarlägets femton nya banor. Ett annat kul tillägg är det nya så kallade "Challenge"-spelarläget, där man utmanar någon av nio stycken generaler som har kommandot över olika vapenslag, och där varje karaktär är begränsad till just sitt specialområde.

Humorn finns fortfarande kvar. Jag garvade nästan ihjäl mig när jag fick höra namnet på den kärnvapenstokige kinesiske generalen Shi Tao "Nuke". Tyvärr finns inte humorn i mellansekvenserna kvar. Istället för filmer med halvtaskiga skådespelare möts vi av nyhetsreportrar som driver handlingen framåt mellan de avklarade uppdragen. Dock är de bättre än inga filmer alls.

Som sagt, expansioner brukar inte ha många nyheter på grafikavdelningen. Zero Hour är inget undantag. Grafiken är näst intill identisk med originalspelet. Tyvärr är soldater och fordon lika fyrkantiga som förut när man zoomar in för fullt. På ljud- och musikfronten är det inte heller många nyheter. Ibland önskar man att EA anlitade Frank Klepacki igen. Som tur är har menyn fått sig ordentligt uppfräschning. Nu finns ikoner för supervapnen uppradade snyggt och prydligt i sitt egna lilla fält. Perfekt för stressiga situationer.

If it aint broken, why fix it?

Då är frågan: är Zero Hour-expansionen till Generals värd att köpa? I spelets innehåll stöter man inte på många nyheter som är absolut nödvändiga. De nya enheterna och byggnaderna berikar inte spelupplevelsen speciellt mycket, utan fungerar mest som en kul detalj. De femton nya singleplayer-banorna spelas igenom rätt fort. Men med tanke på att spelet kostar 300 kronor och endast är en expansion gör det inte så mycket, och den som gillar Generals lär inte bli besviken.