Recension – Conan

Inte ens drottningen av superlativ och exklamationer själv, Agneta Sjödin, genetiskt vispad till en människa med ovan nämnde Magnusson, hade gjort berättarrösten bättre. Killar i yngre tonåren kanske, jag säger kanske, tycker att det patetiska och sega malandet är coolt. Jag gör det inte, och då skall man tänka på att jag ändå faller ganska lätt för granithårda klichéhjältar.

Figuren Conans ursprung är författaren Robert E. Howards romaner. Den muskelstinne macho-cimmeriern, tjuven, ofrivillige hjälten och kvinnokarlen Conan har utöver bokformatet återgetts i såväl serie- som filmform. Den pojke finns inte som inte storögt glott sig blind på Arnold Schwarzeneggers bländande rolltolkningar (hmm) på vita duken under 80-talet.

Spelet jag svingat mig igenom de senaste dagarna blandar friskt från såväl de tecknade som filmade historierna. Vår favorit iklädd höftskynke i päls är självfallet monstruöst byggd, något den litet kantiga grafiken återger på ett avslöjande, nästan groteskt sätt. I hans sällskap skall vi denna vecka dräpa hundratals fiender, traktera dussintals vapen och rädda världen, inte nödvändigtvis i nämnd ordning.

Kom tillbaka Arnold, allt är förlåtet

Det börjar inte bra. För att styra besten på skärmen skall enligt praxis såväl keyboard/mus som handkontroll vara möjlig. De möjligheterna verkar relativt begränsade.Min Microsoft Sidewinder Game Pad USB lirar i alla fall inte i harmoni med spelet, vilket är märkligt då Sidewindern är en av de vanligare enheterna på marknaden. Det finns heller ingen förklaring till vilka enheter som fungerar eller hur man gör inställningarna. För att inte ödsla onödig tid på diverse irriterande småfel kör jag igång med tangentbordet och musen i stället. Och blir överraskad. Synd bara att det inte var i positiv riktning. Kontrollerna, känslan och reaktionerna på tryckandet är inte ens i närheten av bra. Fingertoppskänsla, skicklighet och fartfylld action är ord som verkar ha lagts åt sidan vid Cauldrons brainstorming på kontoret.

Jag låter hård nu, jag vet. Men konkurrensen på spelmarknaden bör aldrig någonsin underskattas. Trots hugade spekulanter där ute finns mången kräsen gamer som med granskande argusögon härleder brister lika lätt som denne författare gör en dåligt bryggt kaffe. Krasst kände jag efter en kvarts spelande att blir inte det här bättre, har man till fullo slösat bort det kända varumärke Conan Barbaren trots allt är.

Men redan de gamla indianerna skrockade att man inte ska döma en man förrän man gått fem mil i hans mockasiner. Jag drog därför på min Conans socki-plast igen och pölsade vidare ut i den knädjupa snön.
Skaren skar som slöa Bic-blad i hans brunbrända ben. Mantrat ekade i hans huvud:
Att ta från de rika, och ge till de fattiga...
Någonstans här bryter en luttrad redaktör in och uppmanar skribenten att återgå till handlingen. Som ni förstår greppar inte spelet tag tillräckligt för att upprätthålla fokus.

Kliché-SM

Att storyn i simpla actionäventyr inte är av den Pulitzer-vinnande typen är inget nytt. Så ej heller här. Conan är efter månget äventyr ute i världen på väg hem för en kopp fika, men inser snart att han får brygga sitt eget java. Byn är nedbränd och invånarna dödade till siste man. Rättelse: till näst siste man, då den gamle bybon som traditionsenligt berättar upprinnelsen till handlingen med sina sista rosslande andetag måste göra just detta. Intet nytt under solen således. Bengt Magnussons tvillingbror förtäljer segt som hemkola att Conan har blivit vald av självaste Crom cimmeriernas gud att utkräva hämnd för dina fränder, rädda världen från ondska, skyhöga skatter och köer till Flume Ride på Liseberg. Om jag minns det rätt.

Finns det inget positivt att säga mellan klichéerna och den usla berättartekniken?
Jo, det gör det väl.

Sade du 50 kombinationer?

Grafiken är för det mesta godkänd, även om man kunde lagt litet mer krut på filmsekvenserna. Animationer och rörelsemönster ser okej ut, även om Conans fysik ständigt balanserar på gränsen till skrattretande. Bandesignen är okej, och de snabbladdande banorna är fantasifullt skapade. Du färdas genom berg och öknar, grottor och hamnstäder. Spelet växer en aning efterhand, så gillar du liknande spel, ge inte upp.

När det kommer till själva fajtandet finns det en hel del att hämta. Åtminstone om man gillar variation. 50 (!) helt skilda attacker med 16 olika vapen kan läras in för den som orkar. Genom slaktandet av motståndare skaffar du dig poäng som du uppgraderar attacker med. Men (även här finns ett men) bristerna är påtagliga även här. Vapnens egenskaper är alltför snarlika och problemen med kontrollerna som jag beskrev ovan är uppenbara här. Man måste träna in rörelserna med fördröjning. Du kan inte bara knappa in kombinationen utan måste trycka efterhand Conan börjar svinga. Det känns onaturligt och är både jobbigt och trist. Det är möjligt att spelbarheten är bättre med en fungerande gamepad, det låter jag vara osagt.

Det som gör att man eventuellt fortsätter spela är att Conan är relativt lättspelat. De pussel du springer på längs med det linjära joggandet är lättlösta. Fienderna är inte särskilt svåra (det finns fyra svårighetsgrader vilket förstås är bra) och du kan spara regelbundet. I alla liknande spel är nyfikenheten avgörande. Vill man veta vad som händer fortsätter man, det är inte krångligare än så.

Vid Crom!

Temat för månaden verkar vara hack n´ slash. Uppmärksamma läsare kanske noterade förra veckans Gladiator: Sword of Vengeance. Conan är i stort sett samma sak. Gladiators fördelar var fartfylldheten. Att strimla fiender sönder och samman medelst en mängd knapptryckningar har sin charm. Conan kontrar med ett något mer spänningsfyllt spelande. Krypande musik, zombieliknande fiender, mer mörker och ond, bråd död, vilket faktiskt speglar Howards rollfigur väl. Men det snubblar och faller på de tre k:en kontroll, kamera och kliché. Kontrollerna är långsamma och det slutar ofta med hamrande på knapparna i stället för läckra kombinationer, Kameran, som jag inte ens kommenterat hittils, har ett eget liv. Det har utstötts många direkt olämpliga ord ur min mun dessa dagar på grund av den uppenbart blinde kameramannen Kliché antalet gånger berättaren nämner något om Conans alla hjältelika egenskaper. Det blir snabbt tröttsamt.
Conan är helt klart ett dussinspel. För tre, fyra år sedan hade bitar av spelet fått mig att lyfta på ögonbrynen. Idag rycker man på axlarna. Så är det.

Ps: undrar om man sett på den svenska upplagan av Expedition: Robinson nere i Slovakien. Omslagsflickan är inte så litet lik Emma Andersson! Ds.