För ett decennium sedan satte Codemasters sig själva på racingkartan med hyllade titlar som ToCA och Colin McRae. Den förstnämnda har sedan dess bytt namn till Race Driver, försökt täcka in halva racingvärlden och blivit allt sämre. När den nu gör comeback är det med en vass spelmotor i botten och de nya konsolerna som måttstock för prestandan. Och körkänslan lämnar realismen därhän till förmån för arkadstyrning och renodlad körglädje.

Grundupplägget känns igen från såväl tidigare Race Driver-delar som genresläktingarna (inte minst Colin McRae: Dirt), men det finns ett par intressanta nyheter också. Banracing på asfalt är vad som gäller och du inleder karriären med att gästspela hos andra racingstall. Ditt eget stall är i dåligt skick och frilanskörningen ger dig de pengar som krävs för att få fart på verksamheten. Fast pengar är inte allt. Dina insatser påverkar ditt rykte och genom att köra bra ökar din ryktespoäng, vilket så småningom låser upp högre rankade lopp och klasser.

När ekonomin stadgats och ditt namn börjar bli känt kan du dra igång ditt eget stall. Inledningsvis är du ensam förare, men med tiden kan du anställa nytt, friskt blod. Därmed ökar inkomster och rykte markant, under förutsättning att ni når framgång. När du väljer bland tillgängliga förare finns ett antal faktorer att ta hänsyn till, till exempel skicklighet, aggressvitet, tidigare framgångar, rekryteringskostnad och hur många procent av vinstpengarna föraren får.

I samband med detta bör du också ta hänsyn till sponsorerna. De ställer specifika krav för att sponsorpengarna ska betalas ut, till exempel skadefri körning eller att du kommer som lägst trea i ett lopp. Som klok stalledare väljer du sponsorer efter din och din stallkamrats körskicklighet. Smarta sponsorval ger mer klirr i kassan.

Lokalpatriotism

- Gasa enligt regionala principer

Racingen är indelad i områdena Europa, Japan och USA och loppen anpassade efter respektive territoriums typiska körformer. Europa har banlopp med standardbilar och Formel-klasser. Jänkarna vurmar för sina muskelbilar och bjussar på tokroliga rishögsrace utan regler. Slutligen har vi den uppgående solens rike, där det bland annat vankas sladdfest i drift-läget.

Just driftingen ska ha beröm för att vara riktigt välgjord, till skillnad från en del andra spel som inte alls lyckats särskilt bra på detta område. Kloka spårval och varsam användning av gasen krävs, det räcker alltså inte med att trycka plattan i mattan och rycka handbroms. En annan intressant spelform i den japanska gruppen går ut på att två förare möts i två lopp på samma bana. Krockar straffar den bakre föraren med tidstillägg och vinner gör den som har lägst sammanlagd tid.

Tidigare Race Driver-lir har haft problem med att körkänslan i vissa klasser svajat en del. Grid är en klar uppryckning på den fronten men en del fordon känns fortfarande inte helt hundra. Det ska dock sägas att mycket handlar om tillvänjning: i början känns styrningen överlag lite märklig, men man lär sig hantera den med tiden.

Också fysiken känns aningen avig. Sladdar och krockar får inte bilarna att reagera som man förväntar sig. Å andra sidan är inte heller detta något större problem, man måste helt enkelt komma till insikt över att det är ett arkadracingspel vi har att göra med. Däremot är skademodellen rejält trevlig. Smäll din kärra för hårt och du får sopa ihop resterna och snällt lämna evenemanget. Även datormotståndarna förtjänar beröm, detta eftersom de visar mänskliga drag som gasgladhet med avkörningar som följd.

Efter omkring sex lopp vankas frivillig säsongsavslutning i det klassiska tjugofyratimmarsloppet Le Mans, komplett med nattkörning. Men du behöver inte bunkra upp med koffein, körningen är tidskomprimerad och tar i standardutförandet tolv minuter i anspråk. Du kan välja att delta med ditt eget stall (vilket kräver en konkurrensmässig, och därmed dyr bil) eller att köra för ett annat. Det senare rekommenderas, åtminstone i början. Loppet är indelat i fyra klasser och framgångskravet består i att du hamnar bland de tre bästa i din klass.

Givetvis står ett onlineläge till buds med ett lass spelformer och tävlingsmöjligheter för upp till tolv personer. Dessvärre saknas split screen, vilket kanske drabbar konsolspelarna värre än pc-chaffisar, men det känns ändå lite synd att möjligheten saknas.

Sanktionerat fusk

- En persisk prins i racingställ

Realism må vara ett gångbart slagord i racinggenren men Grid styr rakryggat in på en annan väg - arkad. I mitt tycke gör Codemasters helt rätt. Andra utvecklare bemästrar simulatorbiten till fullo, man ska vara rejält säker på sin sak för att försöka ge dem en match. Tidigare realismförsök från kodmästarna har visat sig måttligt framgångsrika, att de nu ger körglädjen fritt spelrum är precis rätt väg att gå. Eller köra.

Därmed kommer vi in på spelets intressantaste nyhet - flashback. Denna reprisfunktion låter dig spola tillbaka tiden och göra ett nytt försök, vilket förstås är högst användbart efter särdeles dålig körning. Med svårighetsinställningarna (motståndarnas körskicklighet, antispinn, bromshjälp och liknande) nedskruvade har du en handfull försök på dig och om du väljer svårare körning minskar antalet. Vissa kommer förstås se funktionen som fusk, men samtidigt triggas fartdåren inombords och du blir mer benägen att ta de där riskerna du annars inte riktigt vågar av rädsla för att behöva starta om loppet. Det är uppriktigt sagt skitkul, inte minst när du klarar extra svåra partier med blott millimeters marginal tillgodo, och det passar spelets arkadupplägg perfekt.

För att uppskatta Grid fullt ut måste du närma dig spelet med rätt inställning. Det handlar om körglädje, inget annat. Om du köper titeln i tron att den konkurrerar med GTR 2 är du helt fel ute och kommer förmodligen bli djupt besviken. Om du istället tar den för vad den är - ren och skär arkad - väntar ett racingspel med ursnygga menyer, trevlig statistik, makalös grafik och många timmars adrenalinpackad körglädje. Ett Colin McRae: Dirt på asfalt, om man så vill.

[v=2321]