Call of Juarez: Bound in Blood

Jag kan direkt erkänna att jag är väldigt kluven till #Call of Juarez: Bound in Blood. Ena stunden är miljöerna fantastiska och husen ser precis så skitiga och rangligt snickrade ut som i riktigt bra västernfilmer I nästa stund är grafiken väldigt platt, animationerna mediokra och jag saknar tyngd i både vapen och rörelser.

Jag blir heller inte vän med uppdragen, som ibland engagerar mig till den grad att jag sitter längst ut på stolen och i nästa sekund får mig att tänka på det vackra vädret utanför. Polska Techlands kofösarlir blandar verkligen högt med lågt, lysande regisserade spelmoment med statiska och trista dussinfighter.

Allt börjar i det amerikanska inbördeskriget där bröderna ansluter sig till Sydstaternas armé efter att deras gård hotas att brännas ner under Nordstaternas obönhörliga frammarsch. Trots deras insatser i skyttegravarna kommer striderna allt närmre deras hem och de tvingas välja mellan att följa order eller rädda sin sjuka mor och yngre prästbror. När de väljer det senare blir de stämplade som desertörer och det enda botemedlet mot det är som bekant arkebusering eller en snara runt halsen. Inget doktorn rekommenderar. Väl på fel sida av lagen finns det ingen större anledning att vända tillbaka och när rykten om en gammal guldskatt når bröderna är målet självklart.

Storyn innehåller allt en västernhistoria bör ha: hjältemod, fagra damer, rödskinn och ett gäng fula typer att läxa upp med din revolver. Allt presenteras genom mellansekvenser och yngsta broderns inre monologer, han försöker hela tiden att styra om sina äldre bröders inslagna väg mot det goda alternativet. Han behöver helt klart öva på sin predikan.

Snitslad skjutbana

Bröderna valde de laglösas väg

Inlevelsen i uppdragen lutar sig tungt på scriptade sekvenser. Det är sällan du behöver fundera på vart du ska ta vägen eller vem du ska peppra full av bly men precis när jag börja drömma om ett cowboyspel i sandlådeformat levererar Techland precis det. Du får en paus i storyn och kan göra en mindre karriär som prisjägare. Det är dock helt frivilligt att ta dig an de wanted-affischer som är uppspikade hos en lokal vapenhandlare, där du även kan sätta sprätt på pengarna du tjänar i uppdragen.

Efter några turer ut i öknen och en handfull blyuppfostrade banditer senare är därför mina gamla rostiga pickadoller utbytta mot guldskimrande revolvrar. Upplägget återkommer ett par gånger under spelet och ger ett välbehövligt avbrott från den annars väldigt styrda upplevelsen.

Behöver du en paus i skattjakten finns det även ett väl utbyggt multiplayerläge att ösa timmar på. Det bjuds på klassisk lagpangpang, lagbaserade varianter och även möjlighet att uppleva historiska möten såsom revolverstriden vid O.K. Corral. Överdrivna träffboxar och styltiga animationer säger mig att det inte kommer att nå några topplistor online.

Som jag sa inledningsvis, Call of Juarez: Bound in Blood är en sådan titel som är väldigt svår att betygsätta. Spelet glänser när jag får rida genom öppna landskap och sedan trava in i en trästad jag vet är full av polisongprydda personer som inte vill annat än att ge mig ett par nya kroppsöppningarna och jag får återgälda deras önskan. Där visar Techland att de kan bygga upp en stämning som nästan är värdig epitetet spaghetti och grafikmotorn Chrome 4 visar att snygga miljöer är dess specialitet.

Mindre underhållande är situationerna när du tvingas in i en alltför uppenbart snitslad bana, antingen till fots eller i något av rälsmomenten, och önskar att bröderna kanske skulle åka fast i alla fall. I konkurrens med de fåtal andra västernspel som finns är spelet värt en fyra, i jämförelse med resten av förstapersonspangarna är det en trea.