Berättandet i Dreamfall tar vid där den slutade i föregångaren. Året är nu 2290, alltså tio år sedan de kaotiska händelserna i Arkadia och Stark. Denna gång får vi stifta bekantskap med den unga tjejen Zoë Castillo. Hon är till synes en helt vanlig tjej som bor hos sin pappa, sover långt in på dagarna och spenderar den mesta tiden framför TV:n. Genom det lysande berättandet och dialogerna avslöjas att hon i verkligheten är en lätt deprimerad person som saknar ambitioner i livet, hoppat av skolan och avslutat ett långt förhållande med sin pojkvän.

Zoë och hennes pappa bor i den marockanska miljonstaden Casablanca där futurismen smyckat upp den arabiska staden med enorma höghus och högteknologi. Till skillnad från många andra framtidsskildringar porträtterar Dramfall inte framtiden som en mörk, ibland pacifistisk miljö, utan ett ibland lite utopiskt ställe med ren miljö, blå himmel och vänliga människor. Med den glada atmosfären i bakhuvudet inleds spelandet med att Zoë blir påmind av sin gosedjursliknande robot att hon måste skynda sig till gymmet.

På nedervåningen stöter hon på sin pappa som säger att han ska iväg på en affärsresa till Bombay. Hur länge han blir där kan han inte svara på. Efter ett par snabba avskedsfraser springer du vidare till gymmet. När du äntligen stigit in på gymmet börjar din tränare klaga om att du jämt är sen. Därefter börjar träningspasset, det är inget vanligt sådant, utan ett där du lär dig att slåss. Just det - i Dreamfall har man möjlighet att använda våld. Det öppnar en helt ny möjlighet i spelandet, säger Funcom. Personligen är jag lite bekymrad över utvecklarnas beslut. The Longest Journey fungerade utmärkt utan slagsmål och det borde vara likadant i Dreamfall. Hur avgörande slagsmålen blir i spelet är för tidigt för mig att avgöra och det får en framtida recension bedöma.

Funcom har övergett det välbeprövade peka-och-klicka och ersatt det med wasd- och musstyrning. De nya kontrollerna fungerar utmärkt, och är till skillnad från slagsmålen en klar förbättring. Världen är nu också helt tredimensionell. Grafiken är inte den snyggaste jag sett men den duger gott och väl. Ljudet och musiken är i vanlig ordning spektakulära. Dialogerna är än så länge bara på engelska men det dröjer säkerligen inte länge innan en svenskspråkig version dyker upp.

Hur som helst, efter besöket på gymmet ringer Zoës före detta pojkvän och frågar om hon har möjlighet att träffa honom på ett lokalt café. Hennes ex jobbar som journalist och säger att han håller på att avtäcka någonting stort. Han är stressad och avslöjar inte mycket utan ber dig istället om en tjänst. Du får i uppgift att hämta ett paket hos ett företag inne i stan som är en viktig del i det pussel som han håller på att lägga. Här börjar det riktiga äventyret med mycket dramatik. Den som spelat det första spelet kommer säkerligen ihåg att det finns flertalet val. Det finns inga felaktiga val, utan bara flera vägar mot ett och samma slut.

För att avsluta den här förhandstitten; Dreamfall fortsätter i samma spår som The Longest Journey med en stor mängd förändringar, vissa är bra medan andra är mindre lyckande. Berättandet är precis som när det gäller Funcoms övriga spel absolut lysande. Dialogerna bygger upp karaktärernas personlighet vilket gör att man känner för dem på ett sätt som de flesta andra spel misslyckas med. Bytet till den nya grafikmotorn är också ett välkommet tillskott. Av det lilla jag sett av vad den nya uppföljaren har ett erbjuda kan jag summera det med att det bådar väldigt gott för Dreamfall: The Longest Journey.