Baldur's Gate 3:s slut har 17 000 olika variationer

Alla 100%-are sket precis knäck i spiraler.

Så mycket spel, och så level cap på 12 ... undrar hur just de faktorernas samspel känns för en obotlig levlingstorsk

17000 endings... Varav kanske 0,5% är vettiga.

RGB(255, 255, 255)
RGB(255, 255, 254)
RGB(255, 255, 253)
RGB(255, 255, 252)...

Nä men jag har hellre 3-5 signifikant skilda slut än 17 000 slut som knappt skiljer sig åt, Känns som man lagt resurser på fel saker om det ska vara så många. Spelar roll om man får en annorlunda mening för man har med sig x ras istället för y ras osv osv.

.. Vilket ger dig 85 vettiga avslut på spelet. Räcker inte det?

Ja det är lite så jag tror också, kanske är viktigt för vissa. Men hade hellre sett den tiden/pengarna lagts på annat och sen bara kört några fåtal slut som hade stor variation. Alla kommer ju ändå bara ihåg färgerna från ME3

Kikar man på originalen BG1 och BG2 så kunde man också säga att det fanns väldigt många variationer på slutet trots att det i slutändan var i princip två slut riktade mer mot hur goda eller onda beslut man tagit i handlingen. Orsaken till det är att det rullade eftertexter där man fick en skriftlig beskrivning på vad olika NPCs samt companions gör efter slutet. Har man en companion som är död, inte rekryterad, inte gjort deras companion quest eller quests man hoppat över så var eftertexterna kortare eller lite annorlunda.

Så gissar att vi har något liknande här. Marginella skillnader således.

Ett rött ett grönt ett brunt osv slut .

Det som föll sig så lyckligt för min del med originalet var att jag inte testade det förrän 2:an redan fanns. Då kände man sig inte lika hämmad av att det var låg XP-cap i 1:an, då man kunde fortsätta med samma gubbe in i 2:an om man så ville osv

Jag har ingen erfarenhet av senaste versionen av DnD, och har inte spelat bordsvarianten sen mitten på 90-talet. Men BG2 tycker jag inte visar prov på någon svårimplementeradhet (även om det kanske förelåg; har som sagt låg erfarenhet av hur regelböckerna för bordsvarianten såg ut - men slutprodukten var ju kanon med sin level 40-cap). Obalansen som finns tycker jag är försumbar då man tänker på att ett spel, där det föreligger någon liten mån av open world, aldrig (av de jag testat eller hört om) kan vara helt balanserat vad gäller ens egen kraft gentemot fienderna. Jag skulle påstå att BG2 gör det bäst av alla spel jag har testat. Däremot blir det lite av en vettlös bonanza i Throne of Bhaal. Bara rent köttande. Vet inte om det beror på naturen av leveln man har, eller övriga aspekter av hur de konstruerade spelet.

Även från start av BG1/2 kan man ju manipulera saker till sin fördel så att det blir enkelt.

BG1 och BG2 byggde ju på Advanced Dungeons and Dragons 2nd ed som var väldigt genomtänkt och fungerade väldigt bra att dra på i höga levlar i Faerun världen medans Greyhawk oftast cappade vid 20. AD&D2nd var ju dock väldigt mycket på sidan av att man behövde förbereda sig och tänka lite när man traskade på de farligare monsterna så att clerics och wizards verkligen hade bra spells.
Jag hoppas att BG3 är bra, men av det jag körde i betan känns det verkligen som en reskinnat DOS - vilket inte ger mig alltför höga förhoppningar - så jag har marginal till att bli positivt överraskad

Förutom BG2 håller jag Planescape Torment väldigt högt just i hur det går när man rammlar in på 15+ levels med olika demonnsmidda vapen, änglar som fallit, och demoner som slukar olika portala världer mm

Inte för att vara sådan, men en av de absolut viktigaste reglerna i alla rollspel är att reglerna är ramverk och att det är spelledaren som avgör vad som är lämpligt att implementera och vad man kan klara sig utan. Rollspel spelat med allt för bokstavliga tolkningar av reglerna blir sällan särskilt roliga.

Minns svenska Eon från slutet av 1990-talet. Spelets system för skador gick ut på att poäng delades ut i form av blödning, trauma och smärta. När en viss nivå uppnåtts i någon av dessa områden skulle chock-slag slås för att se hur det gick för den som ådragit sig skador. Kunde bli tre chock-slag för varje rollperson per tur. Lägg därtill att armar, ben, bål och huvud kunde ha separata parametrar att ta hänsyn till vad gällde skada. En hel massa rullande av tärningar med andra ord. Men själva världen var grymt bra, och andra delar av stridssystemet var riktigt roliga, så dessa använde vi oss av.

Rollspelen blir till stor del vad man gör dem till. Det är det som är det fina med dem. Sedan är det givetvis svårt att spela något man inte alls kommer överens med och därav vill skriva om reglerna helt och hållet, men anpassningar här och var bör man nog förvänta sig i alla system.

Fast nu jämför du 2nd Edition med 5th Edition. Hursomhelst så är level 12 där de flesta kampanjer slutar i 5th Edition från vad jag har förstått. Kan ju komma något DLC med en Lvl 16 kampanj eller nåt liknande för de som vill ha övermäktiga spells.

Många gånger i tidigare cRPGs så kan jag tycka att spelet slutar precis när man fått de bästa "spellsen" så man hinner aldrig riktigt utnyttja dom. Och samtidigt kan det bli lite segt om man når level cap långt innan spelet är slut.

Hellre ett bra slut som faktiskt ger ett rejält avslut än alla dessa påstådda "alla val du gör har en inverkan" när sagda inverkan ändå bara blir en smärre textrad eller kort cutscene som i det stora hela är totalt poänglös.

Annars gillar man klassiska DOD slut såsom modifierade fummeltabellen "du halkar och spetsar dig själv med svärdet"

Haha, nä fy faaan

Påminde gameplay/system om D:OS? Kan tänka mig att det här med att manipulera och dra nytta av miljöerna påminner mycket om det (såvida det inte annars är en stor del av nya DnD). Jag gillade D:OS 2 men slutade spela efter c:a 75 % när jag plötsligt tvärtröttnade. Jag tycker alltid det kryper på en ihålig känsla när utrustningen man får, vars namn är datagenererade lapptäcken av ord, känns utdaterad en level senare.

Hävdar att inget digitalt spel får till den känslan bättre än Disco Elysium

Tyvärr fanns sådana element som att fysiken var avgörande för en strid;
- placering av dina karaktärer innan strid kan i vissa fall vara direkt avgörande om du kommer att klara det eller ej. Kan vara kul, men att behöva ladda om för att ställa sina karaktärer i tidsödande positioneringar etc var det som till slut blev det som gjorde att jag aldrig avslutade DOS 2, eller en av anledningarna.
- vissa gåtor påminner om det,. te.x att skjuta sönder ett rep etc. Detta är inte nödvändigtvis något som behöver vara negativt, men kan även det bli lite trist i längden, men andra sidan av myntet är att det blir mer intressant än bara placera folk på plattor i golvet lösningar som annars verkar vara D&D's trademark
- det finns flera saker som att elementen kommer att gynna den som tänker finurligt, barrels of oil, water etc verkar fortfarande vara en stor del av hur man kan manipulera strider till sin fördel. Lite mer avskalat än DOS2 som jag testade, kan inte säga så mycket om hela spelet då jag avslutade efter ett par timmar för att inte tröttna i förväg på spelet. Det var inte som DOS2 där alla var tvungna att ha teleportation och slänga tunnor och folk in i omöjliga situationer hela tiden.

Jag hoppas att de använder sig av samma tänk so i Baldurs Gate serien, +1-5 föremål och sedan ett fåtal förgjorda föremål/vapen med mer utstuderad text och lore. Blir mycket mer intressant och inte så att föremålen i sig blir avgörande. Men å andra sidan så hittade man ju specifika vapen mot te.x golems och spindlar när man precis klarat av miljöerna med just flest spindlar och golems i BG2... Så man kan hoppas att det är bättre.

Min största varning är att just D&D 5e inte direkt översätter sig bra till just dataspel samt att för små grupper av karaktärer kan göra det väldigt trist för att man behöver en viss uppsättning av grundarketyper för att ha en chans. Nåja, snart dags att sätta sig in i reglerna lite bättre så att man får mer koll på hur man bygger en kul karaktär etc.