För med tanke på förutsättningarna är i själva verket 4A:s skapelse ett under av tekniskt flyt. Det är lite som fotbolls-VM 1994; att Sverige tog brons var i själva verket en större sportsligt bedrift än att Braslien tog guld och Italien silver. Eller ett annat sätt att säga det: Att Metro: Last light har mellan 80 och 82 på Metacritic är mer imponerande än att Bioschock infinite har 94.

Men det föder också en annan fråga: Vad är det för spel vi går miste om i en spelvärld där i princip alla spel görs i USA, Västeuropa samt Japan? Vi har inte samma situation inom andra kulturformer, bland annat av ekonomiska skäl. Böcker är väldigt billiga att skriva, trycka och översätta. Film är dyrare, men kan fortfarande göras rätt billigt - och med måttliga krav på medarbetarnas tekniska kompetens.
Men spel? Det finns inget som är vare sig lätt eller billigt med att göra spel.

Frågan jag ställer mig med viss sorg i hjärtat är: Vilka spelupplevelser skulle vi bjudas om 4A hade samma förutsättningar som, låt oss säga #Avalanche Studios eller #Starbreeze?

Eller om det började komma spel på bred front från Mellanöstern? Iransk film har ju exempelvis blivit rätt stort under senare år. Visst, det är fortfarande smalt och knappast något du hittar på vanliga biografer, men de finns där enkelt tillgängliga via filmtjänster. Men spel?
Icke.

Bahram Borgheai, en av Irans få spelutvecklare (foto: Thomas Arnroth)

På Gamescom i Köln 2009 gjorde jag en av mitt livs mest bisarra spelintervjuer. Iranska staten hade hyrt en monter mitt emot nordiska kulturrådets för nordiska spel. Där träffade jag Bahram Borgheai som var chef för landets största spelutvecklare, Ras games. Han var där för att försöka sälja studions nya spel, om en av den persiska historiens största hjältar. Följande dialog utspelade sig:

Jag: Hur är det att göra spel i Iran?

Bahram: Det är svårt, för vi kan inte tjäna några pengar på det. Vi kan bara sälja spelen för några få dollar, så vi måste få statligt stöd för att ha råd att göra spel.

Jag: Finns det många skickliga spelutvecklare i Iran?

Bahram: Nej, vi har väldigt få som kan göra spel. De som kan programmera spel kan inte göra grafik, och de som kan göra grafik förstår inte hur spel funkar. Och de få som ändå kan göra spel tillsammans vet inte hur man gör spel som folk faktiskt vill spela. Och gör man trots allt spel som folk vill spela vet man inte hur man ska sälja dem. Vi kan inte marknadsföring.

Jag: Gör ni bara pc-spel?

Bahram: Nej, vi har gjort ett Xbox-spel också, men eftersom USA har en handelsbojkott mot Iran kan vi inte få det publicerat på Xbox live. Vi får se hur det går, antagligen inte så bra.

Goodbye Google

Efter Gamescom skulle Bahram skicka högupplösta bilder till mig, de han hade med var pyttesmå. Jag mailade honom på hans Gmail, men fick aldrig något svar. Några månader senare kunde man läsa att Iran stängt av tillgången till Google, och därmed Gmail. Alltså ingen maildialog med Bahram. Det blev aldrig någon artikel.

Det finns andra länder som blivit stora filmnationer under senare år, Brasilien, Mexiko och Indien till exempel. Men spel? Samma sak där. Ingenting.

Du kanske tänker att strunt samma, vem bryr sig?

"Jag vill ha olika sorters spelupplevelser"

Jag bryr mig. Jag vill ha olika sorters spelupplevelser, jag vill ha olika slags spelvärldar, jag tycker om olika slags berättelser och olika sätt att berätta. Jag fascineras av tanken på hur ett fightingspel från Brasilien skulle se ut, ett God of war från Iran, ett wrestlingspel från Mexiko eller ett Bollywoodspel från Indien. Eller vilket slags spel som helst för den delen.

I väntan på det - för jag har verkligen ingen lösning på problemet - spelar jag Metro: Last light med nya ögon och tänker på vad en kär väns son sa om det spelet: "Vissa spel ska man bara köpa för att de som gjort det är värda att stödja". När jag först hörde det tyckte jag det var rart sagt.

Nu tänker jag det är bland det klokaste jag hört på länge.

Fotnot: Vill du testa hur ett mobilspel från Mellanöstern kan se ut? Run for Peace är ett skruvat plattformsspel från libanesiska Game Cooks. Det ger också ett exempel på hur en arabisk spelhjälte kan se ut. Jag har mailat lite med studiochefen Lebnan Nader. Han konstater lakoniskt att deras lilla studio är en av väldigt få i hela regionen och att det går bra att göra spel i Libanon trots all oro i Syrien, stängda vägar och stridigheter. Som han säger: Allt man behöver är ju en dator och internetuppkoppling. Själv köpte jag just deras nya spel, Captain Oil, och väntar på deras nästa, Nerds. Som vännens son sa: Vissa spel ska man bara köpa.