Bara under senaste två veckorna har jag gjort flera intervjuer med spelpotentater både i Sverige och utomlands där det slentrianmässigt hänvisas till killar som spelar, killar som gör spel, killar som har talang, killar som är målgruppen. Det har inte sagts med någon större eftertanke, utan mer i stil med att jorden är runt och det odlas ris i Kina. Det är en så självklar och accepterad del av verkligen – att spelvärlden är grabbarnas värld - att mängder av spelutvecklare, spelchefer och gamers inte ens funderar över det här med kvinnor i spelvärlden. Det är som en icke-fråga.

"Det visar om utvecklare och förlag alls tänkt på saken"

Att räkna kvinnliga spelbara karaktärer är därför ett kantigt, högst ofullständigt sätt att stämma av hur det är ställt med jämställdheten. Men det är trots allt ETT sätt att göra det, och som sådant funkar det bra. Det är lite som filmens Bechdeltest: har filmen minst två kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än män? Inte heller det något fullödigt sätt att kolla genustankarna bakom en film, men något säger det ändå. Samma sak med frågan om kvinnliga spelbara karaktärer: det visar om utvecklare och förlag alls tänkt på saken, om frågan ens är eller har varit aktuell.

Det finns andra saker att räkna som säger nog så mycket. Som under E3:s fem stora presskonferenser, de från #Microsoft, #EA, #Ubisoft, #Sony och #Nintendo. Det var totalt sex timmars spelorgie med mängder av folk på scenen som pratade om spel, spel, spel. Eller folk och folk, män var det.

Jag räknade till endast fyra kvinnor som fick prata. En av dem tillsammans med tre män. Förut dem fanns tre kvinnor som var med och styrde spelen på scenen, två av dem symboliskt nog i skugga. Fyra pratande kvinnor på världens största spelscener på sex timmars presskonferens?

Det, kära läsare, säger en hel del om varför det saknas kvinnliga spelbara karaktärer i spelen. Det märkligaste av allt med detta är ju att debatten om kvinnlig representation både i spel och i spelbranschen varit ett av de hetaste debattämnena de senaste åren och knappast kan ha passerat någon som är yrkesverksam i branschen förbi. Dessutom har flera av de stora bolagen verkligen betonat hur viktig jämställdhet är för dem – ändå blev det inte mer jämlikt än så här på scenen. Signalen är tydlig:

Kvinnor är och ska vara osynliga. Kvinnor ska tiga i församlingen.

"Rolig, rapp och med en skön förmåga att ta udden av Ubifolket när de blev för säljiga."

Och det kanske märkligaste av allt med detta? Att det var den mest utskällda som gjorde bäst ifrån sig. För medan de andra med nöd och näppe lyckades få upp någon enstaka kvinna på scenen under några minuter, lät just Ubisoft för tredje året i rad Aisha Tyler leda hela skiten. Och som hon gjorde det; rolig, rapp och med en skön förmåga att ta udden av Ubifolket när de blev för säljiga. Genom ett enda enkelt grepp vände Ubisoft könsroller och normer på ett roligt och intressant sätt på sin scen inför hela spelvärlden: Grabbarna (som i övrigt dominerade även denna pressvisning) lämnade över ledningen till en kvinna, som var roligare än dem, tog betydligt mer plats än dem. Detta medan höga Sonychefer körde bro-skämt om varandra på sin scen.

Där har du min genusönskan inför nästa års presskonferenser på E3, dessa spelvärldens största megahändelser: fler än fyra talande kvinnor på scenen på sex timmar.

Om inte Microsoft, Sony, Nintendo, EA och Ubisoft med gemensamma krafter löser det, så är det en betydligt större skandal (och ett större problem) än avsaknaden av kvinnor i Assassin's Creed: Unity.