E-sporten klarar sig bra utan gammelmedia, men det finns ändå något viktigt i den här typen av synliggörande. Det är samma som jag upplevt under alla mina år med spelprat på Gomorron Sverige. Jag har rätt kort om tid på mig, max tio minuter, och ska förklara spel för just Agda 80 och Börje 53, alltså hinner jag sällan in i detaljer, hinner inte nörda ner mig i det gottiga som en recension här på FZ kan göra. Mina recensioner tillfredsställer inte gamers behov av information eller vägledning - däremot tillfredsställer det ju det jag nyss beskrev: behovet att få vara med, att ta plats och synas. På Gomorron pratas det litteratur och film varje vecka. Men det pratas även spel. Det är viktigt både för Gomorron att ha med dataspel, eftersom så många är intresserade, men det har också ett stort (om inte annat) symbolvärde för många som gillar spel och spelkultur - ett tecken på att spelandet tas på allvar.

Jag har tappat räkningen på alla som kommit fram till mig underåren för att ta i hand och tacka - inte för vad jag säger utan att jag säger, att jag finns på SVT och pratar om deras hobby, att jag gör så att deras passion synliggörs. Det har fått familj, vänner, föräldrar och partners att ta deras intresse på större allvar, och har fått dem att känna sig lite mer accepterade.

Predikan på morgonkvisten (bild: SVT)

"Vi behöver alla synas, känna att vi finns och räknas."

Det är också många svenska spelutvecklare som blir alldeles märkligt glada över att recenseras av mig på Gomorron. Jag menar, det är lite märkligt för en recension av mig där - ens om den är lysande - leder knappast till någon märkbar försäljning eller ens kredd bland spelare. Förklaringen ligger på ungefär samma plan som den hos alla de gamers som kommit fram och tackat genom åren: Det är ett erkännande av utvecklarna och deras verk i ett program som deras föräldrar och släktingar tittar på, som vem som helst i Sverige tittar på. För inte länge sedan var det ett alldeles väldigt välkänd spelutvecklare som undrade om jag inte kunde prata om hans spel för då skulle hans mamma bli så glad.

Det är faktiskt lite rörande. Det är fint. Och fullt begripligt.

Det är som sagt ett djupt mänskligt behov, det finns i oss från födsel. Barn som inte blir sedda mår inget bra. Vuxna som inte blivit sedda som barn mår inget bra. Vuxna som inte blir sedda just nu mår inget bra. Vi behöver alla synas, känna att vi finns och räknas.

Men problemet med gammelmedia är ju att så många som bestämmer där inte spelar själva, och därför antingen inte bryr sig - eller ser ner på spel som en tämligen värdelös ungdomskultur och allmänt slöseri med tid. Det är fullt möjligt, rent av troligt, att producenterna bakom Mästarnas mästare inte följer e-sport och togs helt påsängen av hur snabbt uppropet växte för, som Henrik Källman skriver:

Men det är ju en kass ursäkt. En bra producent har koll på vilka sportidoler det finns och hur stor publik de har. Utan att ge mig vidare in i debatten om huruvida Heaton ska vara med i Mästarnas mästare eller inte, så kan jag i alla fall lova en sak: Mästarnas mästare skulle få åtskilliga fler tittare, dessutom ur en målgrupp som programmet har svårt att nå nu.

Dessutom skulle det vara viktigt.

En hånad sport runt en belackad och missförstådd kultur skulle bli synliggjord - och hundratusentals svenskar som knappt är medvetna om dess existens skulle förhoppningsvis få en större förståelse för den. Bara en sån sak.